All the way, sir!

Den amerikanske soldaten ska vinna kriget och valet åt Bush - men nationens hjältar slåss mot självmords-
tankar & mardrömmar

1 av 6
Åsne Seierstad med fotograf Paal Audestad.
NYHETER

Fort Bragg, North Carolina

Förra gången Åsne Seierstad mötte den amerikanske soldaten var när pansarvagnarna rullade in i Bagdad. Nu återser hon dem på militärbasen Fort Bragg i North Carolina.

"The American soldier" är spjutspetsen i George Bushs utrikespolitik och nationens hjälte. Vid årsskiftet korades han till Årets person av Time Magazine.

Men bakom fasaden plågas mängder av Irak-veteraner av depressioner, mardrömmar och plötslig aggressivitet. Och antalet självmord inom armén ökar.

Jeremy Bails står lutad mot muren och väntar på order. Tallarna reser sig som svarta skuggor mot den dunkla himlen. Fallskärmsjägaren tittar lite drömmande och sömnigt på de unga män som håller på att samlas på platsen. Bredvid honom ligger en stor ryggsäck, troppen ska ut på marsch med full packning. 23-åringen sträcker på sin kompakta, muskulösa kropp och kväver en gäspning. Den kyliga gryningen är en daggfrisk kontrast till ökentorkan två år tidigare.

Bakhåll. Kulorna viner. Jeremy avfyrar blixtsnabbt sin nya M4, snabbare, säkrare och mer effektiv än andra maskingevär. Hans afghanske vän är också snabb med sin kalasjnikov. Salvorna från medsoldaterna knattrar i öronen. Sanden virvlar upp runt dem. Anfallet ebbar ut. Afghanen ligger död på marken.

- Han stred alldeles bredvid mig. Det kunde ha varit jag, säger Jeremy.

Efter Afghanistan skickades Jeremy till Irak. Som soldat i prestigefyllda "82nd Airborne" - fallskärmsjägarna - också kallat hedersgardet, tillhör han arméns mest dugliga och mest använda soldater. Det är fyra månader sedan han bytte ut hjälmöverdraget från sandfärgat till mörkgrönt som matchar tallarna och gräsmattan på Fort Bragg i North Carolina.

- Det här är det bästa som armén någonsin gjort, ler 23-åringen och pekar på sin nya "advanced combat"-hjälm.

- Den har sju kuddar med kardborrband så att den kan formas efter alla huvuden. Och så hör jag mycket bättre. Den har öppningar som fångar upp alla ljud. I de gamla hjälmarna var det svårt att följa med vad som skedde runt omkring oss.

När Jeremy pratar om armén har den alltid gjort det rätta och det bästa. Han tog värvning efter terrorangreppen den 11 september 2001.

- Ända sedan jag var liten har jag drömt om att flyga. Jag blev visserligen aldrig flygare, men nu hoppar jag ut från flygplan. Det är det bästa. Kicken. Farten. Susandet nedåt. Blicken upp för att kontrollera om linorna har snott sig. Fallskärmen som öppnar sig.

På Fort Bragg förbereder han sig för nya uppdrag. För att skapa en bättre värld. En bland tvåhundratusen utskickade i världen. The American soldier.

- It pisses me off. Alla ber oss om hjälp. Och så klagar de efteråt. Vi befriade Afghanistan. Vi befriade Irak. Så säger folk att vi åkte dit på grund av oljan. Skitsnack. Barnen applåderade och viftade med amerikanska flaggor när vi körde förbi. Nu återuppbygger vi Irak. Afghanistan är på väg mot demokrati. Vi har gett kvinnorna frihet. Förr bodde folk i grottor och jordkojor, nu kan de gå i skolan, konstaterar Jeremy. Om kriget säger han bara:

- It was fun. Cool.

Fort Bragg är den bas i USA som har skickat flest grönklädda till Afghanistan och Irak. Här lever 46 000 soldater, många av dem med familj. Så länge de accepterar kontraktet sörjer armén för allting. Området på över 600 kvadratkilometer har flera shoppingcentrer, snabbmatskedjor, biografer, sjukhus, ett par kyrkor. Barnen går i skolan eller leker i daghemmen bakom taggtrådsstängslen som omger lägret. Alla har de en mamma eller pappa som kommer hem i kamouflagedräkt. Soldater med familj har egna hus som ligger prydligt på rad vid gator med namn som Normandie, Ardennes eller Luzon. De olika "stadsdelarna" är indelade efter städer där USA har fört krig. Ingen utomstående blir insläppt utan sträng säkerhetskontroll.

