140 000 unga stängs ute

Lina, 24: Jag får inte ens jobb som potatisplockare

Foto: Mats Strand
Har sökt tusen jobb ”Att vara arbetslös år ut och år in tär så mycket på självförtroendet”, säger Lina Spiewak.
NYHETER

Billeberga

Hon har sökt över tusen jobb.

Men bara fått två – på fem år.

– Jag får inte ens jobb som potatisplockare, säger Lina Spiewak, 24.

Foto: Mats Strand
Lina bor med sin pojkvän Staffan Nilsson, som också är arbetslös.

Lina Spiewak är en av Sveriges 140?000 unga vuxna, som inte släpps in på arbetsmarknaden. Hon sållas ständigt bort.

– Jag har sökt över tusen jobb – men aldrig varit på en intervju, säger hon.

Lina söker två till tre jobb per dag. Det har hon gjort sedan studenten 2001.

– Jag är beredd att ta vad som helst. Jag sitter inte här och är kräsen precis.

Hon har sökt som gatuköksbiträde, affärsbiträde, städerska, servitris, personlig assistent, telefonförsäljare, jordgubbsplockare, potatisplockare, diskare.

– Om arbetsgivarna svarar, så är det alltid att ”tjänsten har tillsatts med mer kvalificerad sökande”. Men hur ska man kvalificera sig för en tjänst, när man aldrig får chansen att skaffa sig arbetslivserfarenhet? säger Lina.

– Jag vet att jag kan arbeta – bara jag får chansen att visa det.

”En del bara skrattade”

Strategierna för att få jobb har varit många. En gång ringde Lina 48 företag ur telefonkatalogen.

– En del bara skrattade. Ett enda företag sa att jag kunde lämna in mina papper.

Lina borde vara efterfrågad. Hon är ung, frisk, stark, social, verbal och välvårdad. Hon har studentexamen och är inte rädd för att ”hugga i”.

– Jag förstår inte själv varför jag inte får jobb. Jag har pratat med arbetsförmedlingen. De förstår det inte heller, säger Lina.

– Jag gör allt jag kan för att ta mig ur det här, men det går inte. Jag saknar kontakter. Jag tror man måste ha kontakter i dag för att få ett jobb.

För att slippa gå sysslolös pluggade Lina två år på komvux och folkhögskola.

Konkurrerade med 15-åringar

Till förra sommaren sökte hon 350 jobb. Hon konkurrerade med 15-åringar om att plocka potatis och jordgubbar.

Lina var desperat. Hon kände att det var sista chansen. Men hon fick nobben, precis som alla andra gånger.

Till hösten kom hon in på en kurs i konstvetenskap på universitetet i Lund.

– Men jag mådde så dåligt att studierna gick käpprätt åt skogen. Jag ville bara gå och lägga mig och aldrig kliva upp igen, berättar Lina.

Hela hösten var hon deprimerad.

– Arbetslösheten gjorde mig sjuk. Att vara arbetslös år ut och år in tär så mycket på självförtroendet att man blir deprimerad. Man känner sig helt värdelös – att man inte duger – och börjar tvivla på sin egen förmåga.

Två gånger på fem år har Lina haft jobb. Hon delade ut tidningar i sex månader – på lördagar. Och fyra månader var hon aupair i Österrike.

”Jag lever på min kille”

Lina får varken a-kassa eller sjukpenning. Förut levde hon på socialbidrag. Men när hon blev sambo drogs socialbidraget in.

– Jag har inte rätt till någonting. Jag lever på min kille. Det känns förfärligt. Jag känner mig som en skit, säger Lina.

Sambon Staffan Nilsson, 27, är också arbetslös. Så de delar på hans a-kassa på 9 000 kronor i månaden. För att överleva måste de låna pengar.

Paret bor billigt i ett litet rött tegelhus på landsbygden i Svalövs kommun, utanför Landskrona. På soffbordet ligger fem fjärrkontroller på rad.

För att slå ihjäl tiden tittar Lina på teve.

Hur mycket tittar du?

– Tio timmar – per dag. Man blir passiviserad av att inte ha ett arbete. Jag pendlar mellan teven och datorn, teven och datorn.

Fem gånger per dag kikar Lina efter senast inkomna jobb på arbetsförmedlingen hemsida.

– Varje gång tänker jag ”Den här gången kan det gå. Nästa gång måste de ta MITT brev.”

De ständiga avslagen är på väg att knäcka henne.

– Jag känner att jag inte orkar snart. Men jag vill ju inte ge upp. Jag måste tro att det ska gå att få ett jobb.

”Omöjligt att skaffa barn”

Lina och Staffan vill gifta sig, men de har inte råd. Bröllopet skjuts hela tiden upp.

De vill ha barn.

– Men det är omöjligt utan jobb. Jag vill absolut inte föda upp mina barn på socialbidrag, säger Lina Spiewak.

Som sista utväg söker de nu volontärtjänster för att hjälpa hemlösa katter på ett katthem. Deras egen katt Krita stryker trånsjukt kring våra ben.

Vad skulle du helst vilja jobba med?

– I en klädbutik, säger Lina.

– Men jag tar vad som helst. Bara jag får en lön blir jag överlycklig.

Mary Mårtensson