Så förändrades livet efter tsunamin

Läsarnas alla mejl om hur de minns ett halvår efter katastrofen

NYHETER

- Man behöver lägga pussel när man varit med om en stor katastrof.

Ungefär så har Sara Hedrenius Andreasson, som själv var en av de överlevande efter Estonia, sagt.

Vad var det som hände? Vad var andra med om? Är min upplevelse sann, är mina känslor normala? Hur klarar man det här?

Frågor som både de som varit med om ställer sig, men också frågor som de som enbart följt tragedierna i tidningar, radio och på tv, söker svar på.

På Aftonbladet tror vi att alla dessa starka läsarmejl kan vara till hjälp att lägga pusslet.

Det har gått ett halvår sedan tsunamin, alldeles för kort tid för att såren ska ha hunnit läka.

Några har kommit en bit på väg men många kämpar fortfarande dagligen och varje stund med minnena.

Släpper aldrig tanken på de små vardagssakerna

Livet förändras så dramatiskt att det knappast går att beskriva med ord, våra bästa vänner Pelle och Stina rycktes ifrån oss på annandag jul, i början funkade ingenting man kunde inte göra något utan att tänka på dom. När man nu tittar i backspegeln på det halvår som gått så är jag ända tacksam/glad för att deras familj lät mig och min fru vara med i sorgearbetet på det sätt som vi fick. Vi var med på mottagningen på Arlanda, gick givetvis på begravningen, och har kunnat hjälpa till med en del praktiska saker som måste åtgärdas efter en sådan katastrof. Ett stort tack till alla berörda. Vårat vardagliga liv har just börjat, nu försöker vi glädjas åt de gemensamma intressena som Pelle o Stina inte delar med oss längre, tyvärr har man tappat intresset helt för en del saker, det är fortfarande svårt emellanåt men går lättare och lättare. Ja man kan skriva hur mycket som helst, eftersom man aldrig kommer kunna släppa tanken på de små saker vi kunde göra för varandra, de som betyder så oerhört mycket i vardagen, ex laga middag till dom när dom kom hem sent eller tvärtom, helt enkelt underlätta för varandra på ett mycket omtänksamt sätt. Det är nog det jag saknar mest.

"Kent"

Vad hade hänt om?

Jag var själv där nere, tillsammans med 5 andra då denna otroliga katastrof inträffade. Vi lyckades fly undan vågorna och vi alla 6 klarade oss bra, tack gode gud.

Mitt liv har förändrats mycket, jag tänker tillbaka på den dagen med frågor som; vad hade hänt om, vad hade vi varit idag om? i mitt huvud. Jag har fått en annan syn på mitt liv och vet hur fort det kan ta slut. Den 26:e december 2004 var hemsk, och något man aldrig glömmer, särskilt inte för oss som var där nere. Men jag tror det har fört med sig bra saker till många av oss som överlevde, nämligen att inte ta livet för givet, utan göra det bästa av varje dag som går, vi har sett hur fort livet kan ta slut. Så ta vara på det, precis som vi sex.

"Elin"

Föll ner i ett svart hål

Tsunami, ett ord ingen visste vad det var.

Det var nog heller ingen som visste hur mycket det skulle ändra många människors liv runt om i världen.

Kan ju bara se till mig själv hur det blev för mig.

Jag den starka som kan klara allt........trodde jag fram till nu.

Att sen flera gånger fått höra att man hade gjort ett fantastiskt-otroligt-kanonbra-makalöst jobb på plats under katastrofen, var väldigt hedrande. Men gjorde nog också att jag stoppade undan allt, för man växte med berömmet och man kände att man hade varit stark.

För ingen hade klarat av det om man inte var stark tänkte jag. Hade jag stoppat upp där och blivit svag så tyckte jag själv att det inte hade stämt med det som folk sa till mig.

Vad skedde med mig egentligen efter det att jag kom hem från helvetet. Ja det är något jag har funderat på.

Bara några dagar efter det att jag kom hem så kunde jag inte riktigt förstå att folk hade det så dåligt. Jo visst hade jag det dåligt men det gick ju snabbt över........trodde jag.

Men det gick ju inte över av sig själv, utan jag stoppade bara undan känslorna och ville bara glömma. Det blev för jobbigt att tänka på.

Nej ut och jobba få tankarna på något annat än flodvågor och död, det var vad jag ville och gjorde.

Gran Canaria ja det skulle vara lösningen. Lösningen på vad? Varför tog jag mig inte tid att känna efter hur jag hade det i själen? Jag hade ju mardrömmar som väckte mig, varför tog

jag inte tag i mig själv och tog reda på hur jag egentligen hade det inombords? Nej jag ville nog inte se sanningen i vit ögat och inse att även den starka kan bli svag.

I mars så höll det inte längre, upptäckte att jag hade problem med koncentrationen, närminnet, hemska bilder och mardrömmar (ja dom hade ju funnits där hela tiden, men inget

jag oroade mig för). Jag sa ifrån och tog mig hem för att få hjälp att bearbeta det hela.

Gud vad duktigt va.

Ja det hade det varit om jag bara hade erkänt för mig själv också att jag hade det jobbigt.

För det var det jag inte gjorde ordentligt.

Jag tog hjälp av psykolog här hemma men jag stressade på processen, jag skulle ju vara fit for fight 20 april. Då utmaningen med min nya sommarsäsong skulle gå igång. Jag ville ju inte

missa det, det var ju den destination jag ville ha som jag fick, så det fanns det inte tid att tänka på sig själv. Vilket jag idag djupt ångrar. Men vem hade räknat med att jag skulle braka samman.....inte jag i vart fall kan jag ärligt erkänna. Jag vet att det var folk omkring mig som undrade hur länge jag skulle stå pall innan jag gick in i väggen och när de sa det till mig ryckte jag på axlarna och sa att det var ingen fara med mig. Jag tror det var så att dom såg något hos mig som jag inte ville se eller känna, men som jag innerst inne visste låg där och bubblade.

Ibland undrar jag hur dum en människa kan bli på en skala från 1 till 10. För min del med facit i handen dömer jag mig själv på denna skala till 11. Ja kan kanske låta hårt att döma sig själv så.

Mardrömmarna avtog och allt var så bra tyckte jag, jag mådde fint, men det har ju nu visat sig att det bara var på ytan. För innerst inne så byggdes det bara på så det blev ju bara en

tidsfråga innan bomben skulle explodera. Det var det många runt mig som visste och kunde se var det var som komma skulle. Ja alla utom jag då, den starka.....som låg på topp, och som enligt sig själv mådde fint, var stark och bara ville göra sitt jobb och det fanns det ingenting som skulle få stoppa.

När jag sen igen började få problem med koncentrationen, närminnet, mardrömmar och hemska bildspel som rullade i huvudet, så trodde jag bara att jag fallit ett trappsteg ner. Men

jag trodde ju att det snabbt skulle återgå till det normala. NORMALA ja ni skulle säkert här vilja säga att inget hade varit normalt för mig sen den 26/12, vilket ni har rätt i. Men för mig

var det ju helt normalt, det var ju så jag hade levt och haft det sen dess och det var nästan så man glömde bort hur det var innan. Dessa drömmar, bilder och annat blev vardagsmat.

Jag jobbade på i tron om att jag snart skulle vara på topp igen, och i och med det så sköt jag ju bara undan det hela engång till. Ca en vecka efter att jag ramlat ner ett trappsteg vaknade

jag upp och kände mig piggare än på länge. Så tänkte jag att det var ju ok att jag hade kommit upp det steg jag ramlat ner.

Den här dagen kändes allt så rätt jag var på topp igen och stark....... ja stark hade jag ju enlig egen mening varit hela tiden eftersom jag inte tillät mig själv att känna efter och bli svag.

Jag sa till mina kollegor att jag kommit tillbaka från svackan. Allt rullade på så bra under dagen och det fanns ju inget att vara orolig för, I was back stronger than ever.

Tillbaka från flygplatsen, där allt bara hade fungerat felfritt.

DÄR tog det STOPP.

Marken jag stod på gav vika och jag föll ner i ett djupt svart hål och landade riktigt hårt.

Den STARKE blev svag......och jag kände här att jag inte orkade med en ny klättring upp. Ja ja i ärlighetens namn så

hade jag ju inte tillåtit mig själv att klättra upp hela vägen första gången. Allt blev nattsvart och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. jag skulle i detta läge greppat telefonen och ringt

till vem som helst, men så blev det inte. Utan den nu starkt svaga fattade ett beslut som jag trodde var enda utvägen eftersom jag bara inte orkade med klättringen.

Och det är först nu jag inser innerst inne för mig själv att jag var svag och behövde hjälp.

Den hjälpen ringer jag efter själv i Sverige.

I och med att jag fick det samtalet avklarat så sattes en apparat igång för att få mig att förstå att jag behövde hjälp att ta mig tillbaka. Detta var inget jag kunde ta mig igenom själv,

hur stark jag än trodde att jag var.

Så ca16 timmar senare är en person från huvudkontoret på plats. Ca 26 timmar senare är en psykolog på plats.

Dessa människor är ju på plats för att hjälpa mig, men någonstans så vill jag inte fatta att deras närvaro är för min skull. Jag var ju stark och behövde ingen hjälp. Allt de säger vänder jag bara till någonting negativt och slänger tillbaka på dem. I ett försök till att ge dem något sorts dåligt samvete. Ja jag vet inte varför jag gjorde så, och det är ju inget jag normalt

skulle ha gjort. Ja varför gör man så mot människor som vill hjälpa?

Det blir så att jag tar mig till Sverige för att få hjälp med att komma igenom det hela. Vilket jag idag är väldigt glad för att det blev så, även om jag först inte var glad för att ha lämnat

destinationen.

I dagarna tar jag tillbaka till platsen där jag befann mig 26/12, för att kunna få in lite nya fräscha bilder i huvudet.

Men på min väg fram dit vet jag att jag har skrämt många, sårat människor som bara har varit där för att de bryr sig och verkligen vill hjälpa mig. Detta är något jag skulle vilja ha haft

ogjort, men jag hoppas och tror att ni som känner mig, vet att det inte är sån jag normalt är, utan det var en skyddsmur jag satte upp för att slippa erkänna och acceptera att jag var svag.

Jag har nu erkännt för mig själv att jag är svag och mår dåligt och har därför accepterat min situation som den ser ut idag. Jag vet att jag nu bara ska koncentrera mig på att jobba med

det jag bär på från mina dagar där nere och klättra upp igen, så att jag kan komma tillbaka ut igen där jag känner att jag hör hemma.

