De flydde för sina liv

Barnen berättar om terroristernas våld

1 av 5 | Foto: PRUVAT/KOSMOLSKAJA PRAVDA
de firade skolstarten Alena Dzotjeva, 28, älskade sitt jobb som lärare på Skola nummer 1. På klassfotot poserar hon med sina elever som hon undervisade i modersmål och litteratur. I onsdags hade hon gjort sig extra fin för att fira skolstarten. Hon gjorde sällskap med sin man till skolan. Där såg hennes syster Ludmila henne för sista gången: "Jag följde dem till skolporten, så såg jag alla beväpnade män som sprang omkring. Kulorna ven omkring mig. Några barn lyckades fly med mig. Men Alena och hennes man hann inte. Deras lilla dotter är bara 1,5 år. Och vi vet inte vad som har hänt dem."
NYHETER

Under en gran utanför sjukhuset i Beslan sitter Marina Hodanova, 7. Någon har klätt på hennes nakna lilla kropp en svart t-shirt och lagt en filt över hennes smala ben. Hennes hår är smetigt av blod efter en mindre skada i huvudet.

Kottarna som ramlar ned i hennes knä får ligga kvar - hon orkar inte ta bort dem. Kanske märker hon dem inte ens.

- Jag ska aldrig gå i skolan mer, säger hon.

- Jag ska aldrig mer gå någonstans. Jag ska sitta hemma med mamma.

I onsdags skulle hon börja i första klass. Hennes bror Beg skulle också börja skolan - nu är det ingen som vet var han finns.

Onsdag den 1 september är en glädjens dag på Skola nummer 1 i den lilla staden Beslan i Nordossetien - precis som på alla andra skolor runt om i Ryssland.

Finkläder och ballonger

Då firas kunskapens dag - och det nya läsåret börjar. I fina klänningar och med rosetter i håret eller i kostym och fluga, med nya portföljer, blommor och ballonger i händerna samlas barnen på skolgården för att fira det nya läsåret.

Många har sina föräldrar och småsyskon eller andra släktingar med - alla vill vara med den här dagen.

På Skola nummer 1, som är den största och mest prestigefyllda skolan i staden, går 890 barn mellan 7 och 17 år, i klass 1 till 11, och 59 lärare.

På skolgården är det uppställning, innan det är dags att marschera in i skolan.

Lilla Lena, som ska börja första klass är där tillsammans med pappa Garik, mamma Olga och sin farbror Aslan.

Alena Dzotjeva, 28, lärare i ossetiska språket och litteratur, står tillsammans med sin klass.

Hon ville gå på festen

Alana, 8, har gjort sällskap till skolan med sin storasyster Vera, 10. Alana har hostat och snörvlat några dagar och hennes mamma har egentligen tänkt hålla henne hemma några dagar.

Men kvällen innan ringer telefonen - och efteråt säger Alana:

- Mamma, min lärare har ringt. Hon bad mig inte komma för sent i morgon. Det ska bli fest där.

På morgonen går hon iväg, tillsammans med Vera. Mamma Sjanna stannar hemma - för att ta hand om deras lillebror, bara sju månader gammal.

Strax efter klockan 9, när musiken spelar och alla som samlats på skolgården är på väg att gå in i byggnaden, ser en kvinna vid namn Svetlana på håll hur alla ballonger far upp i skyn. Som färgglada bollar seglar de iväg. Samtidigt hör hon vad hon tror är en salut, dagen till ära.

Från sitt fönster i huset mitt emot Skola nummer 1 ser en annan ung kvinna, Irina, människor i kamouflagekläder åka in på skolgården. Precis som Svetlana är hennes första tanke att det ingår i festligheterna - det ska bli en parad, tror hon.

Ögonblicket senare ser hon hur männen tar av sig kamouflagekläderna. Nu är de klädda helt i svart - med masker för ansiktena. Då förstår hon.

- Jag står och tittar på dem och plötsligt kommer det en kula rakt över mitt huvudet och sedan en andra och en tredje.

Inte förrän på kvällen, när det har blivit mörkt, kan hon evakueras ur sitt hus.

En flicka lyckas fly

På skolgården har de skräckslagna barnen släppt sina ballonger. Ett drygt dussin äldre elever gömmer sig i den lilla byggnad där pannrummet finns och lyckas senare fly därifrån.

En liten 7-årig flicka i blommig klänning och röd rosett i håret lyckas springa ut från skolgården och kommer ut på gatan.

Resten av eleverna förs tillsammans med sina lärare, föräldrar, kamrater och småsyskon, några av dem bara spädbarn, in i skolbyggnaden.

De är omkring 1 200 personer, varav mer än hälften barn.

I 52 timmar ska de hållas som gisslan i gymnastiksalen av terroristerna med självmordsbälten runt midjan. Barnen är omgivna av sprängämnen och minor - fyllda med bultar och skruv för att göra så stor skada som möjligt.

Förhållandena där inne är outhärdliga.

- Det hängde bomber i taket och det låg bomber på golvet. Om vi gick skulle de sprängas, säger Marina.

- Vi låg alla där på golvet, säger Kristina, 12.

För att få plats måste de ligga på varandra.

