”Ta en yxa och mörda dem”

Barnflickans berättelse måndag 24/5 del 2

NYHETER

Barnflickan hade svårt att få tag på en revolver.

I rätten berättade hon att pastorn – desperat – krävde:

– Om du inte kan hitta ett vapen så måste du använda en yxa.

Här är del II av barnflickans berättelse:

Revolvern som polisen misstänker användes vid mordet i Knutby.

I slutet av december var barnflickan i veckor på desperat jakt efter ett vapen. Men två gånger lurades hon.

I rätten berättade hon på måndagen:

– Pastorn var helt desperat. Han säger: ”om du inte kan hitta ett vapen så måste du använda en yxa”. Men jag känner att jag klarar inte det, det är så brutalt...

– Men inför pastorn visar jag inte det. Utan att jag säger att jag klarar inte det fysiskt, och berättar om det där med hammaren.

”Jag får ta på mig hela skulden”

– Jag säger att då får han göra det. Jag får ta i yxan så det blir mina fingeravtryck på och sedan får jag ta på mig hela skulden.

– Jag tycker det är fruktansvärt svårt, men jag måste berätta hela sanningen, så som jag ser det.

– Den 30 december får XX(vapenhandlaren, red.) tag på ett vapen som kostar 10.000 kronor. Det är sex patroner.

  Barnflickan berättar hur hon sa till pastorn att hon behövde förbereda sig. Hon behövde testskjuta.

– Jag sa att kanske kunde jag hitta fler patroner, för att testskjuta. Pastorn går med på det här.

– Han har sagt att det ska ske innan nyår. Den 31 december ska jag testskjuta det här vapnet med XX och några till. Och då ser de här killarna att det är inget äkta vapen. Den är pluggad.

”Jag ville bara komma tillbaka till gud”

– Då bryter jag ihop. Det är den 31 december och jag hade inte lyckats igen. Det är så fruktansvärt jobbigt med de här tidspressarna. Om en timme kunde det vara försent. Jag ville bara komma tillbaka till gud, och pastorn sa att det här var enda vägen.

– Han behövde en förändring. Daniel och Alexandra skulle till himlen, det ville Gud.

– När jag ringer pastorn berättar han att det kommit ett nytt sms. Han sa: Denna gången hade jag lite pengar på mitt kontantkort så jag läste det.

– Pastorn sa ”det är inte försent, det är inte ditt fel”.

– Får ett sista sms:et. ”Det är inte för sent och det är inte ditt fel”. Jag kommer inte ihåg riktigt, men det gick ut på att det inte fanns någon tidspress.

Åklagare Ellin Blank: Det sms:et finns i bilaga 5. Kom 31 december klocklan 15:21 till barnflickans telefon.

Barnflickan berättar om lättnaden att att fått mer tid.

– Då är jag så tacksam mot pastorn. Han bad för mig och... och det fanns ingen tidspress längre.

Hon berättar att samtalen i detta läge mest handlade om pastorn och hans känsla av att något måste hända.

– I slutet här så handlade det inte om mig utan nästan bara om pastorn. Han måste ha en förändring, han blev den viktiga. Det har jag sett nu efteråt...

– Jag frågade pastorn vad det betydde att jag skulle vara noggrann.

– Han sa ... att jag skulle se till att de dog. Jag skulle vara noggrann när jag utförde gärningarna.

– Jag skulle sikta mot kroppen för att fälla personerna och sedan säkra mot huvudet...

– Och jag sa att jag tycker det är jobbigt att, att göra det. Jag tycker det är fruktansvärt att skjuta mot ett huvud.

”Pastorns ord var min lag”

– Det var här pastorn talade mycket med mig om... han gav mig bibliska exempel på att det inte var fel att döda. Han var bibellärd och kunde mer än någon annan.

– Han sa "det är inte svårt att döda, det är inte svårt att trycka av. Det är lätt att ta ett liv."

– Pastorn sa "det är bara vi svenskar som tycker det är hemskt". Han sa "personer i krig säger att det är bara första personen som var svårt. Andra personen, då har man kommit över tröskeln".

– Jag försökte se det kallt, som pastorn sa. Men jag kände "det spelar ingen roll hur många man dödar, varje person är unik. Ingen är som Daniel..".

– Men pastorn fick mig att tänka "det är lätt att döda en människa".

– Jag sa att jag inte ville att någon i församlingen skulle gripa mig. Om polisen skulle gripa mig gjorde inget, för jag var så inställd på fängelse.