Men en sak vill jag ha sagt och det är att utan den arbetsgivare som jag har, så skulle jag nog inte ha kommit till den insikten. Företaget har på alla tänkbara sätt gjort allt för att ge mig

den hjälp jag behöver för att kunna klättra tillbaka mot toppen. Det är jag dom evigt tacksam för.

En sak har jag dock lärt mig redan nu fast klättringen inte är avslutad och det är att ÄVEN DEN STARKA FÅR OCH BEHÖVER BLI SVAG FÖR ATT KUNNA ORKA VIDARE

Jag önskar bara att jag hade insett och accepterat det tidigare.

"En som var där"

Liten som en flugskit

På annandagen -04 är mina två små barn 11 mån. och snart 3 år. de är för små för en långresa, tycker vi. Med kanske till nästa vinter...

Vi har sett ut hotellet redan, i Khao Lak. Det är ganska nybyggt och kommer vara fantastiskt fint om nått år. Det har stora stenstatyer av elefanter. Vi åker med Fritidsresor för att kunna få beställa babypaket och de store grabben ska få gå med i ""Bamseklubben". Han kommer att få sååå kul, leka på stranden med de andra barnen... Hitta på bus med lekledarna!

Jag sitter och tittar på flera resesidor på söndag kväll... nånstans kommer jag in på en sida där jag får se bilder på en våg som slår över en strand. Herregud, säger jag till min man. Det måste ju varit massor av människor där!! Som småbarnsfamilj har vi ju aldrig gått upp efter kl.7 de senaste tre åren. Vågor kan vara riktigt farliga om de har undersug.

Det pratas om en Tsunami och vi har ju tidigare sett såna katastrofbilder på Discovery. Men det kan ju inte vara så illa på ett stort turistställe, tänker man. Det finns väl varningssystem!?

Ett foto som visas är läskigt likt en stor våg som kom upp på stranden när vi var på Dominikanska Republiken -00. Vi låg ett gäng svenskar på solstolar c:a 5 m. från vattnet. Vi ser hur vattnet sugs ut långt och kommer tillbaka... nästan ända fram till våra stolar. Ser läskigt ut och jag tar "före och efter"-kort. Jag hinner inte lägga ner kameran förrän vi har nästa våg över oss!! Den når precis upp till solstolskanten och vi blir dyngvåta. Stolarna sugs med och ner i sanden. Allt... våra böcker, kepsar, skor och väskor åker med vattnet. Vi hörde ett riktigt "slurp" när vattnet åkte ut och vi fattade ingenting. Alla var snabbt på fötter... nästa våg var precis som vanligt. Vilka enorma krafter!! Det var ju en sån liten våg!! Man känner sig lika liten som en flugskit och känslan sitter kvar så starkt att den aktiveras igen av ett liket kort från en annan världsdel nästan 5 år senare.

De följande veckorna sitter jag klistrad vi datorn och jag följer maniskt varenda historia. Jag ser varenda våg som finns på bild, jag ser varje film och vet allt om lille Hannes från Bohus och Pigge som letar efter sina små söner. Jag läser om familjer som helt raderats ut, jag läser om småbarnfamiljer... såna i vår ålder med barn i samma ålder som våra. Hittar en gammal annons på blocket om en utresa 20/12 till Thailand som slumpas bort pga sjukdom. Undrar vem som köpte den? Jag kollar alla namnen på dem som har försvunnit i varje stad, även i våran. Nä, jag känner ingen som har omkommit. Kan inte förstå varför jag känner en sån stor sorg? Visst... många har dött men jag känner ju egentligen ingen!

Jag ser en foto på ett hotell i Khao Lak, allt är jämnat med marken förutom en repad stor stenstaty av en "elefant". Hm... misstänkt likt den på "vårat" hotell. Kanske är det just det som är så svårt att ta in? Det kunde lika gärna varit vi!!

Aldrig tidigare har jag blivit så berör av någon annas öde.

"Helen Alexandersson"

Han var min bäste kompis

Jag miste min kompis, min allra bästa kompis i Thailand. Alltid när jag hade en ledig stund på sommaren så träffades vi. Han var så härlig för att vi kunde vara med varandra flera timmar, men ändå inte prata med varandra. det var bara skönt att han låg i soffan bredvid o kollade på tv. Vi skapade någon sorts tradition att när vi festade så sågs vi dagen efter, åt en pizza och kollade på formel 1. Det var de bästa dagarna i mitt liv, nu finns han inte mer. Undrar hur sommaren kommer se ut i år. I alla fall inte som de föregående.

"Anonym"

Minnena jagar mig

Nu efter 6 månader jagar mina minnen mig som spöken varje dag. Mer nu än för någon månad senare, jag har inte haft något minne sedan mars. Vi satt dygnet runt och väntade på samtalet som aldrig kom, dagen innan nyår bestämde vi att ni inte kommer att komma tillbaka. Vi hade hört att några av era medresenärer överlevt och är på väg hem, så hoppet var ute. Veckor efter satt vi och letade på listor över identifierade på knackig thaiengelska, sen började vi även leta bland de icke identifierade. Ringar, tatueringar och sedan kom bilder ut på de omkomna, jag kommer aldrig glömma dem. Jag var så nervös att vi skulle hitta er och känna panik "vad gör vi nu". Men ni kom hem till slut och ni är alla nu tillsammans igen. Jag har aldrig någonsin trott på högre makter men djupt inom en hoppas man att det kanske finns ett fint liv tillsammans efter döden.

Mina få minnen efter er kommer alltid att vara starka och ni kommer aldrig att vara bort glömda. Jag hoppas att jag har försökt göra så gott jag kan för honom. *Hoppas ni har det bra så ses vi kanske senare* Puss

"ANONYM"

"Pappa letade efter mamma"

Hej mitt namn e Nichole och jag är 12 å, jag och min familj åkte till Thailand den 12 dec och kom hem den 30 dec. Mamma dog nästan men alla klara sig endå :) (som tur va). Men endå jag har fortfarande massor av minnen av Tsunamin. Jag kommer ihåg morgonen när vi vakan och gick till frukosten, jag sa att vi skulle äta mycket för att orka mycket idag. så efter frukosten gick mamma, pappa och min syster ut för att bada på stranden och jag stanna kvar i vår bungalow för att kolla klart filmen The Grinch och plötsligt börjar det skaka jättemycket så ser jag att pappa och min syster springer det snabbaste dom kan och så ser jag att det e massa vatten som kommer in i våran stuga. Min syster springer på en gång till väska med pass, pengar, mobiler och massor av viktiga saker. När vi nästan var utanför bungalown ramlar hon baklänges och doppar väskan i vattnet så en mobil,en kamera,och några pass förstördes. Men pappa drog upp henne på en gång och vi klättra upp på ett staket och klängde oss fast på en pelare. Det enda jag skrek ''VAR E MAMMA,VAR E MAMMA''. Pappa sa att hon var på ett säkert ställer så att han kunde lugna mig, men i själva verket visste inte pappa var mamma va. För att hon stanna på stranden och kolla på Vågen. Men pappa visste vad de var för något så han skrek till henne att hon skulle spring men hon skrek NEJ! och så sprang min syster och pappa ifrån mamma, och vi bodde på en sorts ''dubbel laguna'' så mamma stod på ena sidan och så sprang hon till andra sidan lagunan och där va de samma sak så mamma sprang till närmaste hotell och klättra upp på ett bord som stod stadigt. Hon såg hur människor drunknade. Men när hon klättra upp på bordet så fick hon massor av saker på sig så att hon fick massor av blåmärken. Men när jag och min syrra hade klättrat upp på en kulle så sa pappa att han skulle leta efter henne, jag viska i min systers öra att vi inte kommer att bli en halv familj och vi fråga oss själva vad e de som har hänt och grät, tiden gjorde oss oroliga. Efter ca 30 min kom pappa upp med mamma och vi blev så glad och börja kramas och vi grät mycket. När det gått ungefär 5 timmar så kom det upp en kvinna som sa att det finns bilar nere vid vattnet men så sa hon att det kommer en till våg snart som är 15 meter HÖG. Så vi bestämde att vi skulle springa till bilarna så åkte vi till ett tempel och övernattade där. På morgonen så åkte vi till stan och satte oss på en minibuss och åkte till flygplatsen för att åka till Bangkok och stanna där i 2 dagar för att shoppa nya kläder. 29 åkte vi till Sverige och när vi var på Arlanda fick vi ett varmt välkommnade. Men jag tänker ganska ofta på det jag vill gärna att det går bort ur mitt huvud men jag vet att det alldrig kommer det :-(

"Nichole"

Bilden förändrade mitt liv

När denna stora katastrof hände, levde jag lycklig med min man och mina pojkar mellan 15 månader och 3 år. Jag tyckte det var fruktansvärt med de bilder som kablades ut över hela världen - alla dessa sönderslagna familjer. Det var inte en nyhetssändning man missade och man led med de efterlevande och anhöriga. Men så såg jag att aftonbladet på internet hade en lista med efterlysningar på saknade. Jag visste av en man i vår närhet som var i Thailand under den här tiden, och jag tänkte att jag skulle se om han fanns med. Då såg jag en bild som förändrade hela mitt liv! Det var en bild på två små pojkar, den yngste var väl bara runt ett halvår och den äldre var i tre-årsåldern. Så otroligt fina pojkar, och nu var de saknade av sina föräldrar. Det kändes som om jag fick ett stort knytnävsslag i magen. Jag stängde snabbt ner sidan och hela jag fylldes av en så otroligt stark vanmaktskänsla. Hela den natten låg jag vaken och vred mig. Tårarna rann och jag smekte mina barns sovande ansikten och händer. Jag förstod den sorg dessa föräldrar måste känna. Och det var ju inte bara denna familj som drabbades, många var de som förlorat barn. Men innan jag såg denna bild, var det ändå som om jag inte riktigt förstod vidden av vad som hade inträffat.

Och nu, sex månader senare, poppar detta fotografi fortfarande då och då upp. Jag tycker att jag inte längre tar för givet att livet alltid kommer att se ut så här. Jag tar mer vara på tiden med mina barn och vet att det inte är en självklarhet att man har dem. På ett enda ögonblick kan hela ens värld förändras och rasa samman.

