Så minns vi katastrofen

Läsarna berättar om sina minnen kring Estonias förlisning

NYHETER

Många läsare läsare har mejlat och berättat sina minnen av katastrofdagen för tio år sedan.

Några har förlorat en anhörig.

Flera var bara barn när det hände.

Många beskriver tystnaden och allvaret efter den värsta fartygskatastrofen någonsin i Östersjön.

Här är några av berättelserna.

Foto: scanpix
Anhöriga och vänner till offren för katastrofen vid en minnesgudstjänst i Tallinn på tisdagseftermiddagen.

En läsare berättar att han tyckte det var litet väl jobbigt att gå ut den där morgonen i september för tio år sedan. Han minns sina känslor när han förstod vad som hänt under gryningstimmarna:

”?Jag kommer ihåg att vädret den morgonen var ungefär som den var här i Stockholm i morse. Då man knappt vill gå utanför för att det är så kallt. Sen passerade man dem, de ofattbara rubrikerna på löpsedlarna. Då skämdes man för att man inte velat gå ut i kylan, när andra låg och kämpade för livet i något som var tusen gånger kallare än det som jag inte velat gå ut i, gud vad jag skämdes."

Publiken var knäpptyst

Peter skriver att han minns dagen Estonia sjönk som om det var igår:

”Var på Ullevi och skulle kolla på IFK Göteborg i Champions Leuage. Vi höll en tyst minut för offren och deras anhöriga. 48 000 var knäpp tysta och det gav mig gåshud.”

Släkting bland de omkomna

En stor del av alla människor i Sverige hade någon sorts länk till dem som reste med Estonia. Förutom de närmaste anhöriga finns tusentals arbetskamrater, vänner till vänner och andra som på olika sätt kommit i kontakt med olycksoffrens. En sådan person är Towe:

”Jag var Tupperwareförsäljare vid den här tiden och skulle på kvällen ha en visning hos en kompis. Även fast olyckan hade hänt beslutade vi att ha ’partyt’.

En av gästerna kom aldrig och när vi ringde för att kolla om hon var på väg så att vi kunde sätta igång så berättade hon att hennes faster varit med på Estonia som sjunkit.

Det blev med ens påtagligt och man började fatta vidden av det hela. Att alla på något vis hade någon länk till olyckan. Senare fick jag veta att även min mammas kusin som hon inte hade kontakt med eller kände ? omkom.”

"Kunde följa ambulanserna"

Laura var 17 år och gick i Pargas svenska gymnasium, några mil utanför Åbo:

”?Hela dagen kunde vi från skolans fönster följa med ambulanserna som körde från Pärnäs i Nagu till Åbo. Och helikoptrarnas ljud hördes också under hela dagen. Det var en fruktansvärd dag för oss i skärgården, men tusen gånger värre för dem som varit ombord och de som miste sina närmaste och fick känna oron. För mig har havet alltid varit nära, men Estonias händelser visade dess grymhet för tio år sedan?”

Gravid första gången

Anna gick på komvux och skulle ha lektion:

”? jag var jätteglad för att för första gången kände jag min son sparka stark i magen; jag var gravid och överlycklig.

Jag skulle säga till min kompis men märkte att alla är ledsna och tysta. Då sa min lärare att Estonia har sjunkit och många inte överlevde.

Jag kände på min mage och började gråta.

Ingen av mina bekanta var på Estonia men jag kan tänka mig hur det känns att förlora nån man älskar... min pappa jobbar som första mekaniker på båtarna...”

Kände att något var fel

Catrin är en av de många som berättar om varselliknande drömmar eller symptom den gryningen Estonia sjönk. Hon skriver:

"Jag vaknade just denna natt av en kraftig oroskänsla i magtrakten och tänkte om och om igen att "det är något som har hänt". Något fick mig att lita på den oroväckande känslan att något var fel och jag gick upp och slog på TV:n. Tilläggas kan att jag aldrig upplevt något liknande tidigare eller efter Estonia-natten."

Simone Söderhjelm