Jag vill gå ur monarkin!

Ann Svanberg: De som vill ha kungahus kan betala lyxen

NYHETER

Inom den svenska hovstaten förvaltas ovärderliga kulturminnen i form av möbler, smycken, byggnader, m m. Jag betalar med glädje skatt för bevarande och underhåll av detta, liksom jag tycker det är häftigt att betala skatt till stora delar av övrig verksamhet som bedrivs inom den offentliga sektorn.

Kunge Carl XVI Gustaf och drottning Silvia under OS i Aten 2004.

Jag uppskattar dock INTE att tvingas vara med och bekosta en dåligt specificerad, årlig mång- miljonsumma till hovet, där gränserna mellan privat och offentligt flyter på ett otillåtet sätt och där oegentligheterna inte kan beivras inom något befintligt lagutrymme.

Medlemmarna av den kungliga familjen är snälla och vänliga, ser mycket bra ut och en del av dem är

ibland också förvånansvärt professionella i sina representationsuppdrag. De bidrar stort till en medial miljard-industri, genom att vara föremål för mer eller mindre seriösa spekulationer – ju mindre seriösa, desto mer kommersiellt gångbara, tycks det. De sägs också ge ett omätligt bidrag till marknadsföring av allt ”svenskt” och lockar alltid mängder av flagg- och svansviftande, både allmänhet och högt uppsatta befattningshavare, varhelst de visar sig.

De politiska partier som har monarkins avskaffande i sina program, är snarare generade över detta, än driver frågan.

Med denna väldokumenterade folkets kärlek är alla överens om att de politiska minuspoängen av ett sådant agerande, skulle kunna överflygla de eventuella vinsterna av snart sagt alla andra politiska initiativ.

Nå, gott och väl. Jag, som inte är lika entusiastisk, kräver nu inte monarkins avskaffande. Med förebilden av att det svenska statsskicket nyligen har separerat den andliga sidan från den världsliga genom att avskaffa statskyrkan, har jag ett annat krav:

Jag kräver att den yttre utsmyckningen separeras från styrandet och att vi enskilda medborgare själva får avgöra, om vi ”tror på Kungen” så mycket att vi vill bidra med våra skattepengar till hans och hans familjs underhåll.

Med den enorma popularitet som kungafamiljen har bland de breda folklagren, vore risken säkerligen obefintlig att detta skulle få sådana ekonomiska konsekvenser, att familjen skulle hamna på obestånd.

Jag tror, med andra ord, inte att detta skulle leda till att Madeleine tvingas gå till stampen med sina privata smycken, som hon dock generöst nog, nöter på även i jobbet – till exempel på den senaste Nobelfesten. Alla de institutioner och företag, som så högt värderar den kungliga familjens värde som pr-ambassadörer, skulle i värsta fall kunna bidra till deras försörjning, genom att betala ett konsultar-vode för de tillfällen man får nyttja deras tjänster.

Säkert är andelen av den skatt jag betalar liten, som går till kungafamiljens privata omkostnader – även om dessa sannolikt överstiger de kostnader för ett drägligt liv och boende, som en vanlig, välbärgad medelklassfamilj har.

Icke desto mindre är själva principen mycket viktig för mig och jag hoppas därför få många efterföljare i denna min hovsamma (!) begäran.

Härmed vill jag alltså starta ett folkupprop:

– Ge oss möjlighet att gå ur monarkin.

Ann Svanberg , Umeå