"Marie Sollefteå"

I början funkade ingenting

Livet förändras så dramatiskt att det knappast går att beskriva med ord, våra bästa vänner Pelle och Stina rycktes ifrån oss på annandag jul, i början funkade ingenting man kunde inte göra något utan att tänka på dom. När man nu tittar i backspegeln på det halvår som gått så är jag ända tacksam/glad för att deras familj lät mig och min fru vara med i sorgearbetet på det sätt som vi fick. Vi var med på mottagningen på Arlanda, gick givetvis på begravningen, och har kunnat hjälpa till med en del praktiska saker som måste åtgärdas efter en sådan katastrof. Ett stort tack till alla berörda. Vårat vardagliga liv har just börjat, nu försöker vi glädjas åt de gemensamma intressena som Pelle o Stina inte delar med oss längre, tyvärr har man tappat intresset helt för en del saker, det är fortfarande svårt emellanåt men går lättare och lättare. Ja man kan skriva hur mycket som helst, eftersom man aldrig kommer kunna släppa tanken på de små saker vi kunde göra för varandra, de som betyder så oerhört mycket i vardagen, ex laga middag till dom när dom kom hem sent eller tvärtom, helt enkelt underlätta för varandra på ett mycket omtänksamt sätt. Det är nog det jag saknar mest.

"Ingen signatur"

Varje ögonblick värdefullt

Jag har aldrig blivit så berörd av någonting i hela mitt liv tidigare, inte ens när min egen far gick bort i höstas.

Fastän jag inte känner någon som drabbats så lider jag så oerhört med de drabbade. Jag ser bilderna på deras nära och kära, om och om igen. Jag tycker mig nästan ha en skyldighet att se dem som de en gång var. Jag tycker mig ha en skyldighet att minnas, och att lära mig någonting av det fasansfulla som drabbade alla dessa människor.

Min egen dotter är nu två år, och jag inser hur otroligt lite det krävs för att vi ska tas ifrån varandra. Varje ögonblick tillsammans är värdefullt, varje dag ska jag tala om hur mycket jag älskar henne.

"Ingen signatur"

Tar det slut?

Nyårsafton var ingenting att fira, hur kunde man festa som om det inte fanns en morgondag? Jag var sur på de som skålat i champagne och firat in det nya året. Hur kunde dom medans de drabbades sår knappt slutat blöda?

På mitt kylskåp sitter en dödsannons med bilden av en liten tjej, i texten finns ett citat ifrån den lilla som säger allt.

"mamma, när jag fyller sex år, får jag ha mina röda sandaler då"

Den lilla blev aldrig sex år, vardagen krossades av tsunamin, och jag gråter som ett barn nu, i detta nu. Undrar om det någonsin tar slut.

"Svenne"

"Hennes ögon tindrar likt vintergatan"

Jag gifte mig i Ubon, Thailand i december och efter en vecka så åkte jag och min fru till Phuket för att fira vårt bröllop. Morgonen den 26 december så hade hon gjort i ordning en exotisk fruktkorg som vi tog med oss till stranden. Hon var klädd i en färgglad sarong, hade en orkide' i håret och hon är det vackraste jag någonsin sett. Hennes leende som alltid värmer mitt hjärta, hennes ögon som tindrar likt vintergatan och hennes nyfikenhet för livet.

Jag har så många minnesbilder från Thailand i december. Den minnesbild som får mig att gråta om nätterna är när min fru slits ur mina armar och jag ser henne kastas in i betongväggen innan vattnet tar henne med sig. Jag ser bilar och möbler som sköljer över henne. Jag ser paniken i hennes ögon när jag inte är stark nog att hålla henne intill mig. Jag hör hennes skrik, jag ser än idag hur hon sträcker ut sina armar efter mig, men jag når henne inte. Detta ser jag nästan var natt. Jag arbetar, jag har varit tillbaka till Thailand två gånger efter Tsunamin, jag besöker hennes familj; jag gör allt för att orka gå vidare. Hon skulle aldrig förlåta mig om jag gav upp. Men jag kan nog aldrig förlåta mig själv för att jag inte orkade hålla henne kvar...

"Fredrik, 32"

" Hans hylla på förskolan var kvar "

Vår 4-åring hade en pojke på sin avdelning som dog i flodvågen.

Min son och han var inte dom som lekte direkt men vilken sorg min son fick. Han hade mycket sorg på dom små axlarna

Han drömde många mardrömmar och grät mycket.

Han pratade mycket om honom, vad som hände, var han är nu, vad hände med kroppen, var är hans föräldrar.

Hans hylla på förskolan var kvar och vår son tittade ofta på den och undrade. Efter det att hyllan togs ner så kom frågorna om döden och så fort någon av oss föräldrar gick ut från hemmet eller hans storebror så trodde vår son att vi skulle dö.

I februari dog vår sons gammelmormor och hon var som en mormor för våra barn. Det blev mycket om döden på kort tid.

Förskolan gick även ner och träffade prästen i kyrkan och barnen fick prata och dom sjöng för sin kompis.

Det gick så långt att vi kontaktade BUP.

Vi fick träffa en psykolog, där pratade hon med honom, han lekte fram mycket och ritade. Det var jättebra och idag är det ganska lugnt. Men det har varit en jobbig tid.

"Marina Nylund Tyresö"

Flygresan hem värsta fasan

Våran familj, mamma, jag, lillebror, moster och kusin, åkte ner till Thailand dagen innan tsunamin kom. Vi åkte till en stad som hette Karon och bodde på Karon Beach. Hotellet låg precis intill stranden med restaurangen mot havet. Vi kom fram på eftermiddagen, gick upp till rummet för att senare gå ner till restaurangen för att ta en bit mat. Det var underbart och jag kunde inte förstå att vi skulle vara här i 2 veckor till. Men jag hade en känsla i kroppen, nåt som jag kände redan innan vi lyfte med planet från Göteborg. Visst, jag hade varit lite pirrig inför flygresan, eftersom jag inte gillar höjder, så är det var lite obehagligt de första 10 minuterna i luften, men sedan är helt okej. Jag tog lite kort på där vi satt och åt med min mobil, som jag fortfarande har kvar. Vi bestämde oss därefter för att lägga oss och sova ut efter den långa resan.

Morgonen därpå vaknade jag strax innan 10 av att min moster ringer från en Bungalow på marken (som hon egentligen inte skulle haft, utan bott bredvid oss på andra våningen). Mamma och hon pratade om att gå ner till restaurangen för att äta och säger åt oss att göra oss klara. Stunden därefter hör vi ett jäkla massa liv utanför och vi antar att det är nåt som städerskorna argumenterar om. Strax efter ringer moster tillbaka och lillebror svarar i telefonen. Hon sa att det har hänt en katastrof och att det är vatten överallt. Vi förstår ingenting och antar att en läcka har uppstått i nå't rör. Därefter bryts samtalet. Mamma säger åt lillebror att springa ner för att kolla vad som har hänt. Jag har masat mig upp ur sängen och kollar ut genom dörren. Då ser jag massa folk som springer i trapporna och en thailändare skriker åt mig att vi måste upp på taket. "Up on the roof, big wave coming in". Då kom jag och tänka på min lillebror som skulle gå ner, men som tur var så mötte jag honom i trappan då han inte kunde komma ner pga. allt folk som skulle upp.

Vi sprang upp på taket och inväntade mer information. Strax därefter kom moster och kusinen upp till taket och vi kände en väldig lättnad. De berättade att när de öppnade dörren, så kom det en stor våg mot dem och sköjde in i rummet. De fick klättra ut över alla möbler som följde med och springa upp tilll oss, i skräck om en till våg.

Detta var då den andra vågen som sköljde upp och den tredje kom aldrig till Karon, även fast vattnet drog sig tillbaka ytterligare en gång. Vi fick ta skydd i flera timmar och gick sedan ner till gatorna igen och såg förödelsen. Men våran strand hade tur och fick inte så mycket förödelse som andra stränder. Vi förflyttade oss till Kamala och fick bo på ett oberört hotell där. Därefter fick vi åka hem.

Det var då min största fasa efter tsunamin kom - flygplansresan hem. Antar att det var just det, att vi hade klarat oss såpass att vi inte ens såg vågen komma, utan bara det eftervarande. Det gjorde att min syn på det hela inte var lika fasansfull som den egentligen var... Aldrig har jag varit så rädd för att flyga flygplan. Jag har alltid gillat motorljudet när man startar och känslan av att lyfta. Men denna gången låg jag och gömde mig under min tröja och kallsvettades medans jag såg på GPS:en hur många meter vi steg till. Det knakade och gned sig i hela planet och jag var helt säker på att något skulle hända, 100%. Efter ett tag blev det bättre, men det var fortfarande obehagligt. Vi gjorde en mellanlandning i Dubai och fick då lyfta ytterligare en gång och skräcken sattes igång igen. Men strax efter vi lyfte så somnade jag av utmattning och sov i 5 timmar. När jag vaknade var det endast 1 timma kvar till Sverige och jag kände en sådan lättnad som inte går att beskriva.

Men eftersom vi bor i Göteborg och planet gick till Arlanda, så betydde detta att vi skulle flyga inrikesplan till Landvetter. Detta var med SAS och det var absolut det värsta på hela hemresan. Jag var säker på att efter vi överlevde tsunamin, 13 timmars resa med ett knakande plan, så skulle något hända med ett säkert inrikesplan i Sverige. Men även 45 minuter långa resan gick bra och hemma väntade personal. Aldrig har jag tyckt så bra om Sveriges sjukvård som nu.

I flera veckor efter så drömde jag om flygplan som kraschade, både med mig i eller när jag "såg på". Även fast man i regel aldrig hör något om flygplanskrascher, så sitter ändå känslan i mig att det kan hända, även fast det är det säkraste sättet att transportera sig på.

Nu ska vi kanske åka till USA nästa år, och jag redan nu en obehaglig känsla. Låt oss hoppas på att det är bara min oro inför flygresan denna gången!

"Felix"

"Tänker på er varje dag"

Den 26 december kommer för alltid finnas med mig, man vet exakt VAD man gjorde den stunden man fick reda på att tsunamin vällt fram över sydostasien. Likaväl som man minns den 11 september 2001 när World Trade Center försvann eller morgonen den 28 september 1994 när Estonia förlist.

Den 26 december var vi och handlade på julrean och jag minns att jag ville veta allt... Min dotters klasskamrat med familj hade firat jul i Thailand.

Var var dom? Hade dom råkat ut för något? När dagarna gick fick vi veta att alla var oskadda i Bangkok, det var ett par fruktansvärda stunder med mycket gråt och prat om hur livet i ett ögonblick kan förändras.

