Ho-ho-hotellet där du inte får en blund

1 av 3 | Foto: peter van den berg
LIVRÄDD Tro inte att Aftonbladets utsände yrar i nattmössan; Muncaster Slott hemsöks verkligen av spöken.
NYHETER

MUNCASTER

Du hör steg från gycklaren som släpar ett lik, det rycker i dörrhandtaget och du väcks mitt i natten av ett barn som skriker.

Eller är det bara inbillning?

Aftonbladet reste till spökslottet Muncaster och övernattade i Englands mest hemsökta rum.

Det sista slottsherren Peter Frost-Pennington gör innan han låser in i mig i Tapastry-rummet för natten är att ge mig en walkietalkie.

- Vet du hur den här fungerar? Är det något så tryck på den här knappen och ropa på hjälp "

Sedan slås dörren igen och jag är ensam i det som kallas det mest hemsökta rummet i England.

Hackade av huvudet

Här hackade gycklaren Tom Fool huvudet av en kärleksrival med hammare och stämjärn.

Det fasansfulla mordet utfördes på 1500-talet, men Frost-Pennington har tidigare på kvällen berättar hur man på nätterna fortfarande kan höra dunsarna när Tom Fool släpar iväg liket.

Jag har också fått berättat för mig hur rummet fylls av barnskrik under de mörkaste timmarna.

Som om inte det var nog måste jag se upp för Mary Bragg, städerskan som mötte en våldsam död 1805. Hon mördades av en man och kastades i floden Esk, där ålarna kalasade på kroppen.

Ett barn som skriker

När den hittades var den så aväten att det var omöjligt att slå fast hur hon egentligen hade dött.

Strax efter klockan halv två på natten hör jag ett knäppande ljud i hallen.

Det ökar i styrka, innan det försvinner bort. En halvtimme senare hör jag hur det viner från ena hörnet av rummet. Om det är från skorstenen till den öppna spisen, eller ett barn som skriker, låter jag vara osagt.

Svinkallt rum

Det som går att slå fast är att upplevelsen är riktigt kuslig.

Rummet är svinkallt, det är beckmörkt och jag har Frost-Penningtons spökhistorier i färskt minne.

I gästboken läser jag om folk som med hundra procent säkerhet hävdar att de upplevt spöken i Tapastry-rummet.

Jag kan inte säga att de har fel "

Christoffer Bjäreborn