Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Farväl, Charlie

Stig "Pigge" Werkelin lyckades ge sin son en värdig begravning

PHUKET

Stig "Pigge" Werkelin förstod att det var en betydande man som hade kommit till tempelområdet.

Det hade gått åtta dagar sedan tsunamin svepte in över Thailand och han trängde sig fram genom kaoset för att få prata med honom.

vila i frid, lille charlie Klädda i vitt tog pappa Pigge Werkelin, vännen Michael Juniwik till vänster och Charlies farbror Bobbo Werkelin, till höger, farväl. Längst till vänster står en thailändsk sångerska. Farbror Bobbo sjöng Tebbybjörnen Fredriksson och lille Charlies vackert utsmyckade kista pryddes av två nallar. ”Jag vill se det här som en glädjens dag”, säger Pigge Werkelin. Han har lyckats ge två av sina familjemedlemmar värdiga begravningar – nu ska han göra allt för att hitta Max, 4. vila i frid, lille charlie Klädda i vitt tog pappa Pigge Werkelin, vännen Michael Juniwik till vänster och Charlies farbror Bobbo Werkelin, till höger, farväl. Längst till vänster står en thailändsk sångerska. Farbror Bobbo sjöng Tebbybjörnen Fredriksson och lille Charlies vackert utsmyckade kista pryddes av två nallar. ”Jag vill se det här som en glädjens dag”, säger Pigge Werkelin. Han har lyckats ge två av sina familjemedlemmar värdiga begravningar – nu ska han göra allt för att hitta Max, 4. Foto: URBAN ANDERSSON

Några telefonsamtal senare hade Thailands miljöminister ordnat undan alla byråkratiska hinder.

Pigge Werkelin fick tillstånd att begrava sin son Charlie, 5.

     

Annandag jul.

Stig "Pigge" Werkelin, 43, hustrun Ulrika, 41 och sönerna Charlie, 5, och Max, 4 flyttade in i sin bungalow i Khao Lak.

Familjen åker till Thailand nästan varje vinter, och Pigge, som driver Kneippbyn och Gotlandsflyg, hade sett fram mot semestern.

Bara 20 minuter efter ankomsten till Khao Lak slet dödsvågen sönder paradiset. Familjen flydde upp i ett rum på andra våningen när de enorma vattenmassorna kom forsande.

Pigge Werkelin klättrade vidare upp på taket. Han försökte hjälpa pojkarna upp genom ett fönster, men det gick inte,

Han såg hus efter hus explodera och han hörde sin hustru ropa någonting om pojkarna, sedan sköljdes han iväg.

Pigge Werkelin räddade sig upp i ett träd.

-Jag tror jag förstod direkt att min familj inte klarat sig. Jag tänkte släppa taget.

Men det gjorde han inte. Han valde att leva vidare.

Under den dryga vecka som har följt har han blivit sydd i ansiktet, han har fått bandage om sina sår, han har baddat sig med whisky för att hålla bakterierna borta.

Och han har varje vaken minut kämpat för att hitta sin familj.

     

Pigge Werkelin började leta samma dag. Han letade bland hundratals lik som låg på stränderna i Khao Lak, på sjukhus, överallt. Han hade inga förhoppningar om att hitta Ulrika, Charlie eller Max levande. Han ville bara ge dem ett värdigt slut.

I måndags morse hittade Pigge Werkelin sin fru under ett träd.

- Jag gjorde en bår av en dörr och fick hjälp att forsla henne därifrån.

-Hon hade några blåmärken, men såg i övrigt helt oskadd ut.

Han tog sin hustru till ett bårhus där hon las bland hundratals andra kroppar.

Av rädsla för att hennes kropp skulle försvinna bland alla döda hämtade han henne igen nästa dag.

Tillsammans med sin bror Bobbo lyckades han ta sig till Khao Lak, där han åkte runt bland bårhus, sjukhus och raserade byggnader för att leta efter sönerna.