– Pastorn sa, som jag ser det idag, programmera mina tankar. Han sa "det viktigaste i din gärning, de här personerna... de ska dö. Om du blir gripen.. det var inte lika viktig".

– Pastorns ord var min lag.

”Det ska ske efter nyårsfesterna”

Barnflickan berättar att pastorn under denna tid varit mycket inensiv och ofta förhört sig om hur det gick.

– Jag fick ju de här sms:en där det stod att jag inte skulle blanda in pastorn. Så jag frågade hur det skulle bli om polisen blev inblandad och såg det här.

– Han sa att han kunde hjälpa mig runtomkring, men gärningarna hade han inte med att göra.

Hur gick det med vapenletandet?

– På kvällen 31 december så får jag tag på det vapnet som jag sedan använder... usch, det är så hemskt.

– Nu hittar jag ett vapen som, ja, jag träffar personer som har ett riktigt vapen. Det kostar 15.000 plus 1.500 i ammunition.

– Pastorn har sagt att så fort jag hittar ett vapen ska jag dra mig ditåt. Så på kvällen (nyårsnatten, red.) så meddelar jag att jag fått tag på ett vapen.

– Han säger att trots att .. ja, nu när jag fått tag på ett vapen skulle det ändå försöka ske, efter festerna.

– Jag testskjuter detta vapen. Och det smäller så fruktansvärt högt. Jag har aldrig hört en så kraftig smäll någongång.

– Jag blev helt paralyserad och kände att allt mitt mod rann ut. Jag kände att varenda person kommer att vakna "det här går inte".

– Men pastorn har sagt "har du ett vapen så drar du dig hitåt." Så jag åker mot Knutby och jag skakar.

– Jag känner att det inte kommer att gå, varenda person kommer att vakna. Och jag ber till gud, att jag ska slippa.

– De här personerna som gett mig vapnet har också gett mig tips på hur man kan dämpa ljudet.

– Jag är i alla fall på väg mot Knutby och inväntar pastorns signal. Han ringer sent och jag säger att det smäller så högt, jag kanske kan fixa en ljuddämpare.

– Han säger att det är ok, att festerna ändå hållit på längre och att barnen ändå kommer att vakna om klockan blir fem, sex på morgonen.

– Första januari är alla affärer stängda. Jag har ingenstans att sova, det här är på morgonen, så jag sover i min bil. Och det var så kallt, jag höll på att frysa ihjäl.

– Jag åker runt till soptippar och letar efter ett slutrör. Pastorn ringer och säger att han ångrar att jag inte utförde de här gärningarna innan. Fast det skulle smällt högt och så...

– Den 2 januari åker jag till Mekonomen i Årsta och köper två slutrör till en VW-bubbla och skumgummidyna. Jag köper två därför att de här killarna sagt att köper man bara en så kan det verka skumt.

– Jag åker hem till XX (vapenhandlaren, red.) och ska sätta ihop det här. Och det fungerar inte. Jag lägger mig på XX golv och bara gråter. Jag har kämpat med det här i två månader, dygnet runt, och pastorns krav är så höga.

”Han kom på ett bättre datum”

– Jag ringer pastorn igen och säger att det inte går.

– Den här gången säger han "det gör ingenting. Jag var nästan förberedd på att det inte skulle gå i natt".

– Han har kommit på att det är ett mycket bättre tillfälle den 8:e, 9:e. Då är det några från församlingen som ska åka ut på en resa.

– Jag känner att jag pustar ut, för BB (en av församlingsmedlemmarna) ska åka med och jag ville inte möta dom. Då skulle det vara lite mindre folk där.

– Säger att jag ska ordna så allt är färdigt då och jag säger att jag ska försöka. Pastorn säger att 8:e, 9:e är absolut sista chansen.

– Jag säger att jag ska försöka och XX säger att han ska hjälpa mig, att hitta ett nytt vapen eller en ljuddämpare eller så.

– Jag frågar pastorn om jag kan åka hem på en släktträff och han säger att det går bra. Så jag åker hem och spelar för alla.

– Den 7:e åker jag upp igen från pappa. Jag har haft vapnet med till Vaggeryd.

– Då vet jag att nu kommer det att ske. Med eller utan ljuddämpare, nu kommer det att ske. Och pappa vinkar i dörren och jag känner "det är nog sista gången jag ser pappa, det är sista gången jag är hemma".

– Jag tyckte så synd om pappa, säger barnflickan och börjar snyfta.