Det är nästan ljust när de meniga står i givakt framför befälet. I stram hållning mottar de reprimander för helgens utsvävningar. Befälen skäller ut dem för fylleri, slagsmål, bråk, frånvaro utan lov. Det är inte första gången, men under helgen blev också inventarierna i en av barackerna sönderslagna.

- Vad är det för fel på er? Sådant är ovärdigt fallskärmsjägare! Ni vet själva vem det gäller!

Ingen av blickarna avslöjar någon ånger. Soldaterna är ett hav av raka nackar, sammanpressade läppar och lydiga, lydiga ögon.

- Airborne, vrålar befälet till slut.

- All the way, sir, ropar soldaterna, fallskärmsjägarnas fasta hälsning till en överordnad.

De plockar upp ryggsäckarna och börjar marschera. En svart soldat med vaggande gång leder sången.

It"s all right, it"s all right

It"s all right, it"s OK.

It"s all right, it"s all right

It"s all right, it"s OK.

It feels good, it feels good,

It feels good, it"s OK

It feels good, it feels good,

It feels good, it"s OK.

Hey, hey, hey, hey

Hey, hey, hey, hey

It"s gonna be OK.

Jeremy och soldaterna försvinner bland träden. Ropen och rytmerna hörs allt svagare tills skogen tystar dem.

Chefspsykologen för 82nd Airborne på Fort Bragg, Jill Breitbach, avslutade i augusti en undersökning som visar att det inte är allt som "feels good" i den amerikanska armén. Över 17 procent av soldaterna som har tjänstgjort i Irak lider av posttraumatisk stress. Symtomen är depression, självmordstankar, mardrömmar, sömnsvårigheter och plötslig aggressivitet. Det kan utlösas av allt från stora människomassor till att behöva stanna för rött ljus eller av blåsande plastpåsar och avfall vid vägkanten. Plast och sopor påminner om att irakiska rebeller använde det för att täcka minor och bomber, och att stanna för rött ljus kunde i Bagdad vara detsamma som inledningen på ett angrepp.

Sedan Breitbach avslöjat resultaten från undersökningen för tidningen Fayetteville Observer belades hon med munkavle. När jag försöker att komma i kontakt med henne får jag följande svar: "Bataljonschefen anser det olämpligt att Breitbach ger intervjuer just nu."

Jag minns ett samtal på min satellittelefon i Bagdad i april i fjol. En kollega följde de första invasionsstyrkorna in till den irakiska huvudstaden. "På dagarna skjuter de omkring sig, på nätterna gråter de", berättade han innan armén intog staden.

Majoriteten av soldaterna berättar aldrig om problemen. De är rädda att bli stigmatiserade som "fegisar" eller "galna", och oroliga för att förstöra karriären och sitt rykte i armén. Ju flera strider de har deltagit i, desto större är sannolikheten att de drabbas av problem, skriver New England Journal of Medicine i senaste numret. Och ju flera symtom soldaterna har, desto mindre sannolikt är det att de söker hjälp.

Det att man har dödat ökar de psykiska problemen dramatiskt. I Irak gäller det många, ofta på nära håll. Exakt hur många afghaner eller irakier som de amerikanska soldaterna har tagit livet av är inte känt, och som general Tommy Franks uttryckte det, "we don"t do body counts".

Men den enskilde soldaten får gå med vetskapen om att han har dödat. För några är det för mycket att bära. Antalet självmord i den amerikanska armén ökar, och bland dem som har tjänstgjort i Irak är frekvensen 35 procent högre än i resten av armén.

Ett tjugotal soldater har begått självmord i Irak, andra sedan de kommit tillbaka. En handfull elitsoldater från Afghanistan har också mördat sina fruar. "Jag har inte dödat någon här, och jag hoppas att jag aldrig ska döda någon", skrev en tvåbarnsfar till sin mor från Bagdad innan han sköt sig själv.

Solljuset faller mjukt på altaret och ger liv åt krucifixet på väggen. Skimrande strömmar det in genom fönstren. De tjocka glasmålningarna visar scener från Bibeln, från Vietnam, från andra världskriget, från flygräder och bombanfall. Vita fallskärmar dalar ned. Den amerikanska flaggan vajar stolt i bakgrunden.

I ett litet kontor vid korridoren bakom sakristian sitter militärprästen Christopher Carson. Han är klädd i uniform. Det enda som skiljer honom från de meniga är ett svart kors broderat på kragen. Prästerna är knutna till olika avdelningar och deltar i övningarna när de har tid. De skickas ut med trupperna, både till Afghanistan och Irak.

