– De kallade mig ”din röe prästajävul”

Ärkebiskop K G Hammar om synd, makt och ondska

NYHETER

En rödhårig prästunge från landet ska inte sticka upp.

Men K G Hammar gjorde det.

Nu har den hetsige ärkebiskopens hår grånat. Humöret är jämnare. Hävdelsebehovet mindre.

– Det är skönt, säger han.

HAR LEVT MED EN FÖRÄNDERLIG GUD ”Jag växte upp i en prästgård där Gud var lika självklar som allt annat. Som en stor pappa bakom de andra vuxna. För mig har det mer handlat om hur jag skulle leva med att Gud förändrades”, berättar ärkebiskop KG Hammar, som har varit positiv till kyrkans separation från staten och arbetat för att lyfta fram den mystika traditionen i Svenska kyrkan.

En gång under vårt timslånga möte (”längre intervjuer ger K G inte”, betonar pressekreteraren) blir ärkebiskopen särskilt tyst. En lång stund. Det är på min fråga om ondska. Han funderar tyst, som vore han frestad att avslöja en mörk hemlighet.

Vi har tagit plats i varsin soffa i hans besöksrum i Uppsala. Hans röst är knarrig, tillbakahållen. Blicken öppen. Vi talar om hans nya bok med titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker den”, som bygger på 21 timmars samtal med journalisten Ami Lönnroth.

”Söker” är nyckelordet. Som ärkebiskop har han väckt starka känslor, senast för sin kritik av USA:s invasion av Irak. Men mest för att han inte är säker. För att han tvivlar, omprövar, söker inåt, till det han kallar ”det mystika”.

Nu sjunker K G Hammar på långa mäns vis allt längre ner i soffhörnet medan han talar om Knutby, homosexualitet, makt, döden och sina fem barn. Rummet känns alltmer stilla, och det är möjligt att fråga något så barnsligt som:

Hur kom du på att Gud fanns?

– Alltså, jag växte upp i en prästgård där Gud var lika självklar som allt annat. Som en stor pappa bakom de andra vuxna. För mig har det mer handlat om hur jag skulle leva med att Gud förändrades.

Vad hände?

– När jag var tio år hade jag läst Bibeln helt och hållet. Men har man så tidigt en så bearbetad Gudsrelation så får man också jätteproblem i tonåren.

Hur menar du?

– Man upptäcker ju till exempel att himlen inte är däruppe, när man läser om rymden. Då måste man hitta ett nytt sätt att tänka.

Hur var du som pojke?

– Jag var nog rätt mycket i bråk sådär. Jag var prästbarn och rödhårig. Det var ett handikapp (skratt). Det blev ju i kombination ”din röe prästajävul”. Jag stack ut och var en som man kunde hoppa på, verbalt och fysiskt.

Hur har det präglat dig?

– Hmm. Tja. En sak som präglat mig mer är att jag är nummer två i barnaskaran. Man är mindre märkvärdig än den förste och måste vara lite duktigare. Jag tvingades tävla. Dessutom kom jag från landet. Det var lite underklass, märkte jag på gymnasiet i Lund.

Hur märktes det?

– Sånt märks på en skolgård, vilka som tillhör stadseliten och vilka som kommer från bönderna. Lite småmobbningsaktigt var det.

Hur gjorde du för att hävda dig?

– Tog ett varv till med läxorna. Såg till att kunna det jag skulle. Det var intellektuellt jag kunde hävda mig – och med idrott. Jag sprang 800 meter på två minuter.

Hur var det att träffa kvinnor?

– Jag har haft rätt lätt att få kvinnliga vänner. Sedan träffade jag min fru när jag var nybliven student.

Vad föll du för?

– Ja, vad var det? Hon märktes direkt i alla fall ? Hon hade kanske också ett behov av det? Vi läste samma kurser och började snegla på varandra på Tegnérfesten den 4 oktober, då universitetet bjuder in alla nya studenter.

Var det ditt första förhållande?

– Ja, av allvarligare slag.

Så du har älskat bara en kvinna?

– Ja. Under 40 år. Ja, det är en förmån.

Vad är Gud för dig i dag?

– Alltså, då måste jag använda många bilder. Gud är ett Du, det är vad som menas med en personlig Gud. Gud är en grund, en källa. Den källan är en porlande, utgivande kärlek. Som samtidigt är en utmaning, ett uppdrag på nåt sätt.

Hur ser Gud ut?

– Gud är mer, men när Gud blir personlig är det Jesus ansikte jag ser.

Hur ser Jesus ut?

– Olika vid olika tidpunkter. Dels är det en åldersfråga. Först påverkas man av planscherna i söndagsskolan. Sedan hade Jesus ett väldigt judiskt utseende. Med åren upptäckte jag att ute i världen har människor sin egen Jesusbild. Då lösgörs man från en särskild bild, känner jag. Och det som återstår är ? ögon. Varma ögon. Om jag blundar ser jag varma, mörka ögon. Som i ikonbilderna. När man kan vila i en människas ögon kan jag se något av Jesus.

