Sista striden för Tony Blair

Frälsaren har blivit en förrädare – ingen glömmer Irakkriget

1 av 3 | Foto: Pressens Bild
I godtroget sällskap Tony Blair ser ut att trivas bland de välkomnande skolbarnen i Horwich, England. Trivs är dock inget han gör med journalister. Under sin pågående valturné håller han pressen på avstånd för att i största möjliga mån undvika obehagliga frågor.
NYHETER

LONDON-SEDGEFIELD

Tony Blair ser trött ut.

Frånvarande snurrar han på vigselringen. Blicken letar sig ut i publikhavet utan att fastna.

Talet saknar glöd.

Frälsaren har förlorat touchen.

Kön utanför Old Wick Theatre i stadsdelen Waterloo är flera hundra meter lång men väldisciplinerad. Funktionärer med färgglada plastpåsar som det står labour på går runt och frågar om det är någon som ännu inte ”checkat in”.

I den kyliga vårvinden huttras det i tunna kavajer.

Kevin Brooks plockar upp ett inbjudningskort med en röd labourros i ena hörnet. ”Ledarskap för en bättre värld” är rubriken.

Funktionären med den färglada plastpåsen har en tjock lista med namn i handen. Kevin visar sitt pass och blir avprickad.

–?Jag tror inte man behöver vara partimedlem för att komma in, säger Kevin, men man måste nog applådera.

En timme senare när Kevin når entrén måste han än en gång visa inbjudan och sitt pass.

Tony Blair anländer i en jeep. Helikopter är annars det huvudsakliga transportmedlet den här valrörelsen.

Men skjortan uppknäppt änt­rar han podiet. Applåderna studsar mellan de vackert utsmyckande balkongerna, men är ändå bara en viskning mot en minut senare då en videobild lyser upp scenen.

Irakkriget största missen

Amerikanske expresidenten Bill Clinton småler via satellit och uppmanar alla att rösta på Blair.

Busvisslingar, tjut och applådåskor fyller varje tomrum i lokalen. Blairs ansikte skiner upp. Han är tillsynes omedveten om det märkliga i att en sittande premiärminister och labourledare behöver stöd från en äldre statsman för att övertyga sina egna att inte överge honom.

Av alla Blairs misstag är det Irakkriget som skadat honom mest. Beslutet att gå i krig med vad som visade sig vara inga eller bristfälliga bevis för Iraks massförstörelsevapen får det fortfarande att koka av ilska i många britter. För Blair var det viktigare att vara kompis med George W Bush än att lyssna till brittiska folket. Den nonchalansen får han betala ett högt pris för i dag.

Mest retar sig väljarna på Blairs försök att lura dem om de verkliga skälen.

–?En premiärminister som ljuger för sitt folk i en så viktig fråga är inte värd mitt förtroende, säger f d labourväljaren Susan Heilbrown.

På väg in till ett valmöte i Bristol skakar Blair hand med nyfikna. En kvinna vägrar ta Blairs utsträckta hand.

–?Jag skakar inte hand med en mördare, deklarerar hon högt så alla hör.

Blair drar snabbt tillbaka handen och går vidare. Besvärad och arg.

Kanske är det därför Blairs alla valmöten är ”by invitation only”. En idé han lånat från Bushs presidentvalskampanj. Åhörarnas lojalitet kan kollas i förväg.

Officiellt är skälet givetvis ett annat. Säkerheten.

Blek kopia av sitt forna jag

En begynnande rundning kring magen har lett till rykten att Blair bär skyddsväst. All fish and chips under valturnén är en lika trolig förklaring.

Dagens Blair är en blek kopia av den man jag 1997 såg återföra labour till nummer 10 Downing Street för första gången på 17 år. Han flöt fram på en våg av charm och enorm energi. Allt var möjligt.

Blair skapade förväntningar han inte kunde infria. Omgiven av en liten skara trogna medarbetare trodde han sig kunna lösa alla problem själv.