Efter ett par dagar fick vi veta att en av våra vänner mist sin dotter och barnbarn...usch ...tårarna kommer när jag tänker på det ofattbara... Jag tänker varje dag på Er som på något sätt drabbats och på hur Era liv förändrats med tanke på hur mitt liv blivit annorlunda i och med tsunamin. Man tänker efter före njuter av dagen och ser inte livet som självklart. Vi vill bjuda våra barn till Thailand någon dag och hoppas att vi kan göra det och förstå hur livet slutade för så många liv.

"Lina"

"Jag har tyckt synd om mig själv"

För snart ett år sen drabbades jag av en allvarlig sjukdom, även kallad djup deprition. I snart 18 år har jag mer eller mindre vandrat omkring här på jorden och när jag fick ett paket med ångest, panikattacker, social fobi och de mörka av mörkaste tankar så insåg jag att jag är ju bara barnet. Kunde inte förstå hur detta kunde hända mig.

Den 26 december förändrade mycket det va den dag då jag för första gången på 6 månader som jag vågade prata i telefon, men en vän som befann sig i Thailand.

Han klarade sig och hela hans familj också men man hörde på hans röst att det aldrig kommer bli som det en gång varit, ingen kommer att kunna glömma detta. Det är ett märke som för evigt kommer finnas i vår världs historia.

Jag följde intensivt alla nyheter och läste om många som varit tvungna att möta sitt öde den dagen.

En som redan är väldigt besviken på världen och bara ser mörker kan inte förstå hur något sånt här kan hända, så orättvist, så. Det kan inte vara sant!

Jag kommer aldrig i min vildaste fantasi förstå hur det var att befinna sig där, jag kan inte ens ana mig till det men det finns inget som berört så som tsunamin gjorde.

Jag har tyckt så synd om mig själv men nu förstod jag att jag faktiskt inte är den enda i världen som har det svårt, jag lever i mitt "helvete" varje dag precis som så många andra gör. Jag lärde mig en sak och det är att aldrig ge upp, för så många gånger som jag tänkt ta bort mig själv fick mig att skämmas när jag läste om alla dessa människor och hur deras oskyldiga nära och kära slets ifrån dem.

Alla de som klarat sig och som för evigt kommer att fortsätta kämpa ni är.. det finns inga ord i det svenska språket som kan förklara eller beskriva detta, eller är det så att jag inte kan finna orden, men det är lättare att skylla på språket!

Men att höra om de som lever vidare för att de gör det, de är den starkaste sorten av människor som finns!

"Lucy"

Nya värderingar

Man har fått ett annat liv. Med nya funderingar och värderingar.

Den största förändringen är att man inte orkar höra folk gnälla längre över småsaker och att varje dag är en ny dag som man ska ta vara på.

"Ingen signatur"

Overkligt

Jag var inte på plats i Thailand. Skulle åkt men bokade av resan i okt då jag tyckte det blev för dyrt. Jag o min son skulle åkt. Tillsammans med 18 st andra.

13 st kom hem...Jag förlorade min allra bästa vän sedan

14 år och hennes ljuvliga dotter. Min vän var även gudmor till min son..Min vän o jag var som syskon, jag saknar henne och dottern på ett obegripligt sätt - ett tomrum som aldrig kommer fyllas i mig. Min son saknar dom.

Utöver detta förlorade jag även en till mycket god vän sedan 20 år, hennes man och deras dotter. Varför dom?

Overkligt

Första timmarna, dagarna, veckorna efter tsunamin bestod av ideliga tel samtal, mailande, ringandes till Thailand, ringa till föräldrar och försöka lugna. Jag hoppas jag gjorde vad jag kunde göra. Allt var ändå i ett töcken..chocken, ilskan, sorgen. Glädjen över att några klarat sig. Många känslor...några är kvar.

Livet går vidare. Ett annat liv. Sorgen är där den är. Jag visar inte utåt hur jag egentligen mår. Orkar inte utan tar dagen som den kommer. Men man vill bli lycklig igen. Det är målet.

Saknar bara så...

Allt blir bättre. Hoppas jag. Carpe diem. Tror på det.

"Anonym"

"Störtgrät som ett barn"

När jag såg bilden på lille Hannes som hittades på en strand i Thailand tänkte jag direkt att det kunde varit min son. Som pappa till tre små knattar tog jag åt mig väldigt mycket. Ett par dagar senare skulle jag åka till min lokala närbutik och handla några frukostbullar, då såg jag löpsedlar med följade text "PAPPA, JAG LEVER".

Det var en bild när Hannes återförenades med sin pappa på ett sjukhus någonstan i Thailand. Jag kände hur tårarna började rinna och fick verkligen samla kraft när jag gick till kassan och betalade. Väl i bilen störtgrät jag som ett barn och när jag kom hem, blev min fru livrädd när hon såg mig komma in med tårarna sprutade. När jag förklarat det hela började hon också gråta och vi vände oss om till vår son, som är i samma ålder som Hannes, och kramade honom hårt.

Dagen efter såg jag en film om händelsen på internet och tårarna kom som ett brev på posten. Jag känner så oerhört för Hannes pappa och Hannes, såklart. Jag kunde se mig själv i sjukhussängen. Allt var förlorat, och så som genom ett trollslag fick jag tillbaka mitt liv, min lilla guldklimp, min ängel på jorden kom tillbaka. Total lycka med ändå sorg i att förlorat min hustru.

Och så kom tårarna igen när jag skriver detta. Det hade varit kul att veta hur det har gått för Hannes och hans pappa.

"Björn, Helsingborg"

Kvinnan i Khao Lak tänkte lika mycket på oss som vi på henne

Jag, min man och 2-åriga dotter kom hem från Khao Lak den 22 december.Efter katastrofen är jag som besatt av att ta reda på och läsa om tsunamin.

Flera av våra nyvunna vänner från hotellet omkom och alla dessa ansikten man ser framför sig och inte har namn på - klarade de sig?

Varför hann vi komma hem? Vad hade hänt oss om vi var kvar? Vad brukade vi göra vid den aktuella tidpunkten? Frågor hopar sig och ingen kan nog förstå hur mycket man kan tänka och känna när man "nästan" varit med om detta...

Det har inte funnits en dag sedan 26 dec som jag inte ägnat tsunamin och dess följder en tanke.

Min svägerska som också var med i Khao Lak var i maj på Koh Samui /östra Thailand/ när en thailändsk kvinna rusade fram till henne på en restaurang och utropade hur glad hon var att se henne! Hon undrade även hur det var med min familj då hon kände igen oss från vårt hotell Laguna i Khao Lak. Hon hade undkommit vågen och jobbade nu på Samui. Hon hade tänkt så mycket på oss och var nu lättad och glad att vi alla hunnit hem. Lika mycket som vi har tänkt på henne och alla andra vi mött under vår vistelse i Khao Lak har hon tänkt på oss.

"Jeanette"

"Mina problem känns inte stora"

När nånting stort händer som påverkar hela din vardag, din tillvaro och hela ditt liv, så börjar man fundera på vad som är viktigt och vad man egentligen lever för.

Jag förlorade ingen jag kände men mina vänner gjorde, och jag tror vi alla känner någon som förlorat en vän, släkting, kollega eller ett barn.

Mina egna problem känns inte längre så stora, för jag har fortfarande kvar alla jag älskar, men mitt liv är annorlunda, precis på samma sätt efter den 11 september.

Men måste det verkligen hända en katastof för att man skall

få sig en tankeställare?

"Hanna"

Omvärderat livet

När katastrofen inträffade insåg jag att livet inte har några garantier och att mina barn är det viktigaste som finns för mig. Livet är här och nu, inte imorgon eller sen nån gång, utan nu!

Veckorna efter Tsunamin sov våra barn i vår säng och jag låg och bara tittade på dem. Tänk om vi hade varit där, vad hade hänt? Hade jag klarat av att skydda dem? Jag har ca 30 kilos övervikt och är otränad - inga bra förutsättnignar med andra ord.

Sen katastrofen har jag omvärderat livet, jag har tagit ett års tjänstledighet för att vara med mina barn, jag har börjat träna och gått ner 10 kilo. OM vi skulle råka ut för något så ska jag banne mig vara så förberedd som jag bara kan.

"Mamma till en 4-åring och en 6-åring"

Ny syn på livet, nya vänskapsband

Det finns ett före och ett efter. Före tsunamin - vardagsliv fyllda av dagliga bestyr, arbete, familj, barn, vänner och semesterdrömmar om strandnära boende med utsikt mot havet. Det just var drömmarna som förde oss samman, till samma plats, samma hotell, vid samma tidpunkt: Khao Lak den 26 december 2004. Vår gemensamma nämnare var längtan efter ledighet, vidsträckta sandstränder, svalkande hav, värmande sol och kanske någon liten händelse att fira....en 60 års dag, en förlovning, ett bröllop, en examen, ett nytt jobb eller kanske julen rätt och slätt.

Efter tsunamin - fortfarande liv för många men utan vardag eller i varje fall en vardag som aldrig mer blir vad den en gång har varit. För många en vardag utan familj, barn och vänner. Och ord som fått en helt annan innebörd..... sandstränder, brusande hav, svallvågor, semesterparadis. Numera ord som förlorat det mesta av sin lockelse och som istället förknippas med katastrof och kaos. Aldrig mer semester i en bungalow på stranden. Fortsättningsvis alltid ett hotell med många våningar, tydligt markerade utrymningsvägar och ett fungerande tsunamivarningssystem.

Khao Lak sekunderna innan och sekunderna efter tsunamin, två helt skilda världar som för alltid förändrade livet. Mest på ont men också i någon bemärkelse på ”gott”. Inte bara för oss som var där och genomlevde detta inferno utan också för resten av världen som förvandlades till åskådare. Ont för alla liv som föröddes, ont för alla drömmar som krossades, ont för all smärta, ångest, saknad och sorg som följde i tsunamins spår. I någon mån ”gott” därför att världen plötsligt vaknade upp och tog sitt ansvar. Världen blev med ens lite mindre, avstånden krympte en smula och människor slets inte bara ifrån varandra utan fördes också samman i nya konstellationer. Vår litenhet, vår utsatthet, vårt beroende av naturen och varandra framträdde kanske tydligare än någonsin tidigare. Tsunamin blev en påminnelse om allt detta och om att människor världen över, dagligen, kämpar för sin överlevnad i andra katastrofer som kanske inte liknar den som utspelade sig den 26 december 2004 men som ändå är förödande både på kort och lång sikt.

