Arbetarkillen som skrev teaterhistoria – mot sin vilja

NYHETER

Flera gånger har Kent Andersson berättat om sitt klassmärke.

Och då handlade det inte om att vara skomakarson, arbetargrabb från Hisingen. Det kunde ju till och med vara fint.

Nej. Klassmärket var namnet.

Kent Andersson.

Första gången han riktigt förstod det, var när han började på Stadsteaterns elevskola i Göteborg. Året var 1958, han var 25 år och han fick tråkningar för namnet Kent Andersson.

Så hette ingen från medelklassen, som de andra eleverna kom från, men ingen av de andra blev så folkkära, så stora, som Kent Andersson.

I Rambergsstaden på Hisingen var han förutbestämd att jobba på Volvo eller något av varven. De var sju syskon i en etta på 32 kvadratmeter.

Gick till sjöss

Kent var begåvningen och de sex andra syskonen hjälpte till med försörjningen så att han kunde gå i realskolan och därefter gymnasiet.

Då tog studielusten slut, han hoppade av för att gå till sjöss och se världen men hamnade i Skoghall i Värmland där han blev pappersbruksarbetare. Han provade fuktigheten i pappersmassan två gånger i timmen. Det tog tio minuter. Resten av tiden ägnade han åt att läsa: Ekelöf, Brecht, Tucholsky, latin, historia, klassiker.

Han drog vidare och kom till Stockholm, blev diskare på en restaurang.

Han hade aldrig tänkt att bli skådespelare, egentligen. Som barn var han avundsjuk på sina kompisar som vågade uppträda på Hyresgästföreningens julfester.

Ändå stod han på Atelierteatern på Kungstorget i Göteborg då han var 20 år. Pjäsen hette ”De vackra människorna” och när han fyllde 70 år för ett år och elva månader sedan räknade han ut att han gjort minst 10?000 entréer på en teaterscen.

Detta förutom alla de film- och tv-roller han gjort. Det stora, folkliga genombrottet var nog som Ville Vingåker i ”Hedebyborna” 1978.

På Göteborgs stadsteater hade han dessförinnan, från 1967 och framåt, skrivit och spelat i ”Flotten”, ”Hemmet”, ”Tillståndet” och ”Sandlådan”.

Det är teaterhistoria. Det är stor teaterhistoria. I februari i år hade ”Flotten”, som handlar om vad som händer med människor på en flotte då fler försöker att ta sig upp på den, alltså Sverige och invandringen.

Fortfarande förvånad

Kent Andersson tillfrågades om han kunde skriva om den, göra om den, mer tidsanpassad. Han kunde inte. Det behövdes inte.

I en intervju sa han då till reportern Stig Hansén:

–?Skulle jag skriva något nytt om Sverige skulle jag stå på scenen och skrika ut min förtvivlan i två timmar. Efter det skulle jag tacka för ordet och säga att detta är hur jag känner inför det som händer. Och vem vill höra på något sådant?

Han skrev visor, han skrev poesi, han skrev pjäser, han skrev oändligt mycket, men aldrig en roman.

På en fråga en gång om vad han kunde tänka sig att det skulle stå på hans gravsten svarade han:

”Jag är fortfarande förvånad”.

Läs mer:

Tidigare:

Per-Iwar Sohlström

ARTIKELN HANDLAR OM