Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Synden lever farligt i Bagdad

Aftonbladets Martin Adler rapporterar från de prostituerades kvarter

DANS OCH SEX De tre danserskorna uppträder på en privat fest i al Adamiya-distriktet i Bagdad. De är också prostituerade – ”fast den sorten som väljer och vrakar”, förklarar musikern Haidar Saeed som spelar på festen. De kallas Kawaliya. Haidar berättar att det var många Kawaliya som uppträdde på Uday Husseins fester. Själv beordrades Haidar ofta dit med sin orkester. Han kunde inte neka och han infann sig med bävan – det fanns ingen garanti att komma därifrån med livet i behåll. DANS OCH SEX De tre danserskorna uppträder på en privat fest i al Adamiya-distriktet i Bagdad. De är också prostituerade – ”fast den sorten som väljer och vrakar”, förklarar musikern Haidar Saeed som spelar på festen. De kallas Kawaliya. Haidar berättar att det var många Kawaliya som uppträdde på Uday Husseins fester. Själv beordrades Haidar ofta dit med sin orkester. Han kunde inte neka och han infann sig med bävan – det fanns ingen garanti att komma därifrån med livet i behåll. Foto: martin adler

Man kunde tro att det var alla musikers högsta önskan att få uppträda inför presidentens son. Men varje gång någon från musikerfacket ringde Haidar Saeed och beordrade honom att spela på en av Uday Husseins fester, bad Haidar till Gud.

Han visste inte om han skulle komma därifrån levande.

 

     

 

Jag träffar Haidar i ett privathus i al Adamiya-distriktet, ett område med vräkiga överklassvillor och marmorpalats. Här bor många forna regimanhängare och här märker man knappast av nöden som drabbat så många andra i Irak. Men här finns en förbittring – ibland ett ursinne – över amerikanernas ockupation.

Keyboardspelaren Haidar Saeed, 49, ser inte ut som en musiker. Med sin vita nystrukna skjorta och sina tjocka glasögon liknar han mer en bankkamrer. Men han är en av Bagdads mest anlitade musiker och har tillsammans med sitt band spelat på fester och evenemang i ett kvarts sekel – och nu är han här för en spelning.

Mitt i rummet dansar tre kvinnor. De är hårt sminkade. Deras åtsittande dräkter är i illgrönt, guld och lila. En färgchock i ett land som annars går i militärgrönt, brunt och svart.

Längs ena väggen sitter musikerna på kuddar. Kvinnorna rör sig vant över stengolvet, slänger med håret i takt till musiken och vickar rytmiskt på höfterna. För att visa sin uppskattning kastar åskådarna ibland sedlar på dansgolvet.

Nasreen, 23, tänder en cigarett och kontrollerar i en liten fickspegel att sminket sitter på plats. Det är paus mellan danspassen, det är hett och flickorna har jobbat hårt. Nasreen bär ett tjockt halsband, flera armband och ett smycke i näsan. Allt i guld. Hon verkar självsäker, skrattar mycket.

Hon är frånskild och tar emot ”gåvor” från män, berättar hon. Men hon tycker bara om de män som är ”artiga”. Och hon måste tycka om dem.

Mycket mer än så vill hon inte säga.

– De är inte bara dansare utan också prostituerade, förklarar Haidar senare.

– Fast den sorten som väljer och vrakar. De kallas för Kawaliya. Det var många Kawaliya som uppträdde på Uday Husseins fester. Vissa är väldigt rika. De har guld, hur mycket som helst, säger han.

Efter 25 år i branschen har Haidar sett en hel del. Bland annat hur Saddam Husseins son Uday förvandlades från en artig ung man som alltid hälsade på musikerna till ett hänsynslöst monster som roade sig med att skjuta ölflaskor från prostituerades huvuden.

 

     

 

Första gången Haidar uppträdde på en av Udays fester var 1985 eller kanske 1986, säger han.

På den tiden hade Uday en favoritlåt som han alltid ville att bandet skulle spela. Det var en sentimental ballad med titeln Zraira Chinnet, som betyder ”när jag var ett barn”.

– Men någon gång i början på 90-talet förändrades Uday. Han blev sjuk i huvudet, säger Haidar.

