Varför skulle de inte vara arga?

1 av 2 | Foto: urbAN ANDERSSON
Vindlande gränder och trasiga hus. I Shatilas fattigdom har flera generationer landsflyktiga palestinier tvingats växa upp.
NYHETER

BEIRUT

Varför är de så arga?

Ett svar kan man finna i det palestinska flyktinglägret Shatila, ett trångt ghetto av låga skjul, ruiner och rangliga flervåningshus byggda av lättbetong.

Varför skulle de inte vara arga?

På en trasig gata i det kalla regnet går Dalal Masriyé, en 45-årig kvinna som ser ut att vara minst 60. Hon föddes i ett flyktingläger, har levt hela sitt liv i ett flyktingläger och klagar över smärtor i buken.

Dem har hon levt med sedan hon skottskadades 1985, då strider bröt ut mellan shiamuslimska Amal och palestinska miliser.

800 mördades

Det var under det libanesiska inbördeskriget, tre år efter massakern i lägren Sabra och Shatila, då kristna falangister under den israeliska militärens överinseende mördade minst 800 palestinier.

Vilka känslor begär vi att människorna i Shatila ska hysa?

När lägret bildades 1948 fanns här 3000 flyktingar från det som nu är Israel. I dag är de 15000-20000, flyktingarna, deras barn, och deras barn och barnbarn. Fortfarande har de inga rättigheter - bara ett papper som visar att de inte hör hemma någonstans.

Så mycket av Mellanösterns problem finns i ett absurt koncentrat i Shatila: människor som är offer för omständigheter som de inte kan rå på (krig, fördrivning), människor vilka styrs av politiker som inte leder dem någonstans.

Fatah - Yassir Arafats parti - har ett kontor i Shatila. Där sitter några trötta, skrynkliga män som röker och pratar. En av dem visar mynt som präglades 1929 och 1935, mynt från det gamla Palestina som styrdes av Storbritannien.

De röker och klagar

På de smutsgula väggarna sitter affischer med Arafat, en karta över landet som inte längre finns, bilder av al Aqsa-moskén i Jerusalem. Alla männen är födda i lägret. De röker och klagar över att de enda arbeten de möjligen kan få är sådana som libaneserna inte vill ha.

Men det är svårt att få påhugg ens som städare eller bärare. Arbetslösheten i Shatila är 70 procent.

Jag frågar dessa män, som gör anspråk på att vara lägrets politiska ledare, hur de ser på framtiden.

- Jag vill återvända till Palestina, säger en.

Han är född i Shatila och har aldrig varit i närheten av föräldrarnas hemstad Safad i norra Israel.

- Revolutionen fortsätter, säger en annan.

Ord. Tomma fraser.

Hur mycket sådant har inte människorna över hela den här regionen fått höra?

Hur många krig har de inte genomlidit?

Kuvade - inte arga

Vi promenerar genom lägret. Vattenpölar. Gropiga gator. Vindlande, klaustrofobiska gränder. Trasiga hus, på grund av fattigdom, en del på grund av inbördeskriget som slutade för 16 år sedan, vilket också är fattigdom.

Små butiker med plastdunkar, billiga grytor och billiga tyger. I en biljardhall står några ungdomar. Jag frågar en av dem, Hamad, 22, om han har några planer för framtiden.

- Jag sökte jobb som städare, säger han. Men jag fick det inte.

Han tänker efter, sedan säger han:

- Om jag lever så här om tio år har jag gått baklänges.

Är dessa människor arga?

Nej, snarare kuvade.

Arga?

Ja, om något utlöser deras frustration och förtvivlan, något som är lätt att samlas kring.

Muhammed-bilderna

Läs mer:

Tidigare:

beirut