”Trodde jag stukat foten”

Aktuellts ankare berättar om sina kroniska smärtor

NYHETER

NYKVARN

När smärtan i foten var som värst kunde hon bara gå några meter.

När det spred sig till handen kunde hon knappt hålla i kaffekoppen.

I boken "Att leva med smärta" berättar Aktuellts nyhetsankare Ann-Britt Ryd-Pettersson om sin ovanliga - och ibland mycket smärtsamma - sjukdom.

- Under de månader jag satt i rullstol upptäckte jag en helt ny värld.

Foto: KRISTER HALVARS
INFEKTION UTLÖSTE SJUKDOMEN Ann-Britt Ryd-Petterssons vänstra vrist svullnade när hon skulle fylla 26. Hon hade drabbats av den sällsynta Reiters syndrom.

Tusentals svenskar lever med smärta. Många på grund av kronisk sjukdom.

Precis som Ann-Britt Ryd-Pettersson, 50.

I boken "Att leva med smärta" av Jonas Helling, som ges ut av Ekerlids Förlag på torsdag, berättar hon och sju andra mer eller mindre kända personer hur de lärt sig leva med sin smärta.

- Kanske kan jag ge några tips till andra, säger Ann-Britt Ryd-Pettersson.

Klappade ihop av smärta

Själv lider hon av en mycket ovanlig reumatisk sjukdom, Reiters syndrom, som angriper de stora lederna i kroppen.

I trädgårdssoffan utanför huset vid sjön i Sörmland berättar hon hur det började.

Hon skulle fylla 26 år och hade just sökt drömjobbet, på tv-sporten. Då svullnade plötsligt vänster vrist upp.

- Läkaren trodde att det var en stukning, säger Ann-Britt.

Men efter flera månader på kryckor hade värken även spridit sig till händerna.

Till sist klappade hon ihop av smärtan och las in på sjukhus för utredning.

Hon skickades på behandling i Jugoslavien - där fick hon äntligen ett namn på sin sjukdom.

- Jag tränade fast jag hade en halsinfektion och, det fick jag veta senare, urinvägsinfektion, säger Ann-Britt.

- Det var troligen det som utlöste sjukdomen.

I dag, 24 år senare, har hon gift sig och fött två barn, sönerna Johan, 14, och Jacob, 10.

För dem är det naturligt att bära matkassarna eller kavla deg när det är bullbak hemma - de vet att det är saker mamma inte kan göra.

Med undantag för tre längre sjukskrivningsperioder har Ann-Britt hela tiden kunnat arbeta. Det har också varit viktigt.

- Jag vet hur det är att vara långtidssjukskriven - det är hemskt.

- Det är tur att jag har ett sådant jobb som jag har, annars hade jag kanske behövt omskola mig. Eftersom jag är stelare på morgnarna har jag försökt jobba kvällar och helger i stället.

Steloperation

För fyra år sedan tvingades hon steloperera vänsterfoten. Hon kan vicka den upp och ned, men inte vrida den sidledes.

- Det var fantastiskt bra. Efter det kunde jag börja åka längdskidor igen.

Månaderna i rullstol efter operationen gav henne också nya insikter.

- Det var hopplöst att ta sig fram - och en del behandlade en på ett sätt som om man var dum i huvudet.

För två år sedan var det högerhandens tur - inne i armen sitter i dag en lång spik.

- Handen hade jag ångest för, men det har gått jättebra.

Drar sig undan

I dag mår hon ganska bra - hon har lärt sig läsa signalerna, blivit mer försiktig och med hjälp av träning, både styrke- och bassängträning, kombinerat med vila, håller hon sjukdomen i schack.

Hon försöker leva som vanligt, men när smärtan blir för stor drar hon sig undan.

- Då vill jag psykiskt helst inte ha med folk att göra.

Även om hon har ont ibland, syns det aldrig i tv-rutan.

- Då är jag så fokuserad att jag inte tänker på det.

Fler svenskar med kronisk smärta medverkar i boken

Kerstin Nilsson