"Jag är nästan aldrig rädd nu"

Länspolis- mästare Carin Götblad om att överleva en stor sorg, om tiden som ensam mamma och sin passion: jobbet

Foto: MATS STRAND
MÖTT FÖRDOMAR Från 18-årig ensamstående mamma till länspolismästare i huvudstaden. Det gick - men fördomarna hon mötte på vägen har präglat Carin Götblad. "Det behövs inte mycket om man inte följer normen för att man ska stämplas som att ha problem man inte har. Man kan inte begära att folk inte ska ha fördomar men man ska ha koll på fördomarna och styra sitt handlande", säger hon.
NYHETER

Hälften tråkig arbetsnarkoman - hälften sprudlande skratt.

Carin Götblad har varit expert på att balansera sitt liv sedan hon blev mamma vid 18 års ålder.

- Folk är väldigt snara att döma och jag var ju både ung och ensamstående, säger Stockholms länspolismästare.

Foto: PRIVAT BILD
Elvaåriga Carin på egna hästen Pärlan 1967. "Hästen var vild, bet och sparkade", berättar länspolismästaren som fortfarande rider.

Hon är först på lunchrestaurangen, värmer händerna runt ett stort glas varmt te och fingrar på några kom ihåg-lappar med saker hon vill ha sagt.

Jobbsaker.

Carin Götblad är sitt jobb. Även om uniformen den här dagen bytt plats med en elegant yllekavaj.

- Ser du alltid ut så där? undrade en kvinna en gång. Ja, jag sover i uniform också, svarade jag. Ha, ha.

Det är mycket polisrubriker nu. Hur känns det?

- Både bra och dåligt. Det finns ingen som inte berörs av polisen och i grunden är bevakningen bra, men polisverksamhet är komplicerat och kritiken lätt generaliserande.

I förra veckan sa JK Göran Lambertz att poliser ljuger i rättssalarna.

- Han sa att det finns en kultur inom polisen att ljuga för att människor ska bli fällda för brott, men det finns inte ett korn av sanning i det.

Hur vet du det?

- Om det var en kultur skulle jag veta det. Självklart finns enstaka fall där man tittar bort för att rädda en kollega men världen är inte svart eller vit. Polisjobbet är svårt,

ibland krävs våld för att avstyra problemen. I dag finns bara repressiva system, man döms och sparkas och då rasar världen. I Stockholm har vi startat ett förebyggande arbete där poliser i yttre tjänst regelbundet sitter ner och reflekterar över jobbet. Det finns oerhört många poliser som gör betydelsefulla insatser varje dag.

Och denna vecka fick Stockholms-polisen kritik för att ha bluffat om ouppklarade brott. Pinsamt?

- Jag känner mig personligen förolämpad när ett av våra mest framgångsrika projekt, Nova, stämplas som bluff. Jag skickade ut ett pressmeddelande som bestred uppgifterna som var fel men det brydde sig ingen om.

Är det inte lite själv-

plågeri att bli polis?

- Jo, ibland, i alla fall att vara polischef, säger Götblad samtidigt som hennes Wallenbergare med mos kommer in.

Men länspolismästaren petar i maten, vill hellre prata polisgrejor. Hon hade varnat mig, säger hon, och sagt att hon är tråkig och ägnar fritiden åt att - arbeta.

Särskilt med hjärtefrågan ungdomar. Favoritjobbet just nu är Ungdomsrådet, 30 tonåringar från förorterna som lärt henne att fler poliser måste kliva ur sina bilar och prata med folk.

- Efter ungdomarnas första besök i polishuset fick jag en applåd och blev jätterörd. En kille ropade: "Det här var bättre än Göran Persson!" Ha ha.

Hennes egen ungdom kan sammanfattas med orden hästflicka, landet och blyg. Pappa var företagare, mamma hushållslärare och familjens fyra barn mycket betrodda.

- Jag fick göra sådant andra inte fick, resa ensam till andra städer och hälsa på brevvänner som sexåring! Och vid 11 fick jag en egen häst att ta hand om. "Du är så klok, Carin", sa mina föräldrar. Innerst inne har jag alltid vetat att jag inte är dum.

Var det skönt att

bli vuxen?

Carin Götblad gör en lång paus innan hon som svar på frågan berättar att hon blev mamma som 18-åring, och sedan igen som 20-åring.

