”Folk får veta att de inte är ensamma”

Veckans bloggare använder bloggen som terapi

NYHETER

23-åriga J skriver om sin barndom och uppväxt i ”Life according to J”. Genom att berätta om självmordsförsök, en våldsam far, fula gubbar och depressioner får hon själv en form av terapi, och hon hoppas det kan hjälpa andra som läser hennes blogg.

- Det är kul att få höra att det jag skriver gör någon skillnad, säger J, som vill vara anonym.

De flesta bloggar handlar om dagsaktuella saker inom olika ämnesområden. En del är personliga, en del mer faktainriktade eller politiska.

”Life according to J” är en annorlunda blogg. Den skrivs som en tillbakablick, eller memoar, i bloggform. Vi får följa J genom livet, så som hon minns det, från det att hon föds. Det är en stark och smärtsam berättelse, skriven med en säker hand och utan nostalgi.

Det första inlägget skrev J för en dryg månad sedan. I det senaste har hon blivit tonåring.

Varför började du blogga?

- Jag ville skriva ner saker om mitt liv som jag kommer ihåg nu, medan jag kommer ihåg dem. Det är saker som jag aldrig har pratat om med någon. Jag kände att det är dags att sluta att vara rädd. Det blir mer verkligt när det är skrivet svart på vitt, och då är det lättare att gå vidare.

För vem skriver du?

- Jag skriver dels för min egen skull, dels för att få kommentarer av andra.

Vad har du fått för kommentarer?

- Hittills har jag inte fått någon negativ kommentar. Många skriver att de förstår, att de känner igen sig. Folk får veta att de inte är ensamma.

Vad handlar bloggen om, i dina egna ord?

- Det är en form av terapi.

- Det är kul att få höra att det jag skriver gör någon skillnad. Jag har fått en närmare kontakt med några också, men jag har bara röjt min identitet för ett fåtal.

Du bytte från ett jag- till ett du-perspektiv efter några inlägg. Varför gick du ifrån jaget?

- De första fyra åren av mitt liv minns jag som väldigt bra. Men sedan hände någonting hemskt.

Så här skriver J i bloggen om det som hände:

Det här är vad du minns:

* En man som verkade snäll

* En man som ville ta med dig och trehjulingen in i källaren

* Källaren

* En gammal torktumlare som skulle bytas ut, den var gul

* Mannen på torktumlaren

* Känslan av att detta inte var riktigt rätt, men ändå lite spännande

Egentligen är det allt du minns. Det är ett bekymmer att du minns så lite. Det lämnar så stora öppningar för antaganden och antaganden är inte bra i detta fall.

Det här är vad mamma minns och har berättat för dig:

* Du var ute med trehjulingen

* Du kom in och sa att det är en gubbe i källaren som visar snoppen

* Pappa sprang ut för att leta efter mannen.

Det finns någon som vet mer. Mannen. Han vet. Men du kommer aldrig få veta det han vet. Du får nöja dig med fragmenten och drömmarna.

J berättar i bloggen om mobbning, självmordsförsök, acnemediciner med hemska biverkningar, en våldsam far, om att vara tidigt utvecklad, fula gubbar och depressioner. Men hon ger också en bild av vardagliga funderingar ett barn som växer upp kan ha, och kärleken till hennes lillebror.

Din barndom har mycket smärta i sig. Hur ser ditt liv ut idag?

- Det är fram och tillbaka. På vintrarna mår jag sämre. Rent generellt mår jag mycket bättre idag, och att skriva bloggen har hjälpt mycket. I det stora hela är jag rätt nöjd med livet nu.

Hur planerar du fortsättningen på bloggen? Hur snabbt ska du gå fram, och kommer du att fortsätta ända fram till idag, eller har du tänkt dig en annan slutpunkt?

- Jag har inte riktigt bestämt det än. Jag skriver när jag känner för det, och jag får se hur länge det känns nödvändigt att fortsätta.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

- Att det ska gå bra för mig i livet.

Lotta Holmström

ARTIKELN HANDLAR OM