Först mirakel - sen förtvivlan

1 av 5 | Foto: all over press och epa
Jublet ljuder över baptistkyrkan i Sago efter glädjebeskedet. Sedan tar bottenlös chock och förtvivlan vid.
NYHETER

Kyrkklockorna ringde i glädje.

Inne i församlingshemmet dukades till kalas med kalkon och skinka.

Utanför den vita träkyrkan sjöng de anhöriga lovsånger och tackade Gud -tolv av männen i gruvan levde! Bara en var död.

Några timmar senare byttes glädjen i sorg och förtvivlad ilska:

Tolv var döda. Bara en vid liv.

Klockan sex på måndagsmorgonen åker Marty Bennet, 50, och Fred Ware, 59, ned i Sago-gruvan för att börja dagens första skift - det första efter nyårshelgen.

Fred Ware har jobbat i gruvan i 37 år. Hans far och farfar var också gruvarbetare.

Yngst i gruppen som åker ned i schaktet är tvåbarnspappan Randal McCloy, 26.

Mindre än tio minuter senare hörs en explosion nere i schaktet.

De tretton männen är instängda längst in i kolgruvan, tre kilometer från ingången, 80 meter under jord.

Det vet inte männens familjer och vänner, som när olyckan blir känd samlas i baptistkyrkan i Sago.

Den lilla vita träkyrkan ligger i en dimhöljd sänka, mitt emot gruvan.

Här vakar och ber de anhöriga hela måndagen och hela tisdagen. Hundratals ljus brinner i natten, och bönerna om att finna männen vid liv avlöser varandra.

På tisdagskvällen kommer delstatsguvernören Joe Manchin till kyrkan. Han meddelar att brandchefen Terry Helms har hittats död. Han dog förmodligen omedelbart av explosionen.

Samtidigt tänds hoppet hos de andra tolv familjerna. Gruvvagnen som männen åkte med blev inte förstörd av det som förmodligen var en metangasexplosion. Allt tyder på att männen har samlat ihop sin räddningsutrustning och sina lunchboxar och tagit skydd längre in i gruvan.

Strax före midnatt på tisdagen kommer någon med glädjebeskedet.

John Casto, som känner tre av de instängda männen, står i församlingshemmet bredvid kyrkan när en man rusar in genom dörren och ropar:

- Det händer fortfarande mirakel, för tolv av männen lever!

Bridgette Lusk, vars farbror Martin Junior Toler är instängd i gruvan, säger att hennes kusin, som är förman i Sagogruvan, har ringt sin familj i kyrkan för att rapportera:

- De har just sagt att de är vid liv.

Nyheten sprids som en löpeld.

Utanför kyrkan hurras och applåderas det. Tårar rinner - av glädje - och jublet vet inga gränser.

Stora karlar i kamouflagekläder kramar varandra och en kvinna skriker ut i dimman och natten:

- Tack gode Gud!

Klockorna i det lilla kyrktornet ringer, och från trappan till församlingshemmet leder pastor Wease Day lovsången.

Tillsammans, överväldigade av glädje och tacksamhet, med ljus i händerna, sjunger alla den svenska väckelsesången, "O store Gud", på engelska "How Great Thou Art".

En stund senare rusar en okänd man in i kyrkan, sliter åt sig mikrofonen, och berättar att räddningsmanskapet ska hämta upp männen och föra dem till kyrkan.

- Det kommer att bli en jul till i år, säger mannen.

Någon sådan plan fanns aldrig, enligt Ben Hatfield, vd för gruvbolaget International Coal Grup Inc, som just tagit över gruvdriften i Sagogruvan.

-Vi hade ingen aning om vad de fick för uppgifter, säger han.

Joe Manchin, delstatsguvernören, som stannat kvar i kyrkan för att be tillsammans med de anhöriga, blir förvirrad av beskedet att de tolv räddade är på väg.

Det vet han inget om och han säger därför att han ska gå över till gruvan och få mer information.

En ung kvinna följer med. På vägen dit frågar hon guvernören om alla tolv lever.

- Ja, svarar han.

Senare erkänner han att han rycktes med i euforin. Andra runtomkring hör vad han säger och vad som var menat som ett personligt ord till tröst blir snabbt en officiell bekräftelse.

Strax efter midnatt natten till onsdag säger Joe Manchin också i en telefonintervju med AP att de tolv männen har hittats levande.

Nyheten sprids över världen.

I kyrkan börjar Josephine Linger och några andra att duka upp till fest. De brygger kaffe och gör i ordning en buffé med kalkon- och skinksmörgåsar, juice och kakor.

Någon timme senare åker en ensam ambulans iväg från gruvan - och folket jublar.

När räddningsmanskapet hittade de tolv männen, barrikaderade bakom ett plastskynke, som skulle skydda mot de giftiga gaserna, hörde de honom stöna.

Alla andra var döda.

Någon mer ambulans kommer inte, men det dröjer flera timmar innan de anhöriga får det tunga beskedet av gruvbolagets vd, Ben Hatfield.

Det var för att vara helt säker, menar han.

- Vi ville vara försiktiga, men vi tillät glädjefesten att pågå längre än den borde ha gjort, säger han med sprucken röst.

Enligt gruvbolagets vd måste det ha skett ett missförstånd i kommunikationen mellan räddningspersonalen nere i gruvan och de ovan jord. Kanske var det svårt att höra vad personalen med syrgasmasker sa i radion nere i schaktet.

I den lilla baptistkyrkan i Sago byts glädjen i chock, förtvivlan -och bottenlös ilska. Tårar och skrik blandas.

En kvinna rusar ut, under förbannelser:

- Lögnare! skriker hon.

En man rusar rasande mot gruvbolagets chef, men stoppas av polis.

Två äldr e kvinnor svimmar och bärs ut.

I timmar stannar de anhöriga i kyrkan, gråtande i varandras armar, medan sanningen, sakta, tränger in.

Glädjebudet ljög. Och sorgen efteråt blev flera gånger värre. Gruvolyckan i Sago, West Virginia i USA, har berört en hel värld. Aftonbladets Kerstin Nilsson har kartlagt de två dygnen mellan hopp och förtvivlan - och hur en fest för livet alldeles för sent väcktes av sanningen om de döda.

Kerstin Nilsson

ARTIKELN HANDLAR OM