”Ibland känner jag mig oerhört ensam”

Beata, 18, tänker på sin familj varje dag - men vill vara mer än ett offer för tsunamin

Foto: mats STRAND
HÅLLER ALLA KÄNSLORNA FÖR SIG SJÄLV – Jag kan inte gå vidare om alla ser mig som ”hon som har överlevt”. Jag vet att jag är ett offer, men jag vill inte fastna i den rollen, förklarar Beata. Känslorna brukar hon hålla för sig själv, men för sin bästa vän kan hon alltid berätta.
NYHETER

Många har sagt Beata: "Du är så stark".

Hon kan inte se det så.

-Jag har ju inget val! Jag måste leva vidare.

Barnens sorg blev annorlunda under hösten.

Det är nu det sjunker in på allvar, det som hänt.

Att de förlorat sina föräldrar.

För alltid.

Ingenting i Beatas yttre skvallrar om vad som hänt. Och varför skulle det? Hon är nu 18 år, och lever sitt liv. Det pågår som på två vägar, som löper jämsides. Den ena är kantad av plugg, träning, fester, vänner. På den andra pågår sorg, saknad. Beata vistas på båda vägarna, samtidigt. De är lika verkliga, och det måste få vara så. Hon kryssar mellan dem, av och an.

-Men jag kan inte gå vidare om alla ser mig som "hon som överlevt". Sjävklart vet jag att jag är ett offer, men jag vill inte fastna i den rollen. Jag vill vara mer än offer. Jag vill vara Beata också. Förstår ni? Det är lite svårt att förklara.

Av den anledningen har Beata bestämt sig för att hon vill vara anonym i tidningen. Inte för att hon annars finner det svårt att berätta om tsunamin, då hon förlorade sin familj: pappa, mamma, storasyster, farbror, faster och tre kusiner. Åtta personer.

Hon var på strandpromenad med sin kusin när vattnet försvann. De plockade upp snäckorna som kom fram ur sanden och undrade över vågen som tornade upp sig ute i havet.

"Han pekade på döda kroppar"

Minnena därefter är mer fragmentariska. Beata vet att hon kommer upp, dras ner och vill ge upp, sluta kämpa. Chocken blockerade andra känslor. Hon minns ingen smärta, ingen ångest.

-Det har hjälpt mig. Jag kände ingen dödsskräck, så jag tror inte att min familj led heller.

Hon vaknade på en stock, vilade i en buske, bars av en thailändsk man till svenska reseledare som lämnade henne på en sjukstuga.

-Gradvis gick det upp för mig vad som hänt, att vi inte bara var några enstaka skadade. När jag kördes genom Khao Lak till Phuket och chauffören pekade på döda kroppar började jag förstå.

Beata fick snabbt kontakt med sin övriga släkt, som kunde agera. En farbror flög genast ner. En kusin befann sig i Bangkok och det multinationella företaget där pappan arbetade ordnade flyg hem.

På nyårsafton landade Beata och togs emot av släkt - och bästisen Hanna, som tog med Beata hem till sig. Den första tiden låg hon på soffan med sitt skadade ben och tog emot vänner som strömmade dit.

-De var lite nervösa för hur jag skulle vara. Och jag var ju chockad och uppträdde säkert lite märkligt. Vi både skrattade och grät. Jag fick vara öppen och det kändes tryggt för mig att svara på frågor, om och om igen.

På prov bodde Beata en tid hos sin andra farbror, som har småbarn och hus i andra änden av kommunen. Men den bästa lösningen för Beata var ändå att bo hos sin bästa vän.

Ett rum inrättades i den stora familjen, där fyra andra stora barn redan fanns.

Minnesstunder och begravningar

Våren var tung. Under fyra månader var Beata i Uppsala tre gånger och tog emot sina släktingar som identifierats. Hon har varit på tre minnesstunder och två begravningar.

-Det var för mycket.

Det märktes inte alltid, tror Beata, hur jobbigt det var för henne. Men hon ville inte heller välja bort någon av dessa ceremonier, det blev omöjligt att välja.

Då och då gick hon till sitt hem och hämtade personliga saker. Under fem dagar tömdes så småningom huset.

-Då gällde det att stänga av känslorna.

Möbler gick till vänner och kläder till Vitryssland. Porslin, smycken och vissa möbler sparas.

I sitt rum hos Hanna har hon familjebilder framme, en nytagen bild av leende föräldrar, en hon inte visste fanns.

"Det finns inga rätt eller fel"

Tidigt fick Beata träffa en psykolog på Nacka sjukhus. Det var värdefullt, särskilt i början.

-Hon kunde förklara mina känslor, att de går i vågor, att alla sörjer på sitt sätt, det finns inga rätt eller fel.