– Och jag åker mot Stockholm.

– Pastorn har sagt att han var tvungen att skälla på mig när andra hört samtalen. Han säger också att jag inte ska bry mig om det, att han måste göra så.

”Varför är pastorn nervös för Guds vilja?

Barnflickan berättar att hon skrev ett brev till församlingen med en lista på mina möbler och annat hon ville ha med sig.

– Jag bad också om förlåtelse för saker jag gjort mot Alexandra och så. Och jag visste att nu läser de det, och jag vet att jag dagen efter ska åka dit och göra något ännu värre.

– Man säger förlåt och två dagar senare dödar jag två personer. Hela situationen är så sjuk.

Den 7 januari får hon ett nytt sms från pastorn, där det står att han hoppas på goda nyheter.

Åklagaren: Det kom klockan 17:03.

– Jag har frågad pastorn: Om polisen griper mig, vad ska jag säga?

– Han sa "du kan säga att du var svartsjuk på Alexandra och ville ha mig". Men jag sa att det var inte sant, jag skulle inte döda Alexandra för att få dig.

– Då sa han att det var en tvingande känsla. Och det säger jag att det kan jag, det var en tvingande känsla.

– Den här dagen 7 januar säger han att han är nervös att jag inte ska lyckas.

 – Tyckte det var konstigt, det här var ju guds vilja. Tänkte "varför är pastorn nervös för något som är guds vilja?".

”Jag vill inte se någon av dom på sjukhus”

Barnflickan berättar att hon kände en allt starkare press.

– Han säger ”du måste lyckas, det får inte bli som med hammarhändelsen. Om du går in i Alexandras sovrum och hon flyger upp och börjar skrika - då måste jag springa in och brotta ner dig”.

– Han sa ”du måste lyckas. Jag vill inte se någon av dom på sjukhus”.

– Han såg det som ett misslyckande om de hamnade på sjukhus, säger barnflickan med gråten i halsen.

–Han sa till mig mycket sådana saker, att jag inte fick tveka. Och jag tänkte att det här var jag tvungen att göra, för Daniels skull och för Alexandras skull.

– Han sa flera gånger ”(barnaflickans namn”), du får inte åka fast”. Jag tänkte att om han åker fast så är det mitt fel, jag har tagit honom från församlingen, tagit honom från barnen och så vidare.

– Jag hade en otrolig press på mig att lyckas.

Den här natten var du på väg mot Knutby. Hade du en plan i huvudet för hur du skulle göra?

– Nej, det hade jag inte. Bara att hitta ett vapen var så pressande för mig att när jag väl hittat ett vapen, det var först då jag började fundera på hur det skulle gå till.

– Efter det, då skulle vi komma på hur det skulle gå till. Jag hade ingen plan, men de här killarna jag lärde känna i Stockholm lärde mig mycket om förberedelser.

– Jag berättade inte vad jag skulle göra, men jag fick lära mig att det var bra med skoskydd, och man ska vara maskerad och så.

Hade ni pratat om barnen?

– Jag var så rädd att något skulle hända dem, säger barnflickan och rösten stockar sig.

– Jag var rädd för att de skulle vakna och se mig.

”Jag saknar barnen”

Barnflickan berättar att hon hade tänkt mycket på barnen och vad de skulle gå igenom.

– Men pastorn har sagt att bara han var lycklig så var barnen lyckliga.

– Jag har tänkt jättemycket på barnen. Jag kan verkligen sakna dem i dag.

Pratade du med pastorn om din oro för barnen?

– Den 9 januari pratade vi om barnen. Vi har pratat med pastorn ganska mycket om det, om att de inte fick se mig, att de helst inte skulle vara i huset.

– På morgonen den 9 januari ringer pastorn till mig. Säger att "idag är det ett mycket bättre tillfälle". Jag tror tom att han skrev ett sms, att YY (pastorns dotter, red.) skulle vara borta.

– Och hon är den som bor närmast sovrummet, jag ville inte att hon skulle se någonting.

– Jag säger "kan inte de andra barnen också vara någon annanstans?". Han säger att han ska ordna det.

– Jag var mycket en slav. Pastorn var min herre. Det var inte läge för mig att diskutera det där med barnen, jag nöjer mig med att lita på att han skulle ordna det. Han skulle se till att inget händer.

Fotnot:

Aftonbladet har genomgående ersatt pastorns namn med ordet ”pastorn”.

aftonbladet.se