Han letade med Ulrika i bilen.

I tisdags kväll fick han plats för henne på bårhuset i Wachira Phuket Hospital.

Aftonbladet var med när han nästa dag hämtade ut sin hustrus kropp för att transportera henne till Bangkok för kremering.

Det var varmt och fuktigt och människor skrek åt varandra och det kom hela tiden ambulanser med nya skadade.

Pigge Werkelin klistrade bilder på sönerna Max och Charlie på insidan av kistans lock.

Han grät i Bobbos armar.

Sedan svepte de Ulrikas kropp i en svensk flagga och la ner henne i kista nummer 19.

Hon kördes i bil och kremerades på Kasemrad Hospital i Bangkok i torsdags.

Han hade nyligen gift om sig med sin fru.

- Inte för att vi var skilda utan för att vi var så lyckliga ihop. Vi ville göra om det.

- Jag fick 13 år med Ulrika. Och fyra, fem med grabbarna. Jag måste försöka vara glad över det.

     

Efter kremeringen flög Pigge Werkelin tillbaka till Phuket för att fortsätta leta efter sina söner.

Han tittade på de hundratals groteska bilder på de döda som hänger utanför de buddistiska templen, han pratade med människor, frågade, försökte trycka på svenska myndigheter.

Som så många andra satte Pigge Werkelin upp efterlysningar på sina söner på sjukhus och bårhus och andra platser.

Hemma i Sverige började tidningar, radio och tv uppmärksamma hans kamp. En hel nation engagerade sig.

Av alla de tusentals gripande öden som har berättats var det kanske Pigge Werkelins som kom att gripa tag i människor mest.

Många började ringa och ville hjälpa till och skänka pengar. En hel stab byggdes upp kring sökandet.

Där finns Bobbo och vännen Michael Juniwik, som turas om att åka runt med Pigge Werkelin.

-De behöver vila. Det är ju den drabbade som har mest krafter.

Där finns en kvinnlig svensk volontär som hjälper till.

Där finns Pigge Werkelins föräldrar och hustruns syster, som hemma i Sverige fungerar som spärrar mot alla som vill ringa honom.

-Det är vänner och bekanta. Och många okända. Jag är tacksam för allt stöd jag får, men jag hinner inte prata med alla.

Hemma finns också en man som på internet oavbrutet söker efter nya uppgifter om familjen.

Rykten kollas upp, men blir sällan mer. I kaoset som råder här i södra Thailand just nu tar allt lång tid och det mesta han har fått höra visar sig vara felaktigt.

Men i lördags fick han napp. En dansk läkare ringde och sa att han sett Charlies kropp vid Bang Muang-templet i Takua Pa strax norr om Khao Lak.

Pigge Werkelin åkte dit och började leta. Till slut hittade han bilden på Charlie.

Han fick gå fram till kistan och kunde konstatera att det verkligen var hans son.

-Jag kände igen honom på armbandet.

Ett svart armband med texten "Kneippbyn" som båda pojkarna hade på sig.

Men nu hade det gått några dagar efter katastrofen och de thailändska myndigheterna hade skaffat sig grepp om situationen.

Det skulle visa sig vara svårare att få ut Charlie än Ulrika. Betydligt svårare.

Nästa dag var Pigge Werkelin tillbaka vid templet, där kistorna stod uppställda i långa rader, där räddningspersonalen hade börjat bära skyddsdräkter.

Det hade brutit ut en maktkamp mellan kvinnan som den thailändska kungen har utsett till chef för tempelområdet och militären. Kvinnan ansåg att västerlänningar ska få ta hem sina nära och kära så snabbt som möjligt.

Militären krävde att alla kroppar skulle identifieras med tandkort innan de lämnades ut.

Myndigheterna var stenhårda. Trots att Werkelin argumenterade i flera timmar kom han ingen vart.

Han försökte med svenska UD, men fick ingen hjälp.

Plötsligt dök en delegation upp.