Tillbaka i vardagen ett halvår senare. Som överlevande delar vi, i tysthet, en erfarenhet som inte kan delas med andra som inte råkade befinna sig just där, just då. Bilder, ljud, öden som inte låter sig fångas med vanliga ord. Krafter som helt enkelt inte kan beskrivas. En ny syn på livet har utvecklats liksom nya vänskapsband. Inget kan längre tas för givet. Allt och alla som omger oss är bara ett lån av livet. Allt kan tas ifrån oss om en månad, om en vecka, om en dag, om en timme, om en sekund. Varför stressa, varför ständigt jaga runt i vardagen när här och nu är det enda vi egentligen vet något om? Varför inte stanna upp emellanåt och vårda just vardagen?

"Leah"

"Bilderna kvar i min hjärna"

Jag var där jag såg det...tänker på Thailand ofta hur det drabbade alla så hårt och mig ändå förlorade inte jag nån anhörig. Men bilderna finns kvar i min hjärna när flodvågen drog in över stränderna. Själv satt jag i en större båt som tog skydd bakom en ö. Fick på så sätt bara se flodvågen på lagom avstånd. Det var när man kom i land som man drabbades som hårdast.......

"En som var bakom Pipi öarna"

Gjorde ont att se alla ansikten

Julen 2005. Jag befinner mig i italien, hos en italiensk familj. Vi umgås som vanligt och vid middagarna är alltid tv:n på. Eftersom jag inte pratar italienska förstod jag aldrig vad de sa, så jag tittade inte så noga. Någon gång när nyheterna stod på såg jag en massa vatten, tänkte att det inte var något allvarligt. Familjen var inte den bästa på engelska, så allt jag verkligen förstod var att det handlade något om en våg. Sakta, för var dag det var nya saker på nyheterna började det gå upp för mig hur allvarligt det egentligen var. Jag såg den svenska kungen, jag såg Hannes, jag såg teckningar målade av svenska barn, då det var skrivet på svenska. Jag gick ut på Aftonbladets sida och såg listor på alla som saknades, barn, ungdomar, någons syskons, någons mamma, pappa eller mor/farföräldrar. Att se alla dessa ansikten, gjorde ont. Jag blev väldigt berörd, och de som drabbats fanns med i mina tankar. Min bästa vän skulle ha varit i Thailand, men resorna var slut. Jag är glad att hon finns kvar, men ledsen för alla de som förlorat någon.

"Linda"

Ni är alla tillsammans nu

Nu efter 6 månader jagar mina minnen mig som spöken varje dag. Mer nu än för någon månad senare, jag har inte haft något minne sedan mars. Vi satt dygnet runt och väntade på samtalet som aldrig kom, dagen innan nyår bestämde vi att ni inte kommer att komma tillbaka. Vi hade hört att några av era medresenärer överlevt och är på väg hem, så hoppet var ute. Veckor efter satt vi och letade på listor över identifierade på knackig thaiengelska, sen började vi även leta bland de icke identifierade. Ringar, tatueringar och sedan kom bilder ut på de omkomna, jag kommer aldrig glömma dem. Jag var så nervös att vi skulle hitta er och känna panik "vad gör vi nu". Men ni kom hem till slut och ni är alla nu tillsammans igen. Jag har aldrig någonsin trott på högre makter men djupt inom en hoppas man att det kanske finns ett fint liv tillsammans efter döden.

Mina få minnen efter er kommer alltid att vara starka och ni kommer aldrig att vara bort glömda. Jag hoppas att jag har försökt göra så gott jag kan för honom. *Hoppas ni har det bra så ses vi kanske senare* Puss

"ANONYM"

Åkte ner och tog farväl för att förstå

6 Månader.

Tänk att ett halvår har passerat! Var har dessa månader tagit vägen? Minns inte ens första månaden efter katastrofen i Thailand som vände upp och ner på våra liv. Varje dag har varit en kamp på ett eller annat sätt för att förstå vad som hänt.

Det är omöjligt att få in i huvudet och förstå att våra kära är borta för alltid. Allting rullar på i sin vanliga gång, men för oss 1000 tals som direkt eller indirekt är drabbade blir inget mer som förr. Alla dessa tragedier som följt i tsunamins spår är så obegripliga och man klarar inte att ta till sig allt. Tack och lov är vi så många och så täta i våra familjer att vi tillsammans kan trösta varandra. Och alla vänner som funnits där sidan om oss genom hela tiden osjälviskt stöttande. Vad hade vi gjort utan dessa underbara och älskade människor?

Varje dag finns våra förlorade där i tankarna och på sätt och vis gör det dom lite levande. Oftast är det med ett stort hål i hjärtat men ibland också med ett leende på läpparna av underbara minnen. Att kunna skratta tillsammans åt alla roliga minnena gör oss starkare så vi orkar med vardagen. Annars hade man gått under....

I ett försök att förstå och för att kunna ta ett förväl åkte vi ner till Khao Lak i April. Det var med skräckblandade känslor vi satte oss i planet, och ingen kunde ana vad som skulle ske eller vad vi skulle möta. Men det var bara någonting som vi måste göra för att få en form av ro i själen. Dagen för resan ut till Khao Lak med hjälp av underbar personal på plats var panikartad och känslofull. Vad väntade oss på plats? Tankarna snurrade i huvudet och man både längtade dit men samtidigt fasade vi för vad som väntade. Men det bara måste göras för att få vara där de slutade sina liv på ett så brutalt sätt. Den enda trösten är väl det att de hade det så fantastiskt bra och njöt av livet i det "paradiset" det tidigare var. Vem kunde ens ana att det kunde ske något så ont på en så underbar plats? Naturen kan vara grym och vi kan bara hoppas att det gick fort och att de inte led.

Bussfärden dit var lång och nervös och ju längre vi kom desto mer såg vi förödelsen. Det var helt overkligt att se konsekvenserna som vanligt vatten kan göra med så förödande kraft! Kusten blev mer och mer flat och öde ju längre vi närmade oss vår destination. Magen var i uppror och hjärnan gick på högvarv men på något makabert sätt längtade man dit. De sista kilometrarna var landskapet ofattbart likt en rödbrun öken, och endast få knäckta träd och raserade hotell stod kvar. Till och med husen på andra sidan huvudvägen en kilometer upp var utblåsta på bottenvåningarna. När så bussarna sakta rullade ner mot den plats där deras bungalow legat var man i en sorts trans av overklighet. Det första vi fick se var betongsulan av vad som varit deras reception....det var i princip allt som fanns kvar. Vi klamrade oss fast i varandra i oförstånd och känslorna rusade i kroppen. Nu äntligen började man förstå kraften i det som skett och att någon överlevt detta var ofattbart. Visserligen var det mesta upprensat men ändå fanns spår kvar av förödelsen överallt i sanden. Små barnsandaler....kläder....tandborstar och en massa andra små tecken som fick hjärtat att brista.

Sakta och som en magnet drogs vi mot strandkanten där vi förmodade att de senast låg och solade lyckligt ovetande. (det har vi nu fått veta säkert av överlevande som träffat dem samma dag som det skedde). Nu började sanningen sjunka in i medvetandet och allting blev så påtagligt. Men ändå på nåt konstigt sätt kändes det så rätt att vara där, och man kände deras närvaro. Att gå omkring där i sanden där de legat med en kall öl i handen och njutit av livet tillsammans hela familjen. Att barfota gå ut i det turkosblå vattnet där de svalkat sina kroppar dagligen. Tårar rann i strida strömmar på oss alla ,och vi svetsades samman i vår sorg på ett sätt som kommer att vara hela livet. Äntligen var vi här hos dem där de sist var i livet och det kändes skönt att vi var där fast det gjorde ont. Vi tog farväl i en underbar ceremoni tillsammans som vi kommer att ha med oss restan av livet i tankarna. Att ha varit där ger en viss tröst och ro men saknaden är ändå otroligt svår och overklig!

Resan hem från Khao Lak till vårt hotell var med starka känslor av både sorg och lättnad av att varit där. Även om sanningen börjat sjunka in kan man ändå inte förstå hur ett liv ska bli utan dem? Allt vi gjort tillsammans som aldrig mer kan göras om....allt vi skulle gjort som aldrig kommer att ske. Men ändå kommer de alltid att vara med oss i framtiden så länge vi lever. Varje dag finns de i tankarna och vi vet att de finns där omkring oss hela tiden....håller koll på oss att vi gör det som de velat att vi ska göra. Tack och lov att vi fått njuta av deras sällskap och livsglädje genom åren som gått...och att vi kanske en dag får göra det igen.

Att fått glädjen att älska och bli älskad av dessa underbara människor kan ingen död ta ifrån oss......

Sov gott storebror....Nettan....Anna....Tingeling....

"Anonym"

Sökte efter reskompisen

Min sambos bror var i Phuket när vågen kom. Men han klarade sig. Han hade några dagar innan träffat en thailändsk tjej som hjälpte honom och tillsammans sökte dom efter efter reskompisen som fått rusat undan vågen. Han klarade sig mirakulöst nog och dom fann varandra efter mycket letande bland lik. I april var vi alla i familjen och några till ner på bröllop i en liten thailändsk by. Och nu är hon här hos oss i 3 månader. Hon är en underbar tjej, med karisma och spjuverhet och dom är lyckliga. Tänk att det finns positiva saker en jättevåg kan föra med sig.

Jag följde slaviskt alla tv program och lusläste alla insändare i tidningarna. Jag grät med föräldrar som förlorat sina barn.

Tänk om något sådant hände min familj. Tänk om jag förlorade min 10 åriga son och 2 åriga dotter,hur går man vidare. Jag tror att man som människa behöver känna dessa tankar för att kunna vara rädd om det man har. Kan man läsa och gråta så är man fortfarande mänsklig och har inte blivit avtrubbad av allt man ser och hör.

Jag hoppas att alla ni drabbade finner någon sorts tröst och styrka och kan orka gå vidare. Dom som gått bort vill inte att ni efter missar era liv för deras skull.

Sov gott alla ni som av vågen fördes till himelen.Ni kommer aldrig att bli glömda.

"Camilla"

Kommer aldrig att känna mig trygg vid havet

Har alltid drömt om Thailand, gå på den heta sanden, uppleva lyxen i närheten till havet.

I alla tiden har man ju bokat havsutsikt, helst så nära havet som möjligt!

Havet själv förstörde den drömmen för mig, det visade sin makt.

Kommer aldrig att känna mig trygg, utomlands vid havet....

"Christina "

Det är konstigt att man ändå kämpar vidare

Vad var det som egentligen hände den 26 december 2004??

Nu efteråt känns det som om man var i en mardröm.

