"Minnena fanns där hela tiden"

1 av 2 | Foto: URBAN ANDERSSON
HAR FUNNIT HARMONI För Sara Hedrenius tog det flera år innan hon kunde "komma ifrån båten och flotten" och gå vidare i livet. I dag känner hon sig harmonisk igen, med man, två små barn och ett arbete som engagerar henne.
NYHETER

Hon blev Sara med svenska folket: ung och stark, en symbol för liv och hopp mitt i all död och förintelse.

Men de första åren efter katastrofen var svåra.

- Jag fick lämna Sverige för att få lugn och ro och hitta mig själv.

Sara Hedrenius, just 20 år, hade hälsat på pappa som jobbade i Estland. Hon åkte ensam och hade somnat i kafeterian när hon kastades av bänken.

- Jag förstod att något var fruktansvärt fel och att tiden var knapp, sa hon när Aftonbladet mötte henne dagen efter räddningen.

Ute på däck träffade hon på Kent Härstedt. Den pakt de båda slöt innan de hoppade i havet blev mycket omskriven: de skulle hjälpas åt att överleva - och sedan ses för att äta middag i Stockholm.

En stor våg skiljde dem åt. Sara var övertygad om att döden kommit.

- Allt var bara svart. Jag visste att jag skulle drunkna. Jag började andas in vatten med flit för att det skulle gå fort.

"Pusslet måste bli färdigt"

Både hon och Kent Härstedt blev uppdragna på en flotte. I fem timmar värmde de och stöttade varandra. Runt dem dog människor en efter en - av 16 på flotten överlevde bara sex.

Den 21 oktober 1994 kunde de äta sin överenskomna middag på Grand Hotell i Saltsjöbaden.

Men för Sara Hedrenius väntade en tung tid.

Hon gick i terapi och tror att det var bra, "även om kunskapen om katastrofer på den tiden var begränsad". Hon var med om återkommande träffar med andra överlevande, först på Södersjukhuset, sedan på Ersta sjukhus.

Många av de räddade har vittnat om hur livsviktigt det varit för dem att i detalj få reda på vad som hände den där natten.

Också för Sara Hedrenius har det varit så.

- Vi hade en plastmodell av Estonia och alla berättade var de hade befunnit sig på båten, vad de hört och sett, hur de gjorde för att ta sig ut, vad som sen hände. För mig var det ett pussel som måste läggas färdigt för att jag skulle kunna gå vidare.

- Men efter ett år var det ändå som om mitt liv stod och stampade. Minnena från Estonia fanns där hela tiden, jag kunde inte komma ifrån båten och flotten.

- Det var nog först när pappa och jag åkte tillbaka till Åland och träffade de personer på sjukhuset som tog hand om mig de första dygnen som jag kände att alla bitar var på plats.

Fann kärleken i Spanien

Före katastrofen hade Sara Hedrenius planerat att åka till England, läsa engelska och måla. I stället blev det ett år i Spanien.

Där mötte hon Johan, blivande mannen i hennes liv.

Tillbaka i Sverige läste hon först på Komvux, så på universitetet: 120 poäng, mest psykologi. Sedan ett par år arbetar hon som handläggare på Migrationsverket.

På uppdrag av Röda korset, landsting och kommuner utbildar hon stödpersoner som ska kunna sättas in vid kriser och katastrofer.

Just fyllda 30, med man, två små barn, nytt hus och givande jobb, är Sara Hedrenius åter "harmonisk".

- Fast kanske inte i varje ögonblick, skrattar hon när Edvin, 3, vrålar för att Alice, 6 månader, får för mycket av mammas uppmärksamhet.

Bo Lidén

ARTIKELN HANDLAR OM