Något som blev ännu påtagligare efter ett mordförsök som gjorde Uday delvis förlamad.

Sista gången Haidar såg Uday var på en fest i februari 2003. En månad senare skulle amerikanskt pansar rulla in från Kuwait och inom ett halvår skulle Uday Hussein vara död, ihjälskjuten av amerikanska specialstyrkor i norra Irak.

Men den där sista kvällen var det fest, och platsen denna gång var den ökända Jandriya club, ett tillhåll för ”olja för mat-maffian” och lyxprostituerade. Som alltid hade Uday en livvakt bakom sig och två assistenter intill sig. Framför sig på bordet hade han sin maskinpistol.

De enda gästerna denna kväll – förutom managern på klubben, en god vän till Uday – var 25–30 prostituerade som satt vid det u-formade bordet framför scenen.

Udays skämt var usla, speciellt när han var full – och han var alltid full på sina fester.

– Men alla måste skratta, Uday var ju ”kungen”, berättar Haidar.

Ingen tycktes ta det amerikanska hotet om invasion på något större allvar. Det pratades om att det kanske var en bluff eller att det på sin höjd skulle bli som 1991. Ett kort krig och sedan skulle allt återgå till det ”normala”.

 

     

 

På Udays fester fanns det vissa oskrivna regler. Som musiker fick man aldrig be om betalt. En av Udays assistenter skulle sköta betalningen till musikerna. Men enligt Haidar stoppade assistenterna oftast pengarna i egen ficka.

Ingen av musikerna tordes någonsin klaga – det skulle ha varit som att underteckna sin egen dödsdom.

Ögonkontakt med ”kungen” var inte att rekommendera. Om vapen avfyrades, om människor blev förnedrade av Uday eller om andra övergrepp begicks var det bara att fortsätta spela. Blicken skulle alltid vara riktad antingen mot golvet eller mot någon tänkt bortre horisont.

 

På 90-talet ökade antalet gatflickor i Bagdad kraftigt sedan FN infört ekonomiska sanktioner mot landet efter första Gulfkriget 1990. Sanktionerna drabbade delar av befolkningen hårt och för många kvinnor fanns det helt enkelt inget annat sätt att klara livhanken. Prostitutionen var omfattande – och för det mesta tolererades den.

Men 1999 började man hitta huvudlösa kroppar eller avhuggna huvuden på gatorna eller framför den dödades hus. Samtliga offer var antingen prostituerade eller hallickar.

Att det var de svartklädda Saddam Fedayeen som utförde dåden visste alla. Fedayeen lämnade till och med sina visitkort på platsen i form av enkla banderoller eller ett meddelande på husväggen: Alahu akbar, Gud är större.

I folkmun kallades det för ”Saddams lag”.

Enligt rykten inleddes kampanjen på grund av några porrvideor som börjat cirkulera i utlandet. Filmerna ska ha visat irakiska prostituerade som insvepta i nationens flagga dansade på bilder av Saddam Hussein.

Halshuggningarna skulle vara Saddams hämnd.

Eller så var det bara ett sätt för den annars sekulariserade Saddamregimen att blidka den växande islamiska opinionen i landet.

 

     

 

Zahara, 27, var ibland riktigt rädd. Rädd att avundsjuka ”väninnor” skulle skvallra och Saddam Fedayeen komma och hugga huvudet av henne.

Men för det mesta kände hon sig faktiskt säker. Hon säger att livet under Saddam Husseins regim var ganska bra – i alla fall bättre än det är nu. Nu präglas hennes liv av osäkerhet.

Det var mycket svårt att få Zahara att ställa upp på en intervju. Det tog chauffören Ameer flera dagar att övertala henne. När hon till sist sa ja var det på villkoret att intervjun gjordes i vår minibuss med tonade rutor medan vi körde omkring på Bagdads gator, utan att stanna.

Hotell var ju inte ens att tänka på. Att synas där med en västerlänning skulle kunna vara slutet för Zahara. Och eftersom hon bor med sina föräldrar och syskon – totalt åtta personer i en trerummare – kunde mötet inte ske hemma hos henne heller.

