Cobra – utan verkligt sting

NYHETER

Som en jukebox på tjack.

Musiken på Cobra kan göra en åksjuk.

Drop it like it’s hot. Barry Manilows paradnummer Copacabana. En gammal Lisa Miskovsky låt. En technoversion av California dreaming. Magdansmusik. Hung up med Madonna. Salsa. Grekdisolåten Opa opa. Melody Club.

Den som sammanställer Cobras mixtejper behöver hjälp.

Fobier

Jag har gjort efterforskningar om fobier. Och lärt mig om iktyfobi (rädsla för fiskar), keraunofobi (rädsla för åska) och linonofobi (rädsla för snören). Men ingenstans talas det om rädsla för att låta någon låt under två timmars speltid vara i samma genre som en annan.

Alltså blandband i all ära, men det här känns maniskt.

Serveringen här är i bästa fall valhänt men välmenande. Man blir involverad i drinkblandandet, får provlukta på flaskan och har veto på om det är för starkt eller inte. I sämsta fall nekar bartendern till att det finns en drinklista, trots att stället deklarerar till och med på sitt kvitto att det ska vara en cocktailbar.

Publiken skiftar också. En vardag kan man få vara helt ensam här. En lördag kan det vara till bristningsgränsen fullt av KGB-medlemmar som testosteronpeppar inför något som man inte vill veta.

Då känner man sig som hajbete i den glasbur som baren är. Men det kan också vara helt vanliga Söderkisar som är lite för trendiga för moderrestaurangen Söderkisen bredvid.

Utan röd tråd

Cobra kan funka som ett snabbt ölstopp i någon slags Mariatorgetbarrunda på väg till Rival, med slutstation Marie Laveau. Om man bara stannar en kort stund slipper man märka att den röda tråden i musikvalet är att det inte finns någon röd tråd.

Man kan ju utveckla melofobi för mindre.

Foto: ANDREAS ENBUSKE
Oliver Schauman, 20, Andreas Gezelius, 19, Victoria Sydow, 18, går alla tre ofta till Cobra.

Barombudskvinnan