Under de två dygn som följer vägrar gisslantagarna konsekvent att ta emot mediciner, mat och vatten till barnen och resten av gisslan. Det första dygnet får barnen lite choklad och torkad frukt. De äldre får ingenting.

- Vi fick katrinplommon, säger sjuåriga Marina.

För varje gisslantagare som dödas hotar terroristerna med att döda 50 barn - för varje gisslantagare som såras, 20 barn.

Sköt om barnen grät

Terroristerna viskar mest sinsemellan, på ett språk barnen inte känner igen. När barnen med jämna mellanrum tappar behärskningen och börjar gråta, skjuter de i taket eller luften.

- Elakingarna gjorde inget elakt mot oss. En gång kom de med Snickers och vatten, men vi var ändå väldigt hungriga och man ville dricka hela tiden, säger Kristina.

De äldre barnen får - åtminstone första dygnet - hämta vatten till de yngre barnen från duschrummet, intill gymnastiksalen.

Det andra dygnet tvingas barnen dricka sin egen urin.

- Barnen kissade i sina händer och drack, säger Irina Misikova, en av de vuxna i gisslan.

- De små gjorde på sig. De fick inte gå på toaletten. De tillät inte att vi överhuvudtaget reste oss upp. Allting var minerat.

Ingen vågar röra sig.

- De äldre kissade i en hink som stod i hörnet. För att komma dit var man tvungen att balansera på en smal gång mellan bomberna, säger Arhacha Zankaev, 9.

En del av barnen tvingas sitta i fönstren som mänskliga sköldar för att förhindra att skolan stormas.

Fruktansvärt hett

Hettan inne i byggnaden är fruktansvärd. För att det ska bli lättare att andas slår männen sönder ett fönster i gymnastiksalen.

Barnen är klädda i bara trosor och kalsonger.

- Vi tog av oss kläderna själva. Det var mycket varmt, säger Dima när han kommer ut - innan han svimmar.

Hans pappa fångar upp honom och rusar iväg mot läkarna, med sin lealösa son i sina armar.

Utanför skolan vakar de anhöriga i över två dygn. Över 2 000 personer har samlats - en del av dem erbjuder sig att ta barnens plats där inne, men förgäves.

Svetlana, som såg ballongerna flyga iväg, väntar på sin ende, vuxne son - han sprang in i skolan för att försöka rädda barnen därinne när han förstod vad som var på gång. Nu är han en i gisslan.

Svetlana Mokagova har sitt barnbarn, Azamat, bara 1 år och 8 månader, därinne - hans barnflicka ville se på festligheterna i skolan och tog med sig honom och några andra spädbarn dit. De är också fångar.

Azai Isanova, Lenas farmor, väntar förtvivlat på besked om sina söner, sin sonhustru och sitt lilla barnbarn.

När 26 kvinnor och barn släpps på torsdagseftermiddagen blandas glädje och tårar - för de flesta ska väntan inte vara över förr-än nästa dag. För några kommer dramat sluta i tragik.

Rusade ur byggnaden

När skottlossningen börjar strax efter klockan ett på fredagen ser barnen sin chans att fly. I bara trosor och kalsonger, blodiga och skrikande, rusar de ut ur byggnaden, mot räddningen.

Arhacha Zankaev, 9, puttas ut genom fönstret av sin vän, Azamat Bekov.

- När explosionen kom flög alla rutorna och vi sprang till fönstren, säger Azamat.

- De äldre hjälpte de yngre att ta sig ut. Efter oss sprang tanterna. Terroristernas prickskyttar öppnade eld från taket mot de msom sprang och sköt dem i ryggen, men några döda såg jag inte.

Inne i gymnastiksalen börjar väggarna skaka och stuckaturen falla ned.

Sönderskjutet huvud

När taket har rasat in och Salina Bazagova, i sjunde klass, öppnar ögonen är det första hon ser en kvinna med sönderskjutet huvud. Över hennes ben ligger hennes gymnastiklärare Ivan Konstantinovitj.

När Salina tillsammans med en grupp andra förs in i matsalen av terroristerna ser hon ett öppet fönster och hoppar ut.

Vad som har hänt hennes syster Lena, 10, vet hon ännu inte.

Kristina, 12, bärs av två kvinnor. Ur hennes uppspärrade, skräckslagna ögon rinner tårarna.

- När de första skotten kom hoppade jag ut genom fönstret, säger hon.

- Jag skadades inte, trots att de sköt efter mig.

Bortsprängda ben

Överallt står, sitter och ligger barn. De dricker girigt ur de flaskor med vatten som sträcks fram mot dem. Några är svårt skadade, de har brännskador eller bortsprängda armar och ben.

Marina Hodanova, 7, som sitter stilla under granen, säger att hon inte är hungrig.

På frågan vad hon vill göra nu, svarar hon:

- Jag vill tvätta mig.

Intill en väg i närheten ligger fem bårar med fem små kroppar, övertäckta med lakan.

Fem små hjältar och hjältinnor som gick till skolan - och dog för något de inte hade den minsta aning om.

Fotnot: Artikeln bygger på uppgifter ur Komsomolskaja Pravda.

Så kan du hjälpa barnen

Fler artiklar:

Kerstin Nilsson

ARTIKELN HANDLAR OM