- Unga föräldrar blir ofta bemötta med fördomar från till exempel äldre föräldrar. Det känns.

Den nyblivna 50-åringen berörs fortfarande av unga föräldrars krångelliv. Hon minns sitt eget, när ena sonens skolklass skulle sponsra ett barnhem i Nicaragua.

- Jag ville inte att barnen skulle tänka att "alla barns föräldrar samlar tomglas till Nicaragua utom min". Men som ensamstående utan bil var det droppen.

På den tiden hade Carin Götblad aldrig kunnat gissa sitt yrkesval senare i livet. Hon hade blivit gravid under gymnasiet och hoppat av skolan till skolkamraternas förvåning och föräldrarnas fasa. Vägen tillbaka till studierna gick via Komvux och extraknäck som konditoribiträde och brevbärare.

- Jag blev först förskollärare men insåg sedan att jag skulle kunna påverka mer om jag var jurist.

Bägge fötterna har dock stannat kvar på jorden, menar hon. En lördagskväll i månaden är hon vanlig polis. Och så tvingar barnbarnet Tyra henne att slappna av.

- Hon är två år. Vi drar dockvagn, fast det är isigt, säger Götblad och ser ännu gladare ut än när hon pratar om sina poliser.

- Jag stickade en tröja till henne i julas. Tyras reaktion var: "Inte tröja!" Ha ha. Jag som tyckte att jag varit jätteduktig och kände mig som riktig farmor.

När bakade du bullar senast?

- Min son är jättebra på sådant. Ensamstående mammor får ofta självgående och jämställda söner. I dag fyller han 30 och har säkert bakat bullar, säger hon stolt.

Det märks i allt Carin Götblad säger att hon värnar om sin lilla familj, som fram till för tio år sedan var större. Då dog äldste sonen i en tragisk olycka, för smärtsamt att tala om.

- Jag vet att det hänt men kan inte acceptera det i mitt hjärta. De allra sköraste och finaste går livet åt hårdast.

Du har sagt att du som polis är tränad i lugn. Hjälpte det i sorgen?

- Ja. Jag försökte klara av att överleva, och det gick.

Hur tränas man i lugn?

- Ibland vid snabba beslut gäller det att bli kall och lugn och låta känslorna vänta till senare. Men det är ingen motsats till att vara en kännande människa.

Alla som mister ett barn tvingas försöka landa i någon form av tröst. Hur såg din ut?

- Under ett helt år behövde jag vara ensam med mina tankar, tänka på vad som fanns kvar som var viktigt. Jag kände samtidigt starkt att arbetet inom polisen, med alla goda krafter, var betydelsefullt.

Hur har du förändrats?

-  Jag är inte särskilt feg och nästan aldrig rädd nu.

Hon lämnade det lugna jobbet som chefsjurist och sökte sig tillbaka till polisen. Efter några år som länspolismästare på Gotland och i Värmland blev hon 2003 polischef i Stockholm.

Servitrisen på krogen inte långt från polishuset kommer med nytt varmt te. Götblad skjuter tallriken med den halva Wallenbergaren åt sidan och blicken blir intensivt polisiär igen.

- Jag har tre år kvar av mitt förordnande. Förutom förortssatsningen vill jag hinna driva volontärverksamhet med föreningslivet som brygga.

Känner du polischefstyngden på dina axlar när du kommer hem?

- Både ja och nej. Jag inbillar mig inte att allt är beroende av mig. Jag jobbar annorlunda än manliga chefer, i alla fall den äldre stammen.

Blir inte polismännen sura när du säger så?

- Nej, de fattar vad jag menar. Och kvinnor kan också lära av män. Att inte låta känslorna styra. Att fatta beslut med bara känslor är lika farligt som att fatta beslut utan känslor.

Är det okej att gilla makt?

- Absolut. Om man har en bra idé - men inte makt för maktens skull.

Du verkar väldigt sansad.

Får du aldrig utbrott som vi andra?

- Nej. Jag var känslosam som ung men har väldigt lång stubin och är seg. Jag brukar säga att som polischef är det viktigare att vara uthållig än intelligent, säger hon.

Med hälften allvar, hälften sprudlande skratt.

Det här är jag

Så tycker jag om

Britt Peruzzi

ARTIKELN HANDLAR OM