"Påven var den störste"

Applåden blev en orkan när massorna tog farväl

Foto: AP
Johannes Paulus II.
NYHETER

VATIKANEN

När bärarna lyfte upp påvens enkla träkista applåderade folkmassan, som den gjort flera gånger tidigare under mässan.

Men den här gången växte applåden och blev till en sonisk orkan medan de svartklädda männen långsamt bar kistan tillbaka in i Peterskyrkan.

Foto: REUTERS
Blåsig begravning Påven begravdes i en ljus kista av cypress. På kistan vilade Nya testamentet där sidorna fladdrade i den hårda vinden som också orsakade problem för kardinalerna.

Bredvid mig grät en gammal kvinna medan hon klappade händerna och framför mig torkade en man tårarna bakom sina solglasögon.

Äntligen fick folkhavet en emotionell urladdning.

Många av dem hade väntat utanför Vatikanen hela natten, andra kom med morgonljuset, och de som släpptes in på Petersplatsen var de som hade varit tapprast och mest uthålliga.

De fyllde hela det väldiga torget. Enligt telegrammen var de 300 000 och på gatorna runt Vatikanen trängdes ytterligare 700 000.

Rom hade aldrig upplevt en sådan anstormning av människor, och sannolikt var detta den begravning som berört flest människor på jorden.

Men vad betydde den?

Gäster från hela världen

Den ljusa kistan av cypressträ stod på ett lågt podium ovanför trapporna till kyrkan. Den stod framför ett altare och på bägge sidor om altaret satt hedersgäster från hela världen: president Bush från USA, president Khatami från Iran, Storbritanniens Blair, Serbiens president Marovic och Kroatiens Mesic, Tysklands Schröder, Frankrikes Chirac - representanter för närmare 90 länder, vänner och fiender, och allas blickar var riktade mot den ljusa kistan.

Vad såg de?

Vad såg Bush, som fick motta en påvlig protest mot invasionen av Irak?

Vad såg de afrikanska ledare, vars länder plågas av aids, en epidemi som på intet sätt påverkade påvens absoluta förbud mot kondomer?

Vad såg Storbritanniens prins Charles, som i dag gifter sig för andra gången, dessutom med en frånskild kvinna? Påven hade aldrig accepterat sådan lössläppthet.

Vad såg Zimbabwes Mugabe? Påven var ju en framstående förkämpe för demokrati och frihet.

Jag stod vid en av kolonnerna på torgets norra sida och dignitärerna bakom kistan var lika små som halva min lillfingernagel.

"Han var moralens röst"

Men avståndet mellan folkhavet och ledarna kunde räknas med andra mått än meter.

Om hedersgästerna i påven såg en stor ledare, vars åsikter man dock inte behövde fästa särskild vikt vid, representerade han för människorna på torget något absolut.

Där nere i blåsten stod till exempel Marcin Hocholowski, en 21-årig polack som studerar pedagogik. Han sa:

- Johannes Paulus var den störste av 1900-talets ledare. Han var moralens och religionens röst. Folk vill att någon ska säga hur det är. Det gjorde påven. Gud var med honom.

På kistan hade två präster lagt Nya testamentet uppslaget, men vinden fick tag i den röda pärmen och slog igen boken.

Begravs i grotta

Mellan världens ledare och folkhavet på torget fanns en ensam bok på en ensam kista. På den kunde var och en projicera sin önskan, sin vilja, sina tankar.

Sedan omslöts Johannes Paulus en sista gång av massans applåd som blev en orkan, och de svartklädda bärarna lyfte kistan och bar sakta in den för att begravas i grottorna under Peterskyrkan.

Applåderna tystnade. Långsamt tömdes torget. Plaststolarna där världens ledare hade suttit var redan övergivna.

Johannes Paulus var ensam.

Peter Kadhammar, Rom