I en timme åkte vi därför omkring på Bagdads laglösa gator. Det blev en annorlunda sightseeingtur med Zahara i baksätet. En feminin parfymbomb i guldbro- derad blus, guldstrass på ögonlocken, lila nagellack och läppstift.

Förutom hotet från Saddam Fedayeen – och det var ju bara de sista åren – var livet inte så tokigt under Saddam, menar Zahara. Människor var mer generösa då. Artigare.

– Av någon anledning gillar män mig. Och jag gillar dem, säger hon från baksätet.

Zahara är uppväxt och fortfarande bosatt i Zaiyuna, som under Saddam var ett ”officersdistrikt”. Hon var gift, men bara ett par månader, med en bilhandlare. Giftermålet var arrangerat och de två trivdes inte ihop. Hennes man var väldigt svartsjuk, säger hon nu.

En dag, efter skilsmässan, vandrade Zahara omkring på marknaden i Zaiyuna. En man kom fram till henne och gav henne sitt telefonnummer. Han var trevlig, säger hon. Sedan stötte de ihop en gång till. Mannen var officer.

– Han började köpa presenter till mig och sedan skickade han sin bil för att hämta mig. Han blev min första kund.

Zahara är intresserad av kläder och smink, berättar hon. Varje dag vill hon ha något nytt på sig – och det kunde hon förut för då levde hon väl, säger hon nu. Hon är utbildad lärare men har aldrig arbetat inom yrket. Under den gamla regimen var lärarlönen usel – 4 000–5 000 dinarer (25–30 kronor) i månaden. Som prostituerad kunde hon tjäna helt andra pengar.

 

Zahara framstår inte som ett offer. Hennes klienter var för det mesta officerare inom polisen, en del militärer. De var betydelsefulla personer som även kunde skydda henne. Blev det någonsin problem visste hon vem hon kunde vända sig till.

Ibland gjorde hon utflykter tillsammans med någon av sina kunder, oftast till semesterorten Habaniya inte så långt från Falluja, väster om Bagdad. Där fanns ett hotell och en liten sjö.

– Det var underbart, säger Zahara. Men jag stannade sällan över natten eftersom jag bor med min familj. De har aldrig fått veta vad jag gör.

Förut fick hon nya kunder genom personliga kontakter. Nu vet hon inte vilka det är som tar kontakt med henne.

– Det är laglöst. Man vet inte vem som är vem. Det finns barbarer, folk som inte har någon önskan eller ordning i sina liv. Nu har de till och med släppt ut alla fångarna från fängelserna.

Zahara är även rädd för shiamuslimsk milis – och hon som är så intresserad av kläder kan inte klä sig som hon gjorde förut. Inte heller gå ut på kvällarna. Säkerheten och tryggheten är borta.

– Ibland önskar jag att jag var man, utbrister hon plötsligt kort innan intervjun är över och vi släpper av henne på gatan. Då skulle jag åka utomlands! Min dröm är att komma till Paris. Där är det fritt.

 

     

 

Första gången jag nämner att jag vill åka till Battaween skrattar min chaufför. Sedan ser han allvarlig ut.

På 30- och 40-talen bodde judiska guld- och silversmeder där. De en gång eleganta tegelhusen med sina snidade träbalkonger har nu förfallit. Sopor och skit ligger överallt.

Battaween är numera ett tillhåll för kriminella. Här finns spelhålor, tehus och barer.

Men mest känt är Battaween som Bagdads hordistrikt, och sedan Saddamregimen föll har antalet bordeller ökat rejält. Det ska finnas minst ett 30-tal sådana hus utmed de tre fyra gatorna som utgör kärnan i stadsdelen. Det är ett hårt och fattigt liv här. Kvinnorna säljer sig för 3 000 dinarer (15 kronor) och flera lever under mer eller mindre slavliknande förhållanden.

Men trots detta är det många prostituerade som faktiskt flytt hit från Abou Ghraib-distriktet och från Kalamiya i östra Bagdad. De har drivits bort av grannarna och hotats av shiamuslimsk milis som vill få bort prostitutionen från gatorna.

Här i Battaween är de om inte säkra så åtminstone tillsammans med likasinnade.

