"Jag är alltid rädd, Povel"

1 av 3
sångerska i världsklass På 1960-talet svepte Monica Zetterlund in som en virvelvind i Povel Ramels ensemble. "Hon var utan tvekan den bästa genuina jazzsångerska vi har haft i Sverige", säger Povel Ramel. "Men av någon anledning var hon alltid rädd för att misslyckas."
NYHETER

En världsstjärna som var skräckslagen inför sin egen genialitet.

Så minns Povel Ramel sin vän Monica Zetterlund.

-Hon var en kombination av stor rädsla och stort kunnande, säger han.

Monica Zetterlund har arbetat med alla de stora jazzlegendarerna, både i Sverige och utomlands.

Arne Domnérus, 80, upptäckte Monica Zetterlund när hon jobbade som vokalissa i Köpenhamn.

-Jag fick order att ta med henne upp till Nalen i Stockholm. Till en början var hon tveksam men det visade sig bli några mycket intressanta år, säger han.

"Sverige räckte inte till"

Succén var monumental. Arne Domnérus tror att hon var som lyckligast under åren på Nalen, och senare under samarbetet med Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

-Sverige räckte inte till, hon var en av världens bästa sångerskor i klass med Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan, säger Arne Domnérus.

Men hon kunde inte bara sjunga.

-Hon var makalös. Vem utom hon skulle klara av att först spela byhora i "Utvandrarna", sedan piga i "Söderkåkar" och sist åka till New York för att sjunga med Bill Evans?

Även Povel Ramel, 82, är skakad efter beskedet om Monica Zetterlunds bortgång.

-Det är en alldeles förfärlig död. Och det blir så banalt när man kläcker ur sig fraser för att försöka beskriva sina känslor, säger han.

"Rädd för att misslyckas"

Monica Zetterlund och Povel Ramel började arbeta tillsammans under 1960-talet när hon svepte som en virvelvind genom hans ensemble.

Han beskriver henne som en världsbegåvning med dubbelnatur.

-Hon var utan tvekan den bästa genuina jazzsångerska vi har haft i Sverige. Men av någon anledning var hon alltid rädd för att misslyckas. Också när det inte ens fanns något att vara rädd för.

-Jag minns när vi var klara för en kväll och stod hand i hand framför publiken. Även då skakade hon som ett asplöv. Jag sa: "Du behöver inte vara rädd. Det är slut nu, publiken ska gå hem och vi ska gå på krogen. Varför skakar du?" Hennes svar gjorde stort intryck på mig: "Jag är alltid rädd, Povel. Alltid."

"Hon var för ödmjuk"

Enligt Povel Ramel var hon supertalangen som vägrade se sina egna förtjänster.

-Hon var så otroligt begåvad. Men när ämnet kom upp sa hon bara "äsch" och ryckte på axlarna. Hon hade en ödmjuk inställning. För ödmjuk. Jag tror att det skadade henne, säger han.

-Hon gav både text och musik en levande tolkning som ingen annan klarade av. Sverige har blivit en lite tråkigare plats att leva på sedan hon dog, säger Arne Domnérus.

Olle Castelius

ARTIKELN HANDLAR OM