- Det är lättare att komma till mig än att gå till en "hjärnskrynklare". Det är mer accepterat. En soldat ringde mig när han var hemma på permis och sa att hela livet var svart och att han inte orkade mer. Jag bad honom att beskriva vad han hade för skäl att leva och vad han hade för skäl att dö. Sedan frågade jag honom hur han tänkte ta sitt liv. "Med gitarrsträngarna", svarade han. Över telefonen bad jag honom att kasta strängarna.

På väggen bakom Carson hänger bibelcitat och en stor affisch med Jesus. Allvarlig lutar han sig fram.

- En soldat berättade om scenerna som förföljde honom. En smäll, en humvee som exploderar. Sedan blev han tvungen att plocka upp delarna och bitarna av sina två dödade kamrater. Om och om igen. I mardrömmen på natten.

Elitsoldaten Jeremy Bails ville inte erkänna att han besvärades av det han hade upplevt.

- Men det är skönt att lägga sig utan att ackompanjeras av flygande kulor in i sömnen, log han lite matt före dagens övningar. En av hans medsoldater, som inte ville säga sitt namn, var med om en helikopterkrasch där ett tjugotal soldater dödades. - Den värsta dagen i mitt liv. Det var hårt, sa han. Punkt och slut.

En ytterligare belastning för 82nd Airborne är den prestige det innebär att vara fallskärmsjägare. Det är bara de bästa som kommer in, och förväntningarna är skyhöga. Soldaterna skall ha en kropp av stål, järnkondition och kallt huvud. Armén lär dem att döda, men de överlämnas till sig själva när skjutandet tystnar.

I"m going over to Iraq

With a rifle and a ruck on my back.

Kicking and fighting and cutting all day,

We don"t know no other way.

(Jag åker till Irak, med ett gevär och en ryggsäck där bak. Sparkar och slåss och hugger hela da"n, det är det enda vi kan)

Utanför taggtrådsstängslen, utanför Fort Bragg, i staden Fayetteville går Charles O"Neal med lätta steg in på collegeområdet. Den ljusa uniformen sitter som gjuten på kroppen. Han har med sig en rad olika broschyrer som lockar med ord som "personlig utveckling", "möjlighet till framgång" och en "spännande karriär".

- Jag är säljare. Jag säljer livsstil.

Charles O"Neal är en av tusentals som rekryterar till armén. Den patriotiska vind som blåser över USA och inte minst kriget mot terrorismen har lett till att allt fler väljer att ta värvning. En annan anledning är de säkra ekonomiska villkor som armén kan erbjuda. Gratis husrum, mat, utbildning - och bra pensioner om man stannar karriären ut.

Charles köpte själv en gång den livsstil han nu säljer. Han växte upp i ett fattigt jordbruksområde i North Carolina, och framtiden såg ut att handla om att köra traktor på de stora tobaksplantagerna. Men ynglingen ville se världen.

- Jag har varit stationerad i Korea, på Haiti och i Kosovo, säger han stolt.

- Mina gamla vänner har stannat på plantagerna.

Solen gassar. Asfalten bränner under fötterna. Charles pustar lättat ut när han kommer in i den svalkande foajén där han har sin monter. Han brer ut broschyrer. Ingen stannar till den korta tid han är där.

- Detta är en dålig värvningstidpunkt. Terminen har just börjat, nu vet studenterna vad de vill. Eller de tror att de vet vad de vill. Slutet av terminen är en bra tid för mig. Kanske har de inte lyckats med studierna, kanske har de inga pengar till att fortsätta. Då kan jag locka med en säker karriär i armén.

Det är lättare att rekrytera ungdomar som inte har möjlighet att gå på college.

- Jag var själv en som ville ut. Tror du att Bill Gates går runt och ger bondpojkar möjlighet att göra karriär i Microsoft? Det är bara i armén som dörrarna är öppna för alla. Alla raser, alla kulturer, alla samhällsskikt. Vi kan erbjuda amerikanska värden: lojalitet, plikt, respekt, ära, integritet, mod, tillit. De får ekonomisk trygghet, utbildning, ett spännande jobb. Och inte minst, de skriver in sig i historien. Vår generation är inne i en avgörande epok. Vet du vem som är vår tids hjälte? The American soldier. Vi är världens nödtelefon.

I ett litet hus i en av Fayettevilles fattiga förstäder sitter Jaqueline Lambert. Fönsterkarmarna är på väg att falla sönder, dörren hänger snett på gångjärnen.

- Jag hade problem med att få det att gå ihop, tog tillfälliga jobb här och där. Det gav låg timpenning och ingen sjukförsäkring. Sedan hittade jag inga jobb utan blev tvungen att söka socialbidrag, berättar Jaqueline.

Pappan lämnade henne och mamman när hon var baby, och Jaqueline växte upp under fattiga förhållanden. Hon önskade sig ett bättre liv och tog värvning vid armén. På Fort Bragg mötte hon James.