I allas ögon?

– Ja, i dem som släpper värme ifrån sig.

Kan du när du vill känna den kontakten?

– Nästan. Det handlar mycket om mig själv. När jag kan stilla min häftiga själ, kommer i ro och har balans.

Vad hör du, vad kommer till dig?

– En förstärkning av det jag redan vet: jag är sedd. Att jag är föremål för en kärleksfull blick. Jag har haft perioder där jag försökt att testa en annan världsbild, att universum är tomt. Men det går inte. Hela tiden har jag en känsla av att mellan alla molekyler finns denna varma blick.

Ondska, vad är det?

– Att den finns är uppenbart för alla. Hur vi ska förstå den är en annan sak. Djävulen är ett hjälpbegrepp så att säga, men jag har inget behov av att tänka så.

Hur ser din ondska ut?

– Jadu. (Tystnad.) Det vet jag inte om jag vill delge precis. Ondska är för de flesta ett så tufft ord. Men den mörka sidan är något som många av oss i kristen tradition definierar som självupptagenhet och egoism. Och – jag är inte undantagen. Så mycket kan jag säga.

Vad är synd?

– Det som skiljer oss från Gud. Vår själviskhet, vår egocentrering.

När kommer homosexuella att kunna gifta sig i kyrkan?

– Riksdagen lär inte få fram ett sådant lagförslag före 2008. Men jag tror att Svenska kyrkan kan ha en mer reglerad ordning för det vi har i dag, välsignelsen, inom ett par år.

Hur fick du veta att din egen syster, som är präst, är homosexuell?

– Hon sa det väl (skratt). Och det jag fick på köpet är förstås vissheten om att det inte går att sätta etiketter, hur man ser på en människa förändras inte av sånt.

Hur skiljer du på mannen K G och ärkesbiskopen Hammar?

– Jag försöker låta mannen K G dominera ärkebiskopen så gott det går. Som ärkebiskop finns ibland en form jag måste gå in i. På sammanträden och så. Jag är alltid lite nervös då, jag skärper mig – det ska vara så. Jag vill sluta leda gudstjänster när jag inte längre känner det i knäna.

Vad får du ut av jobbet?

– Att jag får hålla på och vrida och vända på det som jag tycker är livets mening.

Vad är det finaste beröm du kan få?

– När människor är berörda av något jag sagt eller skrivit och säger: Det där handlade om mitt liv.

Vilken nytta gör du?

– Jadu. Gud är det onyttigaste som finns. Religion perverteras om man ska ha nytta av Gud. Det är som med kärlek: man kan inte älska någon med baktanken vilken nytta jag ska ha av att älska. Antingen är det eller så är det inte.

Vilken makt har du?

– Jag har en talarstol, ett podium, och har inte svårt att göra mig hörd.

Du har fem barn, ingen blev präst. Hur känns det?

– När jag var ung kanske jag hoppades. Men vi har inte varit så otroligt prästerliga i familjen. Så hörde det dessutom till min egen ungdom att revoltera. Och då måste vi ju uppmuntra även våra barns egen revolt. Och ett sätt är att inte bli präst, eller hur? Våra fem barn har nog fem olika förhållningssätt till tron.

Hinner man tänka på Gud med fem barn hemma?

– Tänka går väl an. Mycken god teologi kan man tänka medan man byter blöjor eller dammsuger. Man tänker inte bättre när man sitter still.

Hur har du varit som pappa?

– Strålande (skratt). Alltså, jag har ju levt mycket på att min fru varit lärare och tagit deltid. Vi var den första pappagenerationen som ställde upp, tyckte vi. Men vi har mest hjälpt till och känt oss fantastiska.

Hur är det att åldras?

– Rätt behagligt, så länge kroppen hänger med. Jag har ett visst lugn. Jag måste inte hetsa upp mig så våldsamt för att livet ska vara på ett visst sätt. Sedan 1968 har jag velat förändra världen, men jag går inte lika mycket i däck numera. Det är ganska skönt att se lite generöst och tolerant på andra, att inte alltid behöva spegla sig och inte alltid få bekräftelse.

Hur tänker du om döden?

– Jag har inget större behov av att tänka på den.

Varför inte?

– Njaee. Tja, det visar sig. Jag har en slags tillit. Om det här med Gud är reellt så är min död ganska ointressant. Om Gud vill leva i relation med oss medan vi lever är det klart att relationen fortsätter, för den har sin bas i vad Gud är och inte i vilka vi är.

Döda människor finns kvar för mig, i mitt minne. Då kan man väl överföra det som att vi finns i Guds minne, på något sätt.

Hur länge blir du kvar?

– Något år.

Vad ska du göra sedan?

– Leva livet. Vandra längs Östersjöns strand på Österlen och tänka över livet. Det jag inte hunnit tänka än.

Fakta K G Hammar

K G Hammar om ...

Kerstin Weigl