En kompis tipsade om en samtalsgrupp i Bris regi, med andra tonåringar som sörjer föräldrar och syskon. I det stängda rummet vet alla vad hon talar om, som detta med livsglädjen - som omgivningen inte alltid förstår. Särskilt som hon förlorat så många, åtta släktingar.

-Jag fick problem med att jag kunde fortsätta leva. Du är så stark, sa alla. Men jag tyckte inte det. Jag hade bara inget annat val. Om jag hade förlorat bara en hade jag varit lika ledsen. Det är ingen skillnad. Eller om jag kanske bara tar in det lite i taget, själva vidden av vad som hänt?

Tidigt skrev Beata ner sin berättelse i detalj. Nu kan hon återvända till den, och se utvecklingen.

-I januari hade jag få känslor. Ingenting var riktigt hemskt, ingenting gjorde riktigt ont.

Senare kom smärtan med all kraft, det svåra med "aldrig mer". Hon får aldrig se dem mer. Fast de inte var färdiga med sina liv.

"Tsunamin finns kvar inom mig"

Varje dag är hon hos dem i tankarna, vistas en stund på den vägen. Hon blir lätt påmind, även av små saker; ett blänk av vatten, ett anslag om föräldramöte.

Ofta håller hon tanken för sig själv. För sin bästa vän kan hon alltid berätta, när som helst. Ibland tar Beata en promenad. Gråter gör hon oftast ensam.

-Men det är inte att vara stark. Kanske är det en svaghet jag har, att jag inte uttrycker känslor inför alla?

Hon har lagt märke till att stunderna på sorgevägen är något kortare nu, jämfört med i vintras.

-Men ibland känner jag mig oerhört ensam.

Beata har samtidigt lätt för att se de ljusa aspekterna. Hennes föräldrar dog tillsammans, de måste inte sörja varandra.

-Det finns tröst i det faktiskt.

För ett år sedan frågade Beata på skoj sin mamma: Om jag dör, kommer det fler än hundra personer då? Ja, själv kommer jag då INTE, sa mamma, för jag vill dö före dig.

-Det har hjälpt mig, ler Beata, att hon sa så.

Snart är årsdagen.

-Det blir en milstolpe. Jag har klarat första året. Annars är det ju ganska tyst om tsunamin, och det känns naturligt. Inom mig finns den förstås.

-Sorgen var offentlig och nu är den privat, förklarar Eva Waltré, psykolog på Bris (Barnens rätt i samhället) som arbetat med de särskilda grupper där barnen mötts regelbundet sedan i mars månad.

Sorgen måste få bli privat, betonar hon. Det är ett viktigt skede.

Och känsligt.

Tsunamin är nästan bortglömd, tycker många barn. Ingen frågar dem längre hur det var i Thailand, folk är trötta på att höra talas om den där flodvågen. Det har kommit flera katastrofer, London, New Orleans, Pakistan.

"Livet är förändrat - för evigt"

Barnen har inga synliga sår.

-Och samtidigt är många av dem oläkta inuti och har kanske större behov än någonsin, för det är nu det sjunker in att deras liv är förändrat för evigt.

Att fira jul är laddat för många. Överhvudtaget är det smärtsamt att tänka på framtidens alla familjehögtider; konfirmation, examen, bröllop.

Omgivningen vill gärna tänka sig sorgen som något man "går igenom", och sedan ska man vara "färdig". I verkligheten, förklarar Eva Waltré, lever barnen både i sorg och glädje, i mörker och ljus - samtidigt och för lång tid framöver.

Det måste få vara så. Trots att omgivningen inte alltid förstår, utan tycker barnen är för lite ledsna, eller "fel" ledsna.

Sådana här svåra saker har barnen kunnat tala om med varandra i grupperna. De har även ritat, talat och skrivit, för att återskapa hela sin berättelse från Thailand.

-Avgörande för hur barnen mår är hur omgivningen orkar ta emot barnens sorg. En del barn är lyhörda för att de vuxna inte orkar, och då håller de tillbaka.

Samhörigheten och känslan att vara förstådd har varit viktig för barnen, men till våren ska grupperna avslutas.

-För man måste undvika att det blir en identitet för barnet, ingen ska behöva bli "en som överlevde tsunamin".

Läs mer:

Tidigare:

Beata var 17 när hon förlorade sin familj i flodvågen i Thailand: mamma, pappa, syster, farbror, faster, kusiner. Åtta personer. Att hon ändå känner livsglädje har inte alltid varit lätt för omgivningen att hantera. Men så är det: hon tycker sig gå på en livets väg och en sorgens - samtidigt. -Snart har jag klarat första året, säger hon. Med berättelsen om Beata avslutas Aftonbladets artikelserie om barnen som miste sina föräldrar i tsunamin.

Malin Nord