Nu är det saliga leendet allt oftare ersatt av en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Charmen biter inte längre.

Hans politiska karriär påminner om en luftballong som tappat höjd och till slut kollapsar på en åker.

–?Britterna har tröttnat på Blairs manipulerande. Bara budskapet räknas, inte innehållet, förklarar Julie Langdon, politisk kommentator i 25 år för de stora tidningsdrakarna.

–?Blair har varit politiskt död sedan vapenexperten David Kelly begick självmord för två år sedan. Kelly var den som anonymt avslöjade att Blairs regering försökte få Saddam att framstå som farligare än han var. Blairs behov av att kontrollera situationen ledde till Kellys död.

Valet har utvecklats till en folkomröstning om Tony Blairs trovärdighet. Häcklarna älskar ordleken Bliar – Blair lögnaren.

Själv gör Blair en John Cleese-imitation på temat ”Don´t mention the war”. Men det är svårt när alla andra talar om det.

Till och med i klassiskt labourland i nordöstra England, där Blair har sin egen valkrets, rasar stödet. På torget i Newton Acliffe är det inte svårt att hitta labourväljare som blivit Blairhatare.

–?Jag tror inte längre på ett ord av vad den mannen säger, säger William McKinlay. Han är uppblåst och falsk. Hans sätt att hantera kriget var chockerande.

Den äldre mannen blir så upprörd att han inte märker regnet som träffar hans kala huvud eller den råa kylan som kryper in under kläderna.

Bittra fiender

Som färsk partiledare representerade Blair en ny tredje väg mellan socialism och konservatism. Vägen är nu upptrampad och har inte visat sig lösa välfärdssamhällets problem.

Att han ändå seglar mot en historisk tredje labourseger säger en del om kvaliteten på motståndet.

Blair är bara 52 år. Ändå lovar han att det här valet är hans sista. Redan spekuleras det frenetiskt om hur länge han sitter kvar efter valet. Kritikerna inom labour har myntat en inofficiell valslogan, ”Rösta Blair – få Brown”.

Finansministern Gordon Brown är i dag långt mer populär än Blair. Han har länge motvilligt stampat i kulisserna för att få ta över ledarrollen.

Numera är de bittra fiender. Ändå står rivalen bredvid Tony på valmötet. Blair vågade inte chansa på seger utan Browns hjälp.

Brown ler nöjt. Full av självförtroende. Han talar med vad som förr var Blairs självklara pondus. Maktförflyttningen mellan dem upplevs nästan fysisk där på podiet.

Vad Blair ska göra sen är det ingen som vet. Jag får olika svar av Blairkännare.

Tjäna en förmögenhet på att skriva sina memoarer och sen kamma hem skyhöga arvoden för att resa på föreläsningsturnéer i USA där man älskar hans överklass­dialekt, föreslår en.

Blairs hälsa är inte den bästa. Hans hjärta slår oregelbundet. Han opererades förra året. Hälsan tvingar honom att sänka tempot, säger en annan. Hustrun Cherie Blair är en framgångsrik jurist som fått stå tillbaka och ta huvudansvaret för parets fyra barn. Nu vill hon kickstarta en domarkarriär och då kan inte Blair vara premiärminister, hävdar en tredje.

Bara Blair själv vet.

Innan applåderna hunnit tystna slussas Blair snabbt ut från Old Wick Theatre till den väntande bilen. Ingen chans till frågor för oss 7 av 400 ackrediterade journalister som fått ynnesten att närvara.

–?Blair vill inte ha några obehagliga frågor, säger Julie Langdon. Enda sättet att kontrollera budskapet är att hålla pressen borta.

Kvar på podiet står Tony Blairs vattenglas. Tomt.

Tjänar 24 miljoner

Skandalerna som skakade premiärminister Tony Blair – år för år

Wolfgang Hansson

ARTIKELN HANDLAR OM