Vi var i vattnet och kämpade, jag kunde ej hålla kvar min son hos mig,j ag kom ifrån min man i 12 timmar och båda mina svärföräldrar var borta?!

Det är konstigt att man ändå står upp och kämpar vidare-vardagen måste få börja bli normal-men vad kan man göra mer än att ha gjort allt man kunde för stunden och leva för varje dag som om den är den sista?!

Man kan ändra inställning till livet - glädjas åt alla små saker som betyder allt - ett leende, en kram,ett vänligt ord och göra ngn glad för varje dag som går.

Känslan och smärtan kommer alltid att finnas kvar men den nya känslan av att leva för dagen och ta tillvara på varje sekund och göra den värdefull fyller mitt liv idag och gör att dagarna går.

Tårar flyter för dem som omkom och även för våra thailändska vänner som är rädda varje dag för en ny Tsunami och som saknar många släktingar, vänner, skolkamrater och grannar.

Det enda vi kan göra för folket i de länder som har blivit drabbade är att återvända till deras länder och kulturer och visa dem vördnad och respekt och att visa att vi finns för dem även efter detta svåra som inträffade.....

Vi måste vara hos dem igen när årsdagen kommer och visa för dem att vår tro på livet går vidare.....

"Brinn så länge du lever, låt ingen släcka din glöd.

Brinn så vi alla kan se dig, vägra vara levande död"

"ANONYM""

Naturen vände himmelrike till helvete

Det började som en tanke som växte till planer som så småningom blev till verklighet.

Obeskrivlig längtan efter lugnet och förväntningar utan gränser var det som alla gemensamt hade. En dröm skulle bli verklighet i ett paradis.

Jorden ville något annat.

Vissa fick veckor, andra fick dagar och det fanns dom som bara fick timmar, timmar tillsammans på denna underbara plats.

Jag har själv varit där, satt ner mina bara fötter i den mjuka sanden för att sakta låta tårna sköljas över av det ljumma vattnet.

Jag har själv sett solnedgången färga himlen i färger jag inte trodde fanns, sett natt bli till dag i en idyll som tagen ur en dröm.

Jag har själv blickat ut över havet och känt att livet är fullkomligt.

För mig är det därför så ofattbart att naturens enorma makter i en handvändning kunde vända mitt himmelrike till ett helvete.

Dela på de oskiljaktiga, ta livet ifrån så mycket som sprudlade, så många liv som nyss börjat och så många som hade så mycket mer att ge.

Det är inte bara en individ som drabbats, det är en hel värld.

Det som hänt är så stort att det inte finns ord att beskriva.

När ord känns överflödiga men samtidigt inte räcker till, då har sorgen övertag.

Då är vi fast och det känns tomt.

En tomhet mer plågande än något annat.

När hoppet som annars är det sista som överger oss, ja när hoppet sviker och faktum är att inse.

Då känner jag mig liten.

Jag försöker tänka och försöker förstå, men det är som en gräns, då det inte längre går.

Det är så STORT!

När lättnad över att leva blir till skuldkänslor och oförstånd.

En andra chans? Att ta vara på.

Men hur, hur ska jag någonsin kunna förstå att jag fortfarande har livet i min hand.

Inte kunde jag ana att ett liv som sakta växer fram kan raderas ut på sekunder?

Ibland känns det som en gnista tröst söker sig fram.

Det som hände, det hände i ett ögonblick som för många var ett resultat från år av sparande, timmar av planering och samtidigt en enorm längtan.

Det hände i ett paradis, den sista stunden var för många en lycklig stund, det är så jag hoppas och väljer att tro att det var.

"Den som fått ut mest av livet är inte den som levt längst, utan den som levt var minut."

Att få ord kan ha så stor innebörd...

"Cecilia"

Vi hade änglavakt

Vi har väl alla hört om Thailand, paradiset utan dess like. Platsen där alla människor möts av leenden och en storslagen natur.

Detta hade jag hört och precis så kändes det när vi landade i Krabi efter ett dygns resande. Från iskalla Sverige till ett blomstrande land med ljummet klimat. Som natt till dag..

Tre fantastiska dagar fick jag med min familj och våra vänner.

Den 26 dec var början på ännu en underbar dag, trodde jag iallfall...

Jag hade precis skrivit ner ngr rader i min dagbok och låg och lata mig skönt på stranden. Jag befann mig nu på Koh Lanta Twin Bay Resort. Ett nybyggt hotell, som låg placerat längst ut på udden, precis vid stranden.

Minuten senare syntes "den" i horisonten. Alla blickar riktades ut mot havet.Din tidsuppfattning försvinner. Du förstår inte. Faran upptäcks försent. "Det här händer inte, detta händer inte"!!! Från paradis till helvete genom en blinkning.

Detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Dödsångesten kan ibland fortfarande göra sig påmind trots att tiden läker många sår...dock inte alla.

Jag och min familj hade änglavakt! Vi kämpade i vattnet i vad som kändes som en evighet, i tron om att vår sista stund var kommen. Men det var andra makter som bestämde denna dag. Till vår fördel men tyvärr till många andra människors stora nackdel.

Det har inte gått en dag utan att denna tragedi har funnits med. Men man tvingas lära sig leva med den då detta är en del av många människors liv.

Jag är evigt tacksam för att jag och min familj och våra vänner klarade oss utan ngr förluster.Och vill skänka en extra stor tanke till en av mina gamla "arbetskamrater" som förlorde hela sin familj i Khao Lak den 26 dec 2004. Du Maria, finns med mig i tankarna...varje dag..

"Peter"

Läser fortfarande allt om tsunamin

Jag var inte i Thailand 26 december 2004, men min älskade storebror var. Jag minns att skickade ett sms till mig på julafton där det stog att han har det helt underbart och att han skulle ta en siesta innan det var dags att gå ner till strande för att fira jul.

Jag minns juldagen så himla väl. Satt och tittade på tv och plötsligt kommer det upp en textrad i övre bild: Extra nyhetsändning p.g.a. katastrofen i Thailand.

jag blev lite sur först och tänkte att jag vill se klart på tv:n. Sen när bilderna kom blev jag som helt stel. Kunde inte fatta att det var sant... Försökte få tag på min bror men gick inte att komma fram. Ringde till en annan släkting och då hade han hört att min bror i alla fall lever men mycket mer än så visste man inte. Sen satt jag som klistrad framför tv:n och följde allt som handlade om tsunamin. Aldrig har jag fällt så mycket tårar på en och samma gång. På nyårsafton fick min bror komma hem och det var så himla skönt att höra hans röst och bara få krama om honom!

Fast man inte var där så har man drabbas ändå. Jag läser fortfarande allt som har med tsunamin att göra, gråter fortfarande när jag läser människors berättelser. Kan nog inte riktigt förstå än...

"Mini me"

"Thailand är landet vi älskar"

Det finns djupa spår i mig än efter tsunamin som drabbade så många människor och många av våra vänner i Thailand.

Glömmer aldrig den otroliga känslan av att ”det kan inte vara sant”, när man får nyheten via tv:n mitt på dagen den 26/12.

Jag startade genast upp med att leta efter alla våra vänner som bor där nere.

Våra vänner på Koh Lanta fick jag svar av via mail senare samma kväll och fick deras skräckupplevelse?.men så skönt

att höra att alla där klarat sig så pass bra.

Jag mer eller mindre bodde vid datan och var ute på nätet för att få mer information. Satt timme efter timme och sökte runt

för att få livstecken från Phuket och Khao Lak.

Allt var så overkligt då vi under denna tid höll på att planera för vårat bröllop där nere, som skulle ske i mars månad.

Vi tvekade aldrig för att åka ner, utan ville helst komma iväg tidigare för att kunna hjälpa till på vårat sätt.

När vi väl kom ner i mars månad och höll vårat bröllop ute på en grannö till Koh Lanta, så kände vi att vi ändå kunde hjälpa och bidra med våra pengar till de behövande på ön.

När vi sedan fick en ny varning om att det hänt igen, under tiden vi var där nere, så kommer samma otäcka känsla fram igen att det får inte vara sant. Alla hemma blev oroliga,men vi där nere märkte inte mycket av det.

Thailand är landet vi älskar och känner så med den drabbade befolkningen där, som inte har samma skyddsnät som vi

har här i Sverige. Men jag vet också att de tänker som så: att detta har hänt och att nu måste de gå vidare för att ordna

sin försörjning och framtid.

"Thailandsvän"

"Vi fyller månader"

Den 26 december skulle vi ut på en elefanttur med två thailändska killar som guider. Vi hann en bit norr om Khao Lak när den första vågen smög upp på vägen som låg ett par-trehundra meter från havet. Vi hann precis slänga oss ur jeepen när jättevågen bara var över oss.Vi, min man, våran 15-åriga dotter och jag bara sveptes med och kom ifrån varandra. Vi hade sådan fantastisk tur att vi överlevde allihopa. Första tiden hemma var mest att försöka förstå vad som hänt. Det var och är nästan en omöjlighet.

Jag är så otroligt tacksam för att vi finns kvar tillsammans. Jag har tittat och läst allt som kommit i min väg angående tsunamin. Gråtit i massor och lider med alla som inte fått hem sina kära. Det jobbigaste har varit alla om-tankar som jag haft. Tänk om.... kan bara titta på våran dotter och känna tack gode Gud för att du finns!

På skolavslutningen när hon stog framme i kyrkan och fick sina betyg och då kommer alla tankar igen. Tårarna bara flödar då. När jag tänker på att vi var sekunder från att dö då blir många saker i livet små petitesser. Min familj har alltid varit viktig men nu vet jag att det kan förändras på en sekund och att det inte går att planera någonting. Det gäller att ta tillvara på det vi har, varje dag. Känner så för alla som inte är lika lyckligt lottade som vi.Varje månad omkring den 26;e blir det så aktuellt igen. Vi brukar säga att vi fyller månader då. Känns som vi fått ett liv till.

"Christina"

Det går inte en dag utan saknad efter min bästa vän

Min bästa vän var så lycklig över att de skulle åka på långsemester till Thailand och slappna av innan hon skulle börja jobba, efter sitt andra barn.

Hennes sambo frågade min sambo om inte vår familj kunde komma komma dit över jul och nyår. Vi skulle åka dit och överraska dem. Vi pratade fram och tillbaka om vi skulle åka, men min sambo hade precis startat ett företag, så han behövdes hemma.

