Frid – mitt i stormen

Peter Kadhammar: Nu är det tillåtet att spotta på muslimer

Foto: ulf höjer
bön i stockholm En pojke deltar i fredagsbönen i moskén. En stillsam ceremoni där imamen manade till lugn. Hade den kunnat vara något annat? skriver Peter Kadhammar.
NYHETER

Abu Mahmoud, en gästande imam från Syrien, manade till lugn, och allt annat hade varit sensationellt.

Fredagsbönen i Stockholms vackra moské blev en fridsam tillställning.

Hade den kunnat vara något annat?

Skulle våra egna, svenska muslimer har rest sig med svärd och proklamerat heligt krig? Jihad! Död åt de otrogna!

Kanske var det något sådant vi hoppades på, vi journalister som trängdes längst bak och filmade, fotograferade, bandade och antecknade.

Det finns ingen annan folkgrupp som skulle kunna studeras på samma sätt, som en främmande art, något spännande men kanske otäckt också. Den stora judeförföljelsen i Europa inträffade före mediesamhället. Men om massmedia hade varit lika dominerande på, säg 1910-talet, är jag säker på att det hade kunnat flockas en skock journalister vid en synagoga för att registrera reaktionen på den senaste spottloskan.

Jag vet att man ska vara extremt försiktig med historiska paralleller.

Men det finns en likhet mellan juden före förintelsen och muslimen i dag. Muslimerna är en folkgrupp som det är accepterat att spotta på eller åtminstone bekymrat prata om.

Hassan Moktari, medlem i moskéns ledning och bosatt i Sverige sedan 34 år tillbaka, berättade att hans elvaåriga dotter kom hem gråtande förra veckan. Några män, vuxna, svenska karlar, hade frågat henne i tunnelbanan:

– Vad gör du i vårt land?

Nael Touqan, ordförande i Palestinska föreningen i Stockholm, berättade om en kvinnlig ledamot i styrelsen. Förra veckan skulle hon åka buss från S:t Eriksplan. Chauffören sa åt henne att backa från dörren. Hon lydde. Chauffören stängde dörren och körde i väg.

För några dagar sedan intervjuade jag Jyllands-Postens chefredaktör. Några smakprov från mejlen som följde:

”Sänd hem bråkstakarna, låt dom bråka i det landet dom kom ifrån, och dra in allt utlandsstöd.”

”Jag tycker att han skulle ha medalj det är inte många som vågar sätta sig upp mot dom där jävla muslimerna.”

”Nu får det fan vara nog, jag och hela nordeuropeiska folket är grovt kränkta och hotade av dessa satans muslimer och terrorister.

Man skall inte ge fan ett finger för då tar han hela armen.

Tror man att dessa terrorister nöjer sig med en liten ursäkt , nej nästa steg är att hota sig till att vi skall införa sha-

rialagar och buga mot Mecka fem gånger om dagen...”

Dessa brev kommer från vanliga svenskar, som säkerligen anser sig vara upplysta och toleranta.

– Man har ritat nidbilder av profeten. De som har skymfat profeten, har de förstått vilka skador de har åsamkat, hur många de har sårat ända in i själen? Måtte detta land förbli ett säkert och lugnt land, sa imamen i moskén.

Vad sa judarnas rabbiner när tidningar spred antisemitiska bilder med humor som förevändning? När det allmänt i Europa ansågs existera ett ”judiskt problem”?

Det är något förbannat obehagligt som gror i Sverige och Europa.

Peter Kadhammar