"Det jag gick igenom gjorde mig tryggare"

1 av 2 | Foto: ARI LUOSTARINEN
GÅR VIDARE De fruktansvärda upplevelserna för tio år sedan gjorde Kent Härstedt medveten om tillvarons bräcklighet. Men att ha överlevt och bearbetat minnena har också gjort honom tryggare och stärkt hans önskan att gå vidare i livet.
NYHETER

HELSINGBORG

För Kent Härstedt dominerades de första åren av svarta minnen.

- Men att jag överlevde och klarade mig igenom den tiden har gett mig större trygghet och förstärkt min önskan att gå vidare i livet.

Kent Härstedt var en av de svenska representanterna på den fredskonferens som börjat i Tallinn och skulle fortätta på Estonia under resan till Stockholm.

- Vi ville bygga en bro mellan de nordiska och baltiska länderna. Den bron bröts därute på havet. Av 23 deltagare var det bara jag och dansken Morten Boje som kom levande i land.

Boje och Härstedt träffas ofta. Också Sara Hedrenius, som han slöt en överlevnadspakt med, har han haft kontakt med genom åren.

Förtvivlan bara växte

De båda sågs för första gången på däck, hoppade samtidigt i havet, simmade till samma flotte och hjälpte varandra att hålla värme och mod uppe under fem kalla timmar, timmar som Kent Härstedt har svårast att prata om i dag.

- När det gällde att komma ut från båten och upp på flotten handlade det om vilja, styrka, tur och mycket adrenalin.

- På flotten kunde man inte handla på samma sätt. Det var en lång väntan på räddningen och efterhand som timmarna gick och gryningen närmade sig, kände jag en förtvivlan som bara växte.

- Runt omkring dog folk en efter en, skulle inte färjorna eller helikoptrarna hitta oss snart visste vi vad som väntade.

Kent Härstedt var naturligtvis lycklig över att ha klarat sig, men kände aldrig den eufori som många andra överlevande har vittnat om.

- Dels måste jag ställa upp för alla anhöriga till mina vänner som dött därute, dels måste jag orka med att släppa fram alla obehagliga detaljer och bearbeta dem.

En tid följde när han kände sig "förminskad som människa", han var Estonia-Kent, ingenting mer.

"Mannen som överlevde"

- Jag hade svårt att känna mig bekväm med det, att vara decimerad till "mannen som överlevde". Jag inser att det kommer att finnas med i min dödsruna. Men jag vill att det ska stå mer än så.

Det var familjen och det nätverk för samtal som många av de överlevande bildat som hjälpte honom att komma igenom upplevelserna.

- Jag har lärt mig att tillvaron plötsligt kan falla ihop, jag har sett döden på nära håll. Allt sammantaget, katastrofen och åren därefter, gör att jag i dag känner mig tryggare än före Estonia.

Bo Lidén

ARTIKELN HANDLAR OM