- Jag visste det på en gång jag mötte honom. Att det måste bli han, berättar hon. James och Jaqueline gifte sig efter en kort tid. I februari 2003 blev de två nygifta skickade till Kuwait. Efter en månad invaderade de första trupperna Irak. James var med. Dagen när kriget började fyllde han 22 år. Jaqueline skickades tillbaka till basen i Fort Bragg när invasionen började, och hennes tjänstgöring vid Golfen var över. Hon följde James genom breven.
Bush skulle inte ha skickat oss till Irak. Vi hade ingenting där att göra

"Vi körde hela natten. I dag räknade jag 25 döda kroppar. De stank, så vi tog på oss gasmaskerna. Jag förstår inte hur jag skall kunna förbli vid sunda vätskor. I am scared as a motherfucker, but I will be all right," skrev James i mars.

"Jag vet ärligt talat inte hur jag skall kunna klara mer. Den James du känner, som aldrig gav upp något i livet, är nära att mista förståndet och bryta ihop. I am nervous as fuck, but it"s gonna be OK," skrev han i april.

Den 9 april intog James Bagdad.

"Jag känner mig som ett fångat djur, i ett band med elektriska stötar. Du vet att jag har mardrömmar, till och med på dagen, men det har blivit värre", skrev han i maj.

"I have seen one too many dead people, and I can`t take any more, baby. Kroppar med öppna ryggar, utan armar och ben. Ansikte och hud helt bortbrända. Den här skiten tar hårdare än jag hade trott. Jag vill inte ha det här yrket längre, det får mig att se rätt in i döden", skrev James när sommaren var som hetast.

En vecka före hemresan blev Jaqueline inkallad till bataljonschefens kontor. Där satt prästen och bataljonschefen.

- Det kändes som om jag fick ett ton över bröstet när de sade att han var skadad. "Inte allvarligt", sa de. "Träffad i huvudet av en kula." Inte allvarligt? Jag var i chocktillstånd. Prästen körde mig hem. Några timmar senare blev jag uppringd av en kvinna i arméns försäkringsbolag. Det var av henne jag fick veta att tillståndet var allvarligt. Dagen därpå kom prästen tillbaka. Han sa att James svävade ut och in i koma.

- Tidigt nästa morgon stod jag i dörren och väntade. Jag såg dem komma. Prästen och bataljonschefen.

Jaqueline kämpar med orden. Ögonen är blanka, men kinderna är torra. Varje stavelse kostar på.

- Han kunde locka fram ett leende hos alla, minns hon.

- Han tyckte mest om att dricka öl och spela kort. Jag lagade grillade ostsmörgåsar åt honom. Det bästa han visste var kalops. Med ärtor, lök och morötter.

Den unga änkan bläddrar i minnesboken hon har gjort. Där finns bilder av James, en bit av hans uniform, små lappar och breven han skrev till henne, en flagga från enheten, tidningsurklipp, dödsannonsen och kondoleanserna. Från släkt och vänner, från North Carolinas senatorer och kongressledamöter, från generaler och majorer.

Ett brev lyder: "I am deeply saddened by the loss of your husband. James ädla tjänstgöring i Operation Iraqi Freedom har hjälpt till att säkra vårt hemland och de friheter amerikanerna håller kära. Vår nation kommer aldrig att glömma hans offer och oegennyttiga insats i kampen för att göra världen fredligare och friare. Laura och jag vill uttrycka vår innerliga medkänsla. Vi hoppas att du finner tröst i tron."

- Han har undertecknat det själv, säger Jaqueline om det tryckta brevet på tjockt, exklusivt papper. Presidentens vapen är präglat i guld överst på sidan. Nederst står det George Bush med blå penna.

- Han skulle aldrig ha skickat oss dit, säger hon dämpat. Vi var inte välkomna. Vi hade inte något där att göra.

"Det är så mycket död. För mycket död."

Så skrev James i det sista brevet.

Det låg i Jaquelines brevlåda en sommarmorgon. En vecka efter det att kulan krossat hans skalle.

I dag kan Aftonbladet presentera en ny medarbetare: Åsne Seierstad. Norska Åsne blev rikskänd i Sverige genom sina rapporter i tv från Irakkriget. Hon har också haft stora framgångar som författare med bland annat "Bokhandlaren i Kabul". Med start i dag kommer Aftonbladet att publicera åtta Åsne Seierstad-reportage från USA. Tillsammans med fotografen Paal Audestad bevakar hon den amerikanska vardagen i ett land som laddar för presidentvalet den 2 november.

Åsne Seierstad , Översättning: Peter Bolin

ARTIKELN HANDLAR OM