”Jag vill hålla fint i huset – för att hedra mamma”

Anna och hennes lillebror försöker leva vidare – bland alla minnen av föräldrarna

Foto: mats STRAND
"KÄNNS SOM OM DE ÄR HÄR" Anna och hennes lillebror förlorade sina föräldrar i tsunamin. I dag bor de ensamma kvar i radhuset bland familjens gemensamma minnen. ”Om jag håller fint hemma känns det som om mamma och pappa är här”, säger Anna.
NYHETER

GÖTEBORG

Anna vill verkligen ta hand om radhuset och sin lillebror.

Hon håller fint hemma för att hedra föräldrarnas minne. Men nu börjar orken ta slut.

– Samhället har lämnat oss helt ensamma, säger hon.

Foto: mats STRAND

Anna och hennes några år yngre bror kom hem från Thailand till ett tyst radhus.

– Jag tänkte: ”Vi klarar det”, säger hon.

Hemmet är fortfarande Annas trygghet. ”Min borg”, säger hon.

När vi träffar henne öser regnet ner utanför men i köket är det varmt och ombonat.

Anna har fyllt 21 år. Hon bryter bitar från sockerkakan hon bakade tidigare på förmiddagen. Tar tuggor mellan meningarna. När kaffet är slut i kopparna fyller hon på.

– Mamma och pappa lagade ofta mat efter eget huvud, mycket har gått förlorat med dem. Jag försöker efterlikna så mycket jag kan, säger hon.

Skulle fira pappans 50-årsdag

Både Anna och hennes bror bodde fortfarande hemma när familjen åkte till Khao Lak i Thailand för att fira pappas 50-årsdag – den 26 december.

Familjen tyckte om att göra saker tillsammans. De reste, lagade mat, åt räkor med vitt vin på fredagskvällarna.

Vattenmassorna splittrade familjen när de vräkte in på annandagens morgon. I efterhand har hon och hennes lillebror hjälpts åt att fylla i varandras minnesluckor.

De återförenades på ett sjukhus utanför Khao Lak och ville snabbt komma hem till Sverige.

Då började problemen.

”Samhället stod handfallet”

Flyg dirigerades om i sista minuten till nya landningsplatser i Sverige. Trots att Anna ordnat med förbeställd ambulans till sin bror fick de vänta på Landvetter. När de äntligen kom till akuten på nyårsdagen fanns endast en läkare i tjänst, trots att drabbade återvände.

Anna är kritisk.

– Vi förväntade oss att bli omhändertagna, men samhället stod handfallet. När Laila Freivalds besökte vårt sjukhus i Thailand kände vi att det var hjälp vi ville ha, inte ett pr-upptåg, säger hon.

Släkten erbjöd olika boendelösningar, men Anna ville försöka klara sig själv. I stället har släkten hållit sig i närheten när de behövt deras hjälp.

Hoppet att föräldrarna överlevt dog när två poliser i februari oanmält knackade på dörren. Mamma hade identifierats.

– Vi var inte ensamma hemma som tur var, men det var väldigt jobbigt att få beskedet på det sättet. Därför bad vi att polisen skulle meddela vår morbror om de hittade pappa, säger Anna.

Två månader senare kom beskedet. Även om de insett hade de hoppats in i det sista. På en hylla i tv-rummet står de två stora fotografierna på mamma och pappa som Anna och hennes bror valde att ha med vid minnesstunden.

Brodern vill flytta – Anna bo kvar

Hennes bror vill flytta. Han vill klara sig själv och slippa systerns överbeskyddande förmaningar. Anna vill bo kvar, åtminstone till efter jul och nyår då de ska göra en återresa till Thailand.

Tills vidare kämpar hon för att hålla ihop sin lilla familj. Hon får skjuts av släktingar och grannar för att storhandla. En del dagar ringer hennes bror på mobilen och undrar vad det blir för mat.