Jag fick höra om katastrofen på morgonen, då blev jag orolig och försökte ringa till dem, men utan svar. Ringde då hennes föräldrar, som inte heller hade hört något. Satt klistrad vid teven och telefonen. Magen knöt sig varje gång telefonen ringde, men det var aldrig hon. La ut efterlysningar på internet, men inga svar.

Hela familjen, min bästa vän, sambo och deras 2 små barn omkom i flodvågen.

Det går inte en dag utan att jag saknar, tänker och längtar efter dem.

Hon och jag levde samma liv, våra sambos jobbade mycket. Därför var vi mycket ensamma med barnen, men vi hade varann, så det vart aldrig tråkigt. Allt man inte vågade eller ville berätta för någon, berättade vi för varann. Tråkiga och roliga saker.

Våra barn var lika gamla, så de blev bästisar. Våra äldsta lekte som bästa vänner, men bråkade som bröder.

Saknaden efter dem är så oändligt stor. Varför hände detta??

"S"

Massor av rosor

Jag delar sorgen med alla som drabbades av katastrofen. Försöker att leva här och nu, livet kan förändras snabbt.

Läser och tar del av mycket som skrivs om Tsunamin, försöker förstå hur livet går vidare för dem som miste sina anhöriga, men det är svårt att sätta sig in i deras situation.

Vill ge massor med rosor till Pigge Werkelin för hans många kloka ord och råd. Tänker ofta på hans situation, hur vardagen rullar på, hur tacksam man ska vara för det man har, inte gnälla för småsaker.

"Anna"

Jag pratade om allt med en flicka som jag bara känt ett par dagar

1998, när jag var 14 år, skulle jag resa med min familj till Costa Rica på skolans novemberlov. Helt ovetandes om vad som hände där på andra sidan jordklotet, packade vi våra kepsar och solglasögon och gav oss av.

Redan på ankomstdagen fick vi höra om Mitch, den största orkanen som drabbat Centralamerika under 1900-talet. Orkanen hade rivit sönder vägar, förstört tusentals hem ... Den orkanen tog ca 10 000 människoliv, och mitt bland det var vi ...

Året därpå blev jag sjuk och tillbringade flera år på sjukhus. När jag väl kom hem från sjukhuset hade jag missat så mycket i skolan och av min tonårstid, att all min tid gick åt att reparera det hålrum som hade skapats. Vår familj hade alltid rest mycket. Men under min långa sjukdom hade det inte funnits något utrymme för det, så det var först i höstas som vi återigen började fundera över att åka någonstans igen.

Jag önskade att få åka till Thailand. Min 18-årige lillebror ville bara åka skidor, så när mitt förslag vann bestämde han sig för att stanna hemma och passa våra husdjur. Vårt mål för resan skulle bli Khao Lak, och vi skulle åka på jullovet.

Vi åkte på mammas personalbiljetter från SAS, och erbjöds de överblivna platserna på ett flyg som skulle gå till Bangkok den 24:e december. Vi hade en överläggning hemma vid köksbordet, men bestämde oss för att fira julen hemma med min bror och försöka ta oss med ett senare plan. TÄNK om vi hade valt att åka med planet den 24:e ...!

Vi kom inte med något plan till Thailand den veckan, utan tog omvägen via Malaysia. Så det var först på morgonen den 27:e december, när vi kom till flygplatsen i Kuala Lumpur, som vi fick veta vad som hänt. 30 döda sa man då. Kanske ville man inte skrämma bort turisterna, eller så spreds informationen så långsamt att man faktiskt inte visste. Jag vet inte.

Vi fick snart veta sanningen. Vi reste från Malaysia, genom södra Thailand och upp mot Bangkok. Hade vi, när vi var i Malaysia, vetat hur det såg ut i Thailand hade vi nog stannat kvar där vi var. Men vi visste inte, vi förstod inte fast vi såg den materiella förstörelsen både i Malaysia och sedan i Thailand. Men kan man någonsin riktigt förstå en sådan sak? För oss, som var där men som endast fick se eftersviterna med egna ögon, var det kanske lättast att förneka.

Men för varje dag ökade vår insikt sakta, sakta om vad det verkligen var som hade hänt. Vi gjorde vad vi kunde, försökte hjälpa till ... Men hur mycket man än försökte, kändes det konstigt att vara så nära och ändå vara så otroligt otillräcklig. Vi valde att lämna platserna på evakueringsplanen till bättre behövande, och letade oss till säkra platser att bo på. Jag fann tillslut en vän i en flicka från Stockholm, som varit på ön Krabi när vågen kom. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hem, om klasskamrater som vi visste skulle åka till Thailand på jullovet. Ja, jag pratade om allt med en flicka som jag bara känt ett par dagar. På nyårsaftonen var vi på stranden invid det Andamanska havet som ju då såg så vackert ut, och tände en hel kanot full med ljus.

När jag kom hem från Thailand började jag fundera, och det gör jag fortfarande. På allt som har hänt de senaste åren, och på meningen med det. Meningen med livet? För det är så otroligt skört, det har jag i alla fall lärt mig. Kanske var det därför jag råkade befinna mig där, för att jag aldrig skulle glömma det.

"Sofia"

"Man har ett annat tempo nu"

Läser i aftonbladet era berättelser och kan inte mer än att instämma, livet har blivit annorlunda.

Själv satt jag och min familj i en longtailbåt på väg för att snorkla när vi såg något vitt skum i horisonten och bara p en mycket kort stund kom en vägg av vatten mot oss, att vi sitter här hemma idag hela familjen tillsammans är ren tur, tur att vi inte är morgonpigga (då hade vi varit på grunt vatten och snorklat), tur att vi hade en båtförare som visste vad han gjorde, tur att vi han långt upp på land innan nästa våg kom. Vi klarade oss alla 4 väl hemma kom tankarna på alla dessa som inte gjorde det varför, varför och vad mer kunde man gjort för att hjälpa. Har idag som många andra som var med om tsunamin jobbiga tankar att slåss med man uppskattar livet på ett annat sätt och någon skrev att andra tycker att man har ett annat tempo nu och inget kan vara mer sant man tänker mer på sina nära och kära, för vem vet vad framtiden har för planer man har lärt sig att livet kan förändras på mycket kort tid och man måste leva mer här och nu.

"Carina"

Finns solstolsuthyrarna kvar?

Den tur vi hade finns inte. Att sex personer ska överleva utan en skråma, medan alla andra man träffade på Phi Phi den dagen saknade någon. Det var inte så att vi var på något bra ställe när vågen kom, utan vi stod precis vid piren. Det var ren tur att just det huset vi sprang upp i stod kvar, medan alla andra hus runt omkring rasade. Det var samma tur som gjorde att de andra i min familj klarade sig trots att de hade vatten upp till halsen innan de kom till undsättning. Det som hände den 26 december kommer alltid att finnas kvar inom mig. Jag kan vakna upp på morgonen och det första jag ser är en massa vatten som våldsamt stiger runt omkring mig. Men den tanken försöker jag snabbt slå bort igen. Jag tänker dagligen på alla de kroppar som vi såg. Skadorna som folk hade, ljuden, lukterna, ja allt finns inom mig. Ofta finns tankarna på de familjer man träffade där. Hur har det gått? Har några återfunnits i liv? Finns försäljarna och solstolsuthyrarna kvar i Phuket. Platsen som vi lämnade samma morgon. Hade vi levt idag om vi stannat kvar där en dag till? Det finns många frågor som man aldrig kommer att få svar på. Jag har letat på nätet och i tidningar efter bilder, filmer, texter allt som man kan komma över som visar på hur det såg ut före, under tiden och nu efteråt. Jag har skrivit av mig om det som hände och det blev en lång berättelse med alla detaljer om allt. Jag kände att kanske kunde jag få bort några minnesbilder från huvudet om det fanns på papper i stället, samt att jag på det sättet kunde förmedla hur det var. Jag försöker att ta varje dag som den kommer. Jag vill ha lugn och ro runt omkring mig. Min familj och mina vänner som funnits där med sitt stöd vill jag tacka. Livet har förändrats så otroligt mycket sedan vågen slog in över Asien och berörde hela världen.

"Överlevde"

Ensam kvar

Den 26 december förändrade mitt liv för alltid. Fortfarande i dag 6 månader senare är inte begravningar/urnsättningar klara för alla. Minnena rivs upp hela tiden, man kan inte förstå varför man själv har överlevt och ens närmaste som stog brevid mig gjorde det inte. Jag lyssnar på mina kollegor och vänner som förväntansfullt planerar sina sommarsemesterar med olika resor. Känner igen mig och ser oss som som åkte framför mig, hur förväntansfullt vi åkte ut till Arlanda.

Hur glada alla var när vi anlände till Khao Lak, solen sken och vi sprang alla o badade i det varma havet. Hotellet låg perfekt precis vid stranden, där fanns ett fruktstånd där log thailändarna välkomnade och bjöd oss på ananas. 10 minuter senare är allt förbi, jag hann inte ens se in i min mammas ögon en sista gång. Allt hände så fort och nu är allt förbi, allt man aldrig fick sagt o gjort. I dag finns ingen lycka längre vi är bara 4 av 9 kvar, jag är själv kvar från min familj. Det går inte en timme utan att jag tänker på olyckan. Jag ser den 10 meter höga vågen komma o känner hur den slår undan mina fötter, jag spolas iväg sugs ner under vattnet och slår i allt bråte och när jag väl kommer upp till ytan 700-800 meter längre bort, ser jag avlidna som flyter bredvid mig. Detta är något jag kommer att få leva med resten av mitt liv men något jag lärt mig av detta och som jag gärna förmedlar till andra är att inte ta någon förgivet och tala om vad du känner, ge uppskattning till dina nära o kära och ta dig tid att besöka dom. Jobba inte för mycket. I morgon kan allt vara förbi.

"Anonym"

"Ser min dotter flyta på ett trasigt trätak "

Jag Kent Edlund kom till Merlin Beach Resort i Khao Lak på julafton för att tre underbara semesterveckor med min sambo Eva Emdebrant och vår dotter Olivia.

Merlin Beach Resort var ett stort hotellkomplex med ett antal bungalows närmast stranden och byggnader som sträckte sig över område på ca 300x300 meter, det var dessutom byggt i 5 etager inåt land.

På annandagens morgon gick jag och min dotter till stranden medan Eva var på SPA-behandling.

När vi suttit en stund såg vita vågor långt ut, jag trodde i min enfald att det var tidvatten (som vi varit med om tidigare och i värsta fall innebar att man fick dra upp solstolarna ett tiotal meter)

Jag och min dotter satt i ett par solstolar och läste med ryggen mot havet, vi var ca 50 personer på den delen av stranden dessutom var där hotellpersonal.

