Instängda - med döden runt hörnet

Psykolog: Alla reagerar olika

1 av 3 | Foto: AP NASA TV/PRESSENS BILD
Fångar i rymden 20 mil ovanför jorden Besättningen på den amerikanska rymdfärjan Discovery ska enligt planerna landa i dag på förmiddagen. Under nära två veckor har de varit instängda på rymdfarkosten. De har hela tiden haft arbetsuppgifter, det har underlättat.
NYHETER

Fast i rymden. Instängda i en ubåt på havets botten. Underjordiska fångar i en översvämmad gruvtunnel.

Mardrömslika situationer som är svåra att ens föreställa sig.

– Många reagerar med panik eller apati. Men det finns sätt att undvika det, säger psykologen Jan Wessman.

Att fastna någonstans utan räddning, vare sig det är i rymden eller på havets botten, är mångas största fasa.

I Kina sitter på måndagen ett hundratal gruvarbetare instängda efter att en gruvtunnel svämmat över. Vattnet stiger med en halvmeter i timmen och hoppet om räddning är litet. Arbetarna vet om det.

I samband med rymdfärjan Discoverys start lossnade bitar av bränsletankens isolering och ett tag befarades själva färjan vara skadad. Det hade i sådana fall inneburit att färjan omöjligt kunde landa på jorden igen - och besättningen skulle bli kvar i rymden i väntan på en högst osäker räddningsoperation.

190 meter ner på botten av Berings hav öster om Kamtjatkahalvön fastnade sju män instängda i en ubåt som trasslat in sig i ett gammalt ryskt spionsystem. Ryssarna kämpade med räddningsaktionen, syret sinade, och i sista stund räddades ubåtsmännen av en brittisk undsättningsexpedition.

Vad tänkte de?

Men vad tänkte ubåtsmännen under de 76 fasansfulla timmar de satt fast? Vad tänker gruvarbetarna i väntan på vad som verkar vara en säker död?

– Det är högst individuellt hur man reagerar i en sådan situation, säger Jan Wessman, psykolog. En del reagerar antingen blint i panik, andra blir apatiska och handlingsförlamade. Men det finns också de som förmår att tänka logiskt och handla rationellt.

Mycket handlar om erfarenhet och på vilket sätt man är förberedd på situationen. Astronauterna och ubåtsmännen är utbildade, professionella och framförallt mentalt inställda på att en nödsituation kan inträffa.

– Det är en mycket viktig faktor. Både uppe i rymdfärjan och nere i ubåten visste besättningen vad de var tvungna att göra. De hade sina uppgifter och en plan för en tänkbar nödsituation.

Övning

FOI, totalförsvarets forskningsinstitut, var för tre år sedan delaktiga i en övning med ett simulerat ubåtshaveri i Norge. I en vecka låg ubåten och dess besättning på botten medan forskarna studerade olika åtgärder för att spara syret och minska koldioxiden i deras luft.

– Men det går aldrig att helt jämföra en övning med en riktig nödsituation, säger Christina Östberg, forskare på FOI. Besättningen visste att deras liv inte var i fara.

Samtidigt, fortsätter hon, vet varje besättningsman att det finns tänkbara situationer de kan hamna i, där de inte kan räddas.

– Det finns i varje ubåtsmans medvetande. Skillnaden mellan ryska och svenska flottan är att vi tränar på lösningar som fri uppstigning. Hade Kursk varit en svensk ubåt hade besättningen haft en mycket god chans att överleva med fri uppstigning, bara de kunde ta sig ut.

Värme och ljus

Flera andra faktorer påverkar hur en person hanterar en situation som någon av de tre egentligen helt jämförbara situationer som skakat världen den senaste veckan.

Jan Wessman nämner fysiska omständigheter som tillgången till värme och ljus.

– En kall och mörk ubåt är inte den ideala miljön. Likaså spelar det stor roll om man är skadad eller kanske har kamrater som skadats.

Efter en kris, som exempelvis för ubåtsbesättningen, är det inte ovanligt att det infinner sig en känsla av overklighet, att det man varit med om är så orealistiskt att det inte kan ha hänt i verkligheten.

– Det kan kännas som att man sett på en film eller liknande. Det är en vanlig reaktion.

Vissa stumnar, sjunker ner i mental chock. Och vissa blir rasande.

– Efterreaktionerna är olika. Men den viktigaste omedelbara ”behandlingen” är att normalisera situationen, träffa familj och vänner och få känna sig trygg igen. Det är först i ett senare skede som det kan behövas professionell hjälp, säger Jan Wessman.

Robert Triches