– Vi har försökt få hjälp av socialen men de har sagt att de inte kan göra något. Vi är inte tillräckligt utsatta eftersom huset räknas som en tillgång. Först bad vi om någon slags ekonomisk hjälp eftersom mammas och pappas konton var låsta. Då erbjöd de sig att låna ut pengar. Jag blev besviken och sa att jag inte ville vara skyldig pengar, säger Anna.

Vid andra mötet bad de om hjälp att hitta en lägenhet till hennes bror. Men förgäves. Kommunen prioriterar de mest behövande.

Även om Anna förstår är hon besviken.

– Min bror undrade om han var tvungen att sticka en kanyl i armen för att få hjälp. Till mig sa de att jag verkade vara en ”bestämd ung dam” som bemött dem alltför aggressivt och hårt.

Sedan dess har de inte haft någon kontakt med socialen. Och socialen har varken gjort några försök att kontakta Anna, hennes bror eller någon av deras släktingar.

Hon är orolig för hur det ska gå för honom. Därför har kampen mot myndigheterna tagit mycket kraft och energi som hon hellre velat ge sin bror. Den fyrkantiga byråkratin är dåligt anpassad till att människor behöver olika lång tid att sörja.

”Förstår hur mycket de skötte”

En vän till Anna har ordnat en rehabiliteringsplats på sitt jobb. Men Försäkringskassan frågar ständigt när Anna tänker gå tillbaka till sin ordinarie arbetsplats.

– Jag klarar inte det ännu. Miljön där är stökig och stressig. Jag orkar inte ha det i mitt liv.

En god man har ordnat med dödsboet som ännu inte är avslutat. Han har också sett till att de löpande kostnaderna fortsätter att fungera som de ska. Men nu ska han avsluta och Anna försöker lära sig.

– Jag börjar förstå hur mycket föräldrarna faktiskt skötte, säger hon.

Förutom hyra och el ska sophämtning, vatten och avlopp betalas. Anna vill att kylskåpet ska vara välfyllt – som det var förut.

Hon säger att hon och hennes bror har helt olika uppfattning om vad som behöver göras hemma.

– Mamma ville ha det fint omkring sig. Det känns viktigt att upprätthålla det, för att hedra henne. Om jag håller rent känns det som om hon är här.

I början tänkte hon mycket på om han skulle komma upp på morgnarna, sade åt honom att städa, diska och göra läxorna.

Nu har hon insett att ansvaret blev för stort.

– Jag måste släppa taget om honom. Även om vi älskar varandra sliter vi för mycket på vår relation. Vi har båda fått växa upp onaturligt fort de sista månaderna.

”Ett helt liv av minnen”

Anna ser sig omkring. Bokhyllorna bevarar familjens böcker, fotoalbum och sällskapsspel. I köket är bänkar fyllda med prydnader, blommor och hushållsredskap. I alla rum hänger tavlor som deras pappa målat.

– Det är ett helt liv av minnen som mamma och pappa samlat på sig. Vad ska man spara och vad ska man slänga? Ska man sälja något eller ge bort? Det är frågor jag helst inte vill tänka på ännu, säger hon.

Anna vet inte hur länge hon kommer att vilja bo kvar. Om lillebror flyttar till våren blir det väldigt ensamt.

Det enda hon vet är att hon inte vill fatta några förhastade beslut. Tills vidare har hon flyttat in i föräldrarnas sovrum.

– Det är större än mitt, säger hon.

Ibland tror hon att de spökar. Det kan vara ett ljud, eller bara en känsla av deras närvaro.

– Förmodligen är det jag som vill att de ska vara där, säger hon.

Läs mer:

Tidigare:

Föräldrarna dog i tsunamin, Anna och hennes lillebror kom hem till ett tomt radhus. De har valt att bo kvar, men underhåll av huset och ansvaret för hennes lillebror börjar bli för tungt för Anna. – Samhället har stått handfallet, säger hon. I dag fortsätter Aftonbladets artikelserie om barnen som blev ensamma efter tsunamin.

Malin Nord, Kerstin Weigl