”Lättnad - och skuldkänslor”

Aftonbladets Anna Hjalmarsson minns infernot på Sri Lanka

Foto: THERESIA bråkenhielm
Aftonbladets Anna Hjalmarsson och hennes döttrar klarade sig från tsunamivågorna med några skrubbsår. ”Samtidigt finns alla frågorna kvar och känslan av att ingenting är säkert längre”, skriver Anna Hjalmarsson.
NYHETER

Redan samma dag, när vi sitter uppe i bergen ovanför Hikkaduwa i södra Sri Lanka och försöker förstå vad som hänt, så tänker jag att det här kommer vi nog att behöva hjälp med att komma över.

Om vi alls kommer hem igen.

En lankesisk kvinna lyssnar på radio och översätter till engelska.

– Det är en jordbävning, den är 9.0 på Richterskalan. Det kan komma efterskalv och flera vågor, ingen vet. Flera tusen har dött i Galle. Det är illa i Thailand, säger hon.

Lilla dottern börjar gråta och tänker på sin klasskompis som skulle åka till Thailand på jullovet. Kanske är det lättare att oroa sig för henne än för sig själv.

Vi har inga skor, bara blöta badkläder och shorts.

Det finns ingen ström, telefonerna fungerar inte, mobilnätet har brutit samman. Vi vet inte om nya vågor kan nå ända upp till huset där vi sitter.

Senare på natten hör vi vågorna slå mot stranden någon kilometer bort. Det låter som om de kommer från alla håll och vi sover inte en minut.

Stranden försvann

Vi var nere på stranden när den plötsligt försvann.

Jag vadade med lilla dottern i famnen och vatten upp till axlarna den sista biten till hjälpande händer som drog upp oss.

Stora dottern vräktes in i en mur och blev översköljd av bensinsmakande vatten, innan hon också fick hjälp upp.

Då kastade sig havet in i hotellträdgården. Vi försökte ta oss ut, samtidigt som tunga solstolar, parasoller och brädor flög omkring och fönstren sprängdes med höga knakanden.

Sedan är vi på hotellets övervåning medan undervåningen fylls av vatten.

Stora dottern är inte med oss. Alldeles för länge tror jag att hon inte kommit upp ur vattnet innan den lugnande rösten kommer:

- Your daughter is safe.

Nästa våg skymtar

Vattnen sjunker undan. Vi hinner kramas och gråta lite, innan någon skriker och nästa våg skymtar, hög och vit ute vid reven, och vi springer.

Hela Hikkaduwa springer och ingen förstår vad som händer.

Men många tar sig tid att visa den slingrande vägen mot höjderna. Någon hämtar en läsk åt den chockade lilla dottern. Vi tänker mycket på dem efteråt.

Dykskolechefen Some öppnar sitt hus för vettskrämda blöta turister. Hans fru lagar ris och curry till alla, hans anställda ordnar fler vattenflaskor.

Vi delar plåster och värktabletter mellan oss och säger till varandra att bara den svenska ambassaden får veta var vi finns så ordnar det sig.

Så blir det nu inte. Men efter några långa dygn får vi till sist hjälp från annat håll och kan ta oss till huvudstaden Colombo och researrangören som hjälper oss hem.

Svensk krishjälp

Ett par dagar senare kommer vi till Arlanda.

Då visar det svenska samhället sin mest hjälpande sida. Vi är inte ensamma längre, vi är en del av ett stort svenskt trauma. Det blir stödsamtal för barnen, krismottagning och psykologhjälp för mig.

Så ser vi tv-bilderna från Thailand, och flygplanen kommer tillbaka med spillror av familjer, och vi inser vilken tur vi haft. Lättnaden blandas med skuldkänslor.

Det kommer ännu mer obegripliga bilder från Banda Ache och dödssiffrorna från Sri Lanka bara stiger.

Ännu mer lättnad - och skuld över att vi är hemma alla tre med bara några skrubbsår.

Beredd

Samtidigt finns alla frågorna kvar och känslan av att ingenting är säkert längre.

Tänk om vågen kommit fem minuter tidigare. Då simmade stora dottern utåt korallerna, och lilla dottern satt ensam vid solstolarna, medan jag dröjde kvar vid hotellet. Hade vi kommit hem alla tre då? Troligen inte.

Varje dag är jag beredd på det oväntade, rycker till vid höga ljud eller höjda röster, letar efter nödutgångar och flyktvägar.

Det tar tid att våga släppa barnen utom synhåll. När man sett paradiset förvandlas till en dödsfälla på sekunder, då är det svårt att hantera den vanliga föräldraoron.

Lilla dottern är ynklig när vi kommer hem, men när skolan och vardagen drar igång börjar hon lägga det som hänt bakom sig.

Stora dottern verkar först oberörd, men får svårt att sova, svårt att koncentrera sig i skolan, och drömmer fortfarande ofta om vatten som hastigt stiger och dränker allt.

Själv blir jag sjukskriven för krisreaktion ett tag, och kan fortfarande få hjärtklappning utan större anledning.

Ljudet av vågor

Vi får pengar från resebolaget och försäkringsbolaget. Vi ger till katastrofbistånd, läser om korruption och byråkrati, och grubblar över om bistånd gör mer nytta än skada.

Vi skickar pengar till människor som hjälpt oss, och undrar om vi kanske borde skickat mer, eller hjälpt på något annat sätt.

Stora dottern får sms från sin vän från stranden. Hans familj är fortfarande hemlös. Huset de sparat till och byggt på i åratal finns inte mer och hans jobb har försvunnit.

Och vi undrar hur det gick för den tandlöse mannen som sålde halsband på stranden. Den unge killen som försökte lära oss surfa och pratade om livet på sin knackiga engelska. Kvinnan som sålde kläder i den lilla butiken vid stranden med sin son sovande på golvet, hur gick det för dem?

Som förut, ändå inte

Alla barnen i det ruckliga huset vid floden, var de hemma när vattnet kom? Det fanns inga spår av det huset efteråt.

Men vi köper nya kläder i stället för de som blev kvar i Sri Lanka, Vi ersätter den förstörda cd-spelaren, köper ett nytt Game-boy. Försäkringspengarna börjar ta slut.

Jag spanar inte längre hela tiden efter vägar undan vatten.

Livet går vidare. Som förut, men ändå inte.

Stora dottern undrar om hon ska våga paddla i sommar. Hon blir rädd när det regnar och vattnet börjar rinna på gatan.

Jag har alltid älskat att somna till ljudet av vågor mot en strand.

Jag vet inte om jag någonsin vågar göra det igen.

Skriv till oss:

På söndag är det exakt sex månader sedan döden slog till i semesterparadiset. Nästan 300 000 människor blev flodvågornas offer i Asien. 543 svenskar anmäldes saknade. Anhöriga till 461 av dessa har i dagsläget fått dödsbudet bekräftat. 82 familjer väntar fortfarande på det svåra beskedet. Aftonbladet.se publicerar med start idag ett urval berättelser från läsare som för alltid fått sina liv förändrade.

Anna Hjalmarsson