- Jag såg direkt att det var en betydande person som hade kommit dit och störtade fram och började prata engelska.

Det visade sig vara Suwit Kunkiti, Thailands minister för miljö och naturresurser.

- Han hade ett helt uppbåd med journalister och annat folk med sig. Jag tror han ville visa handlingskraft och ringde ett par, tre samtal.

Mer behövdes inte för att lösa de byråkratiska hinder som fanns för att få hämta Charlies kropp.

-Han lovade mig också fortsatt stöd. Jag har fått hans privata nummer och är oerhört tacksam för hans hjälp.

     

Pigge Werkelin åkte den drygt två timmar långa vägen från Phuket upp till Takua Pa igen i måndags morse. Nu hade han dessutom ett dokument från svenska UD på thailändska som gav honom rätt att hämta ut Charlie. Den här gången lyckades han.

-Det var till 95 procent den thailändska ministerns förtjänst.

     

Wat Phatoung-templet i Phuket några timmar senare.

Ceremonin var lika enkel som vacker.

Pigge och Bobbo Werkelin och vännen Michael Juniwik var alla klädda i vitt, klockan var 17 och den värsta hettan hade lagt sig. Charlie begravdes strax innan solen gick ner.

Bobbo sjöng Teddybjörnen Fredriksson.

Det var en svensk begravningsakt i buddistisk omgivning.

Prästen Joakim Leroy talade om att vi alla ska visa ödmjukhet inför Gud.

På lille Charlies vita kista stod två nallebjörnar och fyra porträtt.

Två foton på hustrun Ulrika, ett på Charlie och ett på Max.

De sjöng två av våra mest klassiska psalmer, Tryggare kan ingen vara och Blott en dag.

Munkarna i sina orange dräkter sänkte sina huvuden i vördnad.

Ceremonin avslutades med att en thailändsk sångerska sjöng Amazing Grace på engelska, den psalm som på svenska heter Oändlig nåd.

Sedan bar munkarna in kistan i krematorieugnen i templet och den tändes. Askan som blev kvar fick Pigge Werkelin i en urna.

- Jag vill se det här som en glädjens dag, sa Pigge Werkelin efteråt.

Han satt länge stilla på templets trappa och Bobbo höll honom försiktigt runt axlarna.

     

Insatsen som Pigge Werkelin gör är enastående. Han möts hela tiden av nya motgångar, det är ofta ett steg framåt, två tillbaks. Men han ger inte upp.

Han är närmare två meter lång, har sår i ansiktet och trötta men bestämda ögon. Han ser närmast ut som en amerikansk filmhjälte.

Vi sitter i entrén till Bangkok Phuket Hospital och han har fått nya förband om sina sår på benen.

Här på sjukhuset rådde för bara några dagar sedan kaos, anhöriga trängdes vid listorna över de skadade, sjuksköterskor sprang fram och tillbaka, journalisterna ville ha svar på sina frågor, läkare förberedde operationer strängt taget överallt.

Nu har listorna tagits ner, lugnet lagt sig och allt återgått till det normala.

Pigge Werkelin vet inte hur länge till han orkar kämpa. Han vill ge även Max ett värdigt slut.

-Men det finns ju en gräns för hur länge jag kan stanna, säger han.

Han har suttit och pratat med en psykolog, vars bedömning är att han fungerar rationellt.

Han har nu utfäst en belöning till den som kan lämna information så att pojken hittas.

Idag kommer affischer och flygblad från Sverige med information om hittelönen. Den riktar sig framförallt till thailändska studenter och räddningsarbetare. Hur stor den blir är inte bestämt.

     

- Jag tror jag är rädd för att komma hem, säger han tyst.

- Men jag har fått ett andra liv. Och det ska jag använda. Jag ska kunna känna glädje även i framtiden.

Han hoppas att han kanske får nya barn en dag.

- När de är tillräckligt stora ska jag berätta för dem om Ulrika och Charlie och Max.

Oísin Cantwell
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet