”Jag drack deras blod”

29-åringen älskade sina nallebjörnar - och hatade sig själv

Foto: TORD WESTLUND
En enstöring Redan som liten uppfattades den misstänkte 29-åringen som ”annorlunda” av sina jämngamla kamrater. Och i skolan blev han mobbad från första dagen. Han bjöds aldrig på fester eller att vara med kompisgäng. Men ingen i omgivningen kunde tro att han var en bestialisk mördare som sög blod från sina offer.
NYHETER

Som barn gjorde han svarta snögubbar med huggtänder.

I skolan blev han utstött och mobbad från första dagen.

I dag åtalas han för att mördat sina fostersystrar som han älskade - och druckit deras blod.

Det är många i 29-åringens bekantskapskrets som blivit förvånade.

Han var en person som ingen någonsin skulle ha kunnat föreställa sig som bestialisk mördare.

Inte heller hans bostad gav några sådana indikationer.

Han bodde i en friggebod på föräldrarnas gård. På ett enkelt litet bord hade han en tv.

Närmare väggen vid ett av fönstren travade han sina cd-skivor i en prydlig hög intill ministereon. Där stod också en liten leksaksbil.

På sängen hade han radat upp sina kramdjur lika prydligt, stora och små nallebjörnar. En docka. En stor nyckelpiga. En igelkott.

Blev adopterad

Han adopterades av en familj i Gävle där de två mördade kvinnorna varit fosterhemsplacerade.

Första offret hade några stökiga ungdomsår och kom till familjen som 15-åring.

Den åtalade mördaren var då nio.

Två år senare flyttade hon och flera år senare kom de att bli grannar. Någon närmare kontakt hade de inte.

Men 29-åringen har ändå berättat att han älskade båda kvinnorna som sina systrar.

När Aftonbladet gjorde en kartläggning av hans liv i höstas berättade flera av hans gamla vänner att han utmärkte sig som liten. Inte på grund av sitt utseende utan för att han uppfattades som "annorlunda".

Mobbades i skolan

I skolan blev han ett lätt offer och utsattes för mobbning från första dagen.

- Det var som om han ständigt flöt omkring i ett avgrundsdjupt mörker, berättade en av vännerna.

- När vi andra barn satte morötter som näsor i ansiktet på våra snögubbar färgade han sina svarta och målade blodiga huggtänder.

Klasskamrater och barndomsvänner mindes honom som ensam, utstött och förnedrad.

- Han gick jämt med händerna i fickorna och blicken i marken. Ibland var det nästan som han inte fanns.

Var för sig själv

Andra har berättat att han gärna diskuterade på lektionerna och vid grupparbeten. Men han bjöds aldrig på fester eller att vara med kompisgäng.

Han höll sig för sig själv.

När han senare började gymnasiet på barn- och fritidsprogrammet på Polhemsgymnasiet blev det bättre.

- Då försvann de värsta mobbarna, har en klasskamrat berättat. Det märktes att han började må lite bättre då.

Ett av hans största intressen var countrymusik.

- Han hade en stor dröm: att någon gång få åka till Nashville.

- Under våra år tillsammans skulle han aldrig ha kunnat göra en människa illa, säger klasskamraten.

Senaste tiden jobbade han i ett kommunalt kök. Han skötte disken.

Det första mordet utförde han i Gävle i slutet av mars. Då högg han ihjäl en 18-årig kvinna, nybliven mamma. Hennes sambo hörde skrik, rusade upp, och fick syn på gärningsmannen som flydde.

Men polisen trodde inte på honom, i stället blev sambon misstänkt och häktad.

Självmordsförsök

Sju månader senare i slutet av oktober skedde nästa mord.

I Skutskär hittades en 34-årig småbarnsmamma mördad.

Den gången föll misstankarna snabbt på 29-åringen. När polisen kom hem till honom hade han försökt ta sitt liv - i rent självförakt. Han var så illa däran att han fördes akut till länssjukhuset i Gävle. Han anhölls men kunde inte förhöras.

Först när dna-analyserna band honom till platserna erkände han. I förhören sa han till poliserna:

- Det förstår väl ni också, det här är sjukt.

Anders Johansson