”Jag är stolt över att det talas hundra olika språk här i Malmö”

Kommunalrådet: Om tio år är detta en väl fungerande mångkulturell stad

Foto: krister hansson
BARNEN ÄR FRAMTIDEN - Hej, jag heter Ilmar och kommer från Estland, säger kommunalrådet när han dyker in i nians klassrum på Rosengårdsskolan. Här talas nästan alla världens hemspråk - utom svenska - och hälften av eleverna kommer inte till gymnasiet. - Barnen är viktigast för Malmös framtid, därför borde de från början få lära sig språket av svenska kompisar i blandade förskolor och grundskolor, säger Reepalu.
NYHETER

Ilmar Reepalu, socialdemokrat och kommunalråd i Malmö, ser sommarens mord som isolerade händelser, inte som ett tecken på att problemen vuxit staden över huvudet.

Det är inte konstigt att Sedat, Ahmed och Dahod blev mördade.

Sverige hade bestämt att det skulle hända.

Det som upprör honom mest är mordet på Sedat, 29-årig tvåbarnspappa som försökte stoppa ett gängbråk.

- Ung familjefar, aktiv i föreningslivet, gjorde vad vi vill att alla ska göra: ta ansvar också för andras barn. Det är så obeskrivligt hemskt ...

Det är många år sedan Reepalu såg svårigheter med den stora inflyttningen av utländska medborgare och försökte få regeringen att agera.

- Då målades jag ut som en mörkerman.

I dag finns en annan förståelse: nu ska det bli mindre pengar till alla som lämnar anvisad bostad för att flytta in hos trångbodda släktingar och vänner - många av dem just i Malmö där 40 procent av invånarna redan har utländsk bakgrund.

Talar hellre om de goda exemplen

Reepalu förklarar varför det "gått illa i Malmö": under 1990-talet kollapsade stadens näringsliv (vart fjärde jobb försvann på fem år) samtidigt som en "våldsam inflyttning" startade (3 000 personer netto per år, nästan alla från det krigshärjade Balkan).

Nettoinflyttningen av utlänningar har fortsatt: från Afghanistan, Somalia, Irak - ja, från alla krishärdar har folk sökt sig till Malmö.

Kommunen fick storstadspengar för särskilda insatser bland de nyanlända. Reepalu håller med om att långt ifrån alla projekt lyckats. Men han talar hellre om de goda exemplen och han är övertygad om att Malmö ska resa sig och om tio år vara "ett lyckat europeiskt exempel på en väl fungerande, mångkulturell stad".

- Jag talar med stolthet om att 100 000 av Malmös 270 000 invånare har utländsk bakgrund, om att det talas 100 språk i Malmö. Människor med så många erfarenheter och så många kontakter innebär stora möjligheter och dem måste vi ta vara på.

- Det stora problemet i Malmö är inte invandringen, det är att vi bara har sextiofyra procents förvärvsfrekvens trots att vi just gått igenom en högkonjunktur. Malmö är den enda storstaden som ligger så lågt, på samma nivå som Pajala och Övertorneå.

- De som upplever störst bekymmer i Malmö i dag är pensionärerna. De känner inte igen sig i dagens Malmö.

De är rädda?

- Ja, så vittnar de för mig. Jag beklagar det och hoppas att vi kan få dem att se invandrarna, inte som en anonym massa utan som människor, som Ahmed och Ali, som enskilda öden.

"De kan bidra till välfärden"

Reepalu vill också ställa större krav på de nya Malmöborna, kräva motprestation för bidrag.

- Jag framför det till regeringen och får hård kritik av kommunisterna. Men vi måste göra något åt den miljon människor som lever utanför arbetsmarknaden och är beroende av kas, socialbidrag, förtidspension, sjukbidrag ...

- Jag är säker på att hälften av dem kan bidra till att bygga vårt välfärdssamhälle: låt dem hjälpa till i föreningslivet, i skolan, på dagis, låt dem hålla rent och snyggt i stan och ge dem betalt, socialbidrag i botten, en lönedel ovanpå det.

- Viktiga jobb skulle bli utförda och människor komma in i samhället, få tillbaka självkänslan och mötas av respekt.

Formeln för att skapa rädda människor utan framtidshopp är enkel. Ta ett bostadsområde som är lagom fult och otrevligt. Befolka det med människor utan valfrihet.

Enbart med dessa enkla åtgärder har du skapat problem. De kan utan större ansträngning förvärras.

Se till att de boende i området lever skilt från resten av samhället. Både geografiskt och kulturellt. Chansen att de då, om de kommer från ett annat land, lär sig mer än bristfällig svenska är nästan obefintlig.

Ett effektivt utanförskap har grundlagts, barriären är skyhög. Tentaklerna in i det vanliga Sverige där folk arbetar, sportar och påtar i trädgården blir få, om ens några. De nätverk som är förutsättningen för att få jobb, inkomst och en förankring i samhället är svaga eller obefintliga.

Så här ser det ut på många håll i Sverige. Det är ingen tillfällighet. Det är resultatet av en rad politiska beslut, medvetna och omedvetna .

Problemet accentueras av att det, grovt förenklat, finns två karriärvägar för killarna i förortsgettona. Antingen ger de järnet i skolan och blir så inihelvete duktiga. Gymnasiet, högskolan, hela den borgerliga världens dörrar står vidöppna. Kulturell mångfald - javisst. Men bara för dem som liknar oss andra.

Eller också blir de kriminella. Det är ett sätt att skaffa pengar, prestige, brudar. Att bli någon som märks, som står ut.

Det kommer att hända igen

Gissa vilket som är enklast om man bor tolv personer i en tvåa och ens föräldrar bara talar dålig svenska? Betänketiden är en halv sekund.

Morden i Malmö började med bråk om skitsaker. Ingen kan riktigt förklara varför de urartade. Men det gjorde de och jämsides med hopplösheten och utanförskapet fanns knivar och skjutvapen. Kombinationen ledde till katastrof och det kommer den att göra igen.

- I tjugo år har jag bott i Afghanistan när det varit krig - och så var det krig här också, säger Halima Qaitmass i Rosengård.

Utvecklingen går, precis som Halima säger, i fel riktning. Det blir värre.

I början av 1980-talet jobbade mer än tre fjärdedelar av alla utlandsfödda svenskar. Förra året var det 60 procent.

Bostadssegregationen ökade under 1990-talet, gettona blev ännu mer getton. De invandrade svenskar som klarar sig bäst är de som flyttar. På de mindre orterna är det lättare att få jobb och barnen klarar sig bättre i skolan. Nätverken finns.

Sedat, Ahmed, Dahod och deras familjer betalar priset för en totalhavererad integrationspolitik. Tyvärr var de inte de första. Och de blir inte de sista.

Läs mer

Tidigare artiklar

Malmö är på rätt väg och kommer att bli en väl fungerande mångkulturell stad. Det säger kommunalrådet Ilmar Reepalu som ser sommarens mord som isolerade tragiska händelser. Aftonbladets Lena Mellin håller inte med: utvecklingen går i fel riktning, fler kommer att bli offer för det våld som följer i den totalhavererade integrationspolitikens spår.

Bo Lidén, Katrin Krantz

ARTIKELN HANDLAR OM