Efter en stund ropar någon, - spring ! Jag tänker nu kommer kraftig tidvåg som kanske drar med sig solstolarna. Jag och Olivia börjar springa men efter fem meter är vi totalt översköljda med vatten, det var som att befinna sig i en tvättmaskin, vatten överallt som jag bara virvlar runt i.

Efter en stund kommer jag upp till ytan, och det är precis som att befinna sig på öppna havet, efteråt har jag förstått att vi då är drygt 30 meter inåt land.

När jag kommer upp till ytan ser jag min dotter flyta på en solstolsmadrass fem meter ifrån mig. Utan ett veta hur kommer jag fram till henne. Vi driver sedan runt på den madrassen tills vi kommer till en trädtopp, där bildar vatten starka virvlar och vågor och vi sugs under vattnet. Jag håller i Olivia allt vad jag kan, tills slut håller jag bara i hennes ena handled när hon sugs ifrån mig i virvelströmmarna. Jag virvlar också runt under vattnet och kommer till slut upp till ytan utan att veta hur.

När jag ser mig om i detta vatten kaos ser jag min dotter flyta på ett trasigt trätak ett par meter ifrån mig. Jag är åter framme hos henne utan att veta hur. Vi fortsätter att driva på vågorna in över land. Vi kommer fram till ett område norr om vårt hotell, där ett nytt hotell håller på att byggas och försöker ta tag i armeringsjärn som sticker upp från grunden. Vi är nu cirka 250 meter in över ordinarie land.

20 meter framöver oss ser vi land och människor vi försöker sparka med benen i vattnet för att ta oss dit. När vi nästan är framme börjar vattnet vända utåt. Ett par thailändare tar då ett böjt armeringsjärn om sin midja och springer ut i vattnet medan några andra håller i ändra änden

Han får tag i oss och vi kan stappla i land.

Chockade och utmattade för vi tillbaka till över delen av vårt hotell, som är oskadd, till ett läkarrum. Väl där sitter vi bara och flåsar, blodiga och i trasiga badkläder.

Efter en stund börjar de ropa att andra vågen kommer och vi måste springa ut från det som återstår av hotellet och upp i bergen.

Vi kommer upp på ett lastbilsflak och åker högre, väl uppe i skogen konstateras att vi är många på lastbilen som är skadade så färden fortsätter till ett lokal sjukhus ca 50 km söderut.

Under tiden har Eva kommit ut från SPA-avdelningen som ligger högst upp i den oskaddade delen av hotellet.

När första vågen dragit sig tillbaka springer ner till stranden för att börja leta efter oss. Hon ser bara förödelse.

Alla som är nere och letar ser att andra vågen är på väg och börjar springa därifrån.

Medan vi är på väg till sjukhuset evakueras alla andra från hotellet och upp i bergen, där thailändare går före och hugger sig fram genom djungeln. Eva är med i den gruppen, helt ovetande om mitt och Olivias öde.

För Eva börjar nu 8 timmars helvete innan vi kan återvända till evakueringslägret på kvällen och återförenas.

Att i detta vatten inferno, två gånger tappa bort och hitta varandra och bli räddade tillsammans är ett under.

Mitt i alla dessa tragedier när moder jord visade sin värsta sida har vi också sett många små under för vilket vi alla är djupt tacksamma.

Dagarna därefter hamnar vi på ett evakueringshotell och får mycket hjälp av volontärer, både thailändare och svenskar.

Den 30/12 landar vi på Arlanda vid lunchtid, mottagandet från sjukvård, räddningstjänst och Polis är enormt, Olivia får ett gosedjur, jag hamnar i en rullstol och blir skjutsad till en mottagningsplats. Hela luften dallrar av omsorg och omtanke. Situationen blir överväldigande och jag gråter.

Efter en stund träffar vi en terapeut, en sjuksköterska, en läkare och en polis. Läkaren tittar på mina skador och bestämmer sig för att jag ska skjutsas till Karolinska Sjukhuset i Solna.

Innan sjuktransporten kommer hinner vi få lite kaffe, pepparkakor och smörgås. Det var jättegott.

Någon timme senare är vi alla på KS och blir undersökta, läkaren vill operera min fot, men eftersom jag har ätit mat fungerar det inte att söva mig. Det bestäms att vi ska komma tillbaka nyårsafton.

Vid sjutiden tar vi en taxi hem till Gröndal och kliver in i en tom lägenhet, det känns både skönt och konstigt att vara hemma. Vi ringer till våra närmaste och berättar att vi är hemma. Vi är jättetrötta och somnar av ren utmattning vid niotiden.

Vi har gått i samtalsterapi och Olivia har gått i samtalsgrupper på BRIS. Vi har fått bra stöd, men samtidigt har den naturliga tryggheten fått sig en ordentlig knäck. Jag tänker fortfarande varje dag på tsunamin och hur maktlös man var i den "syndafloden".

Det har varit och är fortfarande svårt att finna glädje i saker och ting, det finns naturligtvis en enorm tacksamhet i att vi överlevde. Samtidigt finns det en sorg i att erfara att den naturliga tryggheten bara är en illusion.

"Kent"

Ett liv före, ett liv efter

Det vår familj var med om den 26 december har förändrat livet. Vi sprang för livet, bodde på Phi-Phi Island (hotel Cabana där 75% av personalen är döda); tack vare att vi åkte ut på en utflyktsbåt som skulle besöka fyra olika öar och som, när vi såg ett stort vitt skum ovanför havet långt borta, satte oss i kajaker så att vi fick paddla till närmsta strand, gjorde att vi klarade oss. Vi var 12-15 personer på båten, fattade inte vad vi sett när en vägg av hav är på väg mot stranden. Vi springer för livet, tro mig. Simon, 13 år, sprang först, Alexandra (som fyllde 10år därnere 28 december) tog jag i handen och sprang efter Simon och min sambo Patrick sprang efter- under ett långt tag visste vi inte om han levde... Mina svärföräldrar blev kvar på stranden och slängdes över stranden av vågen men hade sån tur- de klarade sig, tack och lov. Min vänstra fot (under) blev mosad, jag vrickade den även och gick på kryckor i över två månader. Det vi var med om är längre än detta- men ödmjukheten att vi fått leva och klarat oss, är svårt att förklara i ord. Barnen tänker på det och jag ser hur båda två blivit mognare, eller som min svärmor sa: -De har vuxit flera år på bara några dagar. Simon kan nu varenda teori om var och hur tsunamis kan uppstå- och han säger också att pappa räddade livet på honom, Alexandra och mig- för Patrick var bakom och talade om hur vi skulle springa när vi på stranden stod paralyserade framför ett stort djupt dike (och det är oerhört starkt!) före vi kunde springa uppåt. Alexandra reagerar om det regnar mycket, är rädd för att det ska bli översvämning- och det kändes jobbigt när vi nyligen kom hem och man på nyheterna visade den förödande storm som var i vintras. Tänker på att jag är så tacksam att vi fått leva och tänker att på något sätt var det inte vår tur- samtidigt som jag är så ledsen i hjärtat för de som förlorat någon. Läste för några veckor sedan en dödsannons om en 13-årig kille som dog i tsunamin medan resten av familjen klarat sig. Tänkte att 13 år; det är vad Simon är och jag lider så med den familjen, önskar så att de också fått vara tillsammans idag. Man tänker också mycket mer på hur skört livet är; du vet vad som händer just nu men inte nästa timme eller i morgon. Du kan inte heller gå tillbaka i tiden och ändra eller göra om saker. Det är mycket viktigare att dagen idag känns bra för alla, att vi mår bra- för vem vet vad som kan hända i morgon? En kollega sa en nyttig reflektion till mig: - Före jul så var du alltid glad men verkade alltid så stressad; efter jul är du fortfarande alltid glad, förutom i början, men nu är du inte längre stressad utan verkar hur lugn som helst, att ingenting kan rubba dig. Jag känner mig harmonisk för första gången på flera år, reflekterar över vad som hänt, vad lycka betyder, vet att det inte hjälper att stressa och få magsår utan i så fall tillåta sig sjäv att få saker gjorda i rätt tid på ett positivt sätt- och jag vet att de nära och kära och äkta vänner är något så värdefullt i livet (vad är viktigare?). Har också fått uppleva att de man tror är äkta vänner, så händer något, och så var inte vänskapen viktigare än att det spelade någon roll om man överlevt eller inte. Så livet har förändrats, man är en erfarenhet rikare, någon man hellre velat slippa vara med om- men man har också fått sig en tankeställare och att få leva och de nära och kära får leva är ovärderbart. För mig finns ett liv före 26 december och ett liv efter och det tänker jag ta till vara på. Det har varit en dyrbar insikt. Bilderna rusar varje dag fram i mitt huvud och vad som hänt kommer följa hela livet. Så ta vara på vad du har!

"Birgitta"

I skolan känns det som allt handlar om vågor

Jag befann mig i Phuket i Thailand den 26/12-04.

Nu efter Tsunamin är livet helt annorlunda.

Skolan är annorlunda.

Kompisarna är annorlunda, jag tycker de är så tramsiga, löjliga, men mamma säger att det är jag som blev liksom vuxen bara på några minuter.

Och jag är besviken,väldigt besviken på UD för att man inte fick någon hjälp alls.

Och så är jag besviken på statsministern och speciellt på Laila Freivaldsl,för att man inte fick nån hjäp av UD heller.

Så vi fick ingen hjälp alls av någon här i Sverige mer än nära och kära (som verkligen försökte hjälpa oss).

Sen fick vi oxå hjälp av en Thailändare som vi har kontakt med fortfarande.

Innan Tsunamin såg man kanske på tv om såna här olyckor.

Jag förstod inte vad det innebar och tänkte inte mer på det.

Men nu finns det där hela tiden.

Jag kollar alltid på rapport nu för tiden.

Jag blir även ledsen när jag ser det hänt något sådant i något annat land.

Nu är jag mer någon som inte tål skämt och sånt. Men innan tsunamin var allt lek, roligt.

Nu i skolan tycker jag att nästan allt handlar om vågor.

Jag får bra hjälp i skolan, går hos en psykolog.

Men de kommer aldrig förstå det jag har varit med om (man kan förklara och förklara men de förstår inte helt ut ändå).

Det kommer ingen göra än de som var på plats.

Jag tänker på detta alltid och kommer aldrig glömma !!

"Från en tjej som befann sig i Phuket"

Läs mer:

ARTIKELN HANDLAR OM