"Tankarna på Lovisa räddade mig"

NYHETER
Namn: Tage Hellgren. Ålder: 61 år. Familj: Hustru, två vuxna barn, tre barnbarn. Ort: Skellefteå. Då: Affärsman. Nu: Affärsman.

Vi var ett gäng på tre affärsresenärer som reste över - en av oss blev kvar. Vi hade precis hunnit innanför dörrarna till karaokebaren när det hände. Jan Grafström, den andre av oss som överlevde, och jag träffades uppe på däck igen och klättrade på min inrådan tillsammans ut på fartygssidan. Då var jag ganska övertygad om att vi skulle bli kvar därute.

Efteråt kände jag dåligt samvete för att jag inte uppmanade fler att klättra ned med oss, men senare fick jag veta att även flera av dem som stannade längre hade överlevt. Det var en lättnad.

På räddningsflotten var det tanken på mitt då enda barnbarn som räddade mig, jag tänkte att "Lovisa ska inte förlora sin morfar".

Jag har mått ganska bra efteråt och livet har inte förändrats särskilt. Jag började arbeta ganska snabbt, men det kändes som om döden var i närheten av en ganska länge.

I dag tänker jag inte så ofta på det, men jag blir ofta påmind av andra. Det är inget problem. Jag graderar kanske svårigheter annorlunda och det är ingen självklarhet att livet går vidare tills man är 80 år. Hela familjen är väl oroligare i dag när någon är ute och far - man vill gärna veta när barnen har kommit fram dit de ska.

Jag tror inte att hela sanningen om vad som hände har kommit fram, jag har en känsla av att någonting döljs i utredningen.