 

     

 

Trots chaufförens ovilja insisterar jag på att vi tar en tur dit. Tolken har varit där tidigare och försökt hitta sin stulna bil.

Vi kör sakta fram och tillbaka på den första gatan, sedan den andra och tredje. På trappan utanför ett av husen ser jag en bordellmamma, en storvuxen kvinna i 50-åldern med ett tygstycke runt huvudet och iklädd den traditionella gallabeya-dräkten. Hon ropar på några irakier som går förbi.

– Kom in och titta! Se vad vi har!

Genom en öppen port skymtar jag unga kvinnor, några ser inte ut att vara mer än 16–17 år gamla. Flera män – kanske är de hallickar – patrullerar gatorna och tycks syna alla som befinner sig där.

Vi kör tillbaka till den första gatan, stannar bilen och kliver ut. Inom en minut är vi omringade av en ilsken hop. En man har en pistol. Ett par andra har dolkar, någon viftar med en rakkniv.

– Vi har sett er här tidigare, säger en av dem och hotar tolken med sitt vapen. Vad gör utlänningen här?

Vi drar oss tillbaka in i bilen och chauffören startar snabbt motorn. Männen står fortfarande tätt intill bilen. Någon bankar på en av bilrutorna, men vi lyckas komma iväg och i backspegeln ser jag hur hopen försvinner bakom oss.

 

Gröna zonen är det flera kvadratkilometer stora området mitt i Bagdad som omringas av checkpoints och fem meter höga betongväggar, så kallade blast walls, som ska stoppa granater och bilbomber. Här är själva nervcentrum för den amerikanska ockupationen. Det finns säkert ett tiotusental utländska kontraktsarbetare och amerikanska soldater.

– Vad har ni för nöjen här? frågar jag en av soldaterna. Jag menar på kvällarna – finns det barer? Irakiska kvinnor?

Han tittar på mig med stora runda ögon. Först tycks han inte förstå vad jag menar, sedan visar han ett stort generat leende.

– Oh man, säger han. That’s a big no no!

 

     

 

Den dagen går jag in på ett internetkafé i Karraddistriktet och sätter mig i ett av plywoodbåsen.

Efter någon minut kommer en man fram och ställer ett glas sött te på bordet bredvid datorn. Alla röker här. Internetkaféerna har efter Saddamregimens fall blivit en del av gatubilden i Bagdad. De finns överallt och de flesta drivs av kurder.

Jag skriver ”Baghdad” och”sex” i sökmotorn.

Inom några sekunder får jag fram en diskussionsgrupp som besöks av vad som uppenbarligen är amerikanska män på väg till eller redan i Irak. Det tycks mest vara kontraktsarbetare men även en del militärer.

Temat för diskussionen är hur man får tag i kvinnor i den irakiska huvudstaden.

En signatur skryter om hur mycket han tjänar här som kontraktsarbetare. ”Problemet är inte pengar”, skriver han med uppenbar frustration. ”Det är hur i helskotta man skaffar kvinnor.”

”Du har pengar – åk till Thailand i stället”, svarar en annan.

Det diskuteras fram och tillbaka, bland annat om risken för ”honungsfällor” där kvinnor lurar iväg utländska män som sedan blir rånade eller mördade. Ingen i diskussionsgruppen tycks känna till om något sådant fall har inträffat, men alla verkar vara rädda för att hamna i fällan – speciellt efter de makabra halshuggningar av gisslan som har skett i landet.

Signaturen ”Tripod” spekulerar med en blandning av skämt och allvar om att det stora antalet självmordsbombare kan bero just på svårigheten att få tag på kvinnor här. ”Som martyr blir man i alla fall uppvaktad av 72 oskulder i paradiset”, skriver han.

 

     

 

Det börjar bli kväll och jag bestämmer mig för att lämna kafét. Det är inte bra att var ute i Bagdad efter mörkrets inbrott.

En sak är i alla fall säker, tänker jag när jag går mot bilen:

Skulle ”Tripod” eller hans internetvänner ta sig ned till Battaween Street och punga ut med två dollar för en prostituerad där, skulle de knappast ta sig därifrån med livet i behåll.

Martin Adler
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet