Fångarna skrek: Vi ska skjuta dig

Vårdare vittnade om flykten från Hall

HÄR RYMMER DE Här har de fyra rymlingarna tagit med sig en av de kvinnliga väktarna för att hon ska låsa upp dörrar. Bilden tagen av en övervakningskamera inne på Hallanstalten. I förgrunden springer en beväpnad Tony Olsson tillsammans med väktaren.
NYHETER

Fyra vrålande fångar med vapen, två kvinnliga vårdare, unga sommarvikarier.

Hur det kändes?

En av flickorna försökte förklara det i går:

– De sa att de skulle skjuta mig om jag inte öppnade dörren. Och jag som är så dålig på siffror...vad händer om jag inte kommer ihåg koden...

Där brast hennes röst. Advokaten vid hennes sida försökte lugna med en mugg vatten och en näsduk att torka tårarna med.

Var för otröstlig

Plötsligt var det så tyst, så tyst i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Tony Byström (mer känd som Tony Olsson) tittade ner, Daniel Maiorana log inte längre.

Flickan med det röda håret i svans, hon som nog fick alla härinne att för ett ögonblick känna åtminstone ett uns av vad dödsskräck är, hon var för otröstlig och måste gå ut.

Allt mer irriterat

Efter pausen klarade hon att berätta fortsättningen: alla dörrar som måste öppnas, hur rymmarna skrek åt henne, hur stämningen blev allt mer irriterad, hur det ”kändes farligare och farligare”, hur Tony försökte skjuta sönder glasrutan vid besöksrummet.

– De skrek och gapade, det blev bara värre och värre och jag var hysterisk. De ville att jag skulle öppna en dörr så att de kom ut. Men där vi var fanns ju ingen dörr!

Sedan kom hon på: centralvakten!

Alla fem trängde ihop sig i slussen dit in. Som en liten hiss, sa flickan.

– Man måste gå in genom första dörren och vänta på att den stängs innan nästa dörr kan öppnas.

Detta fattade inte de fyra männen, som siktade med sina pistoler - ibland hade hon mynningarna på varsin sida snett bakom öronen - och vrålade att hon skulle ”öppna för fan!”

Sparkade och slog

Då var hon åter mycket rädd.

Liksom när Tony Byström sedan inne i rummet sparkade och slog den manlige vakten.

– Jag trodde att de skulle skjuta honom eller mig.

Skräcken tog inte slut där. Flickan tvingades med ut på gården, mot flyktbilen.

– Vad tänkte du då? undrade åklagaren.

– Jag tänkte...att om jag sätter mig i den bilen...då...då är jag död.

”Inget gisslandrama”

Men en av männen i rymmarbilen skrek: ”Släpp henne, jag vill inte ha nåt jävla gisslandrama!”

Hur hon mår idag?

Inte bra. Liksom den andra flickan, hon som tvingades klä av sig och lämnades inlåst, skakande av gråt, i cell nummer 13, har hon haft svårt att sova, varit på helspänn, inte kunnat koncentrera sig.

Men båda fortsätter sina studier; den ena på gymnasienivå, den andra på polishögskolan.

Flykten - och gripandena

Bo Lidén