”Åt skogen med civilisationen. Vi vill leva, inte överleva!”

NYHETER
Foto: <rod>LÄSARBILD</rod>
Rima Al Shannag: ”Allt fler tillbringar mer tid framför tv och datorer än med familj, annan gemenskap eller andra aktiviteter.”

Datorer styr våra sinnen och allt fler flyr från verkligheten och gömmer sig i den virtuella världen. I ett modernt samhälle är det meningen att man ska utvecklas och må bättre. Men vår vardag fylls allt mer med sådant som distraherar oss från att ta itu med verkligheten.

Det moderna samhället är byggt på materialistiska ting. Mänskliga behov kommer först i andra hand. Hur har den gemensamma virtuella utvecklingen påverkat levnadssättet för den enskilde i ett individualistiskt samhälle?

Allt fler tillbringar mer tid framför tv och datorer än med familj, annan gemenskap eller andra aktiviteter. Allt fler lever isolerade i ensamhet, skild från det verkliga livet utanför dörren och vågar bara visa sitt rätta jag i olika chatt-rum på nätet, om ens då! Mötesplatsen är inte längre på caféet runt hörnet, utan vi ses på ”msn” ikväll!

Vi jäktar och vi söker omedelbar tillfredställelse. Vi har inte tid, vi är intoleranta och vi tittar inte ens varandra i ögonen längre. Resultatet av detta är allt större psykiska påfrestningar och obalans i våra mentala tillstånd. Det leder till allt fler sjukskrivningar, psykiatriska akutbesök och medicinering. Lyckopiller mot depressioner, mediciner mot sömnlöshet, mediciner mot ångestattacker?

Idag är vi inte tillräckliga. Vi är inte tillräckligt snygga, vi är inte tillräckligt smala, vi räcker helt enkelt inte till om vi inte är bäst, smartast, snyggast och smalast! Men bakom en skärm kan ingen döma eller skrämma oss!

Varför fastnar människor i destruktiva beteendemönster, trots att vi mår så dåligt av det?! Kanske för att utbudet av omedelbar belöning och tillfredställelse i det moderna samhället är större än någonsin. Spel, droger, alkohol, promiskuösa handlingar är bland de belöningarna vi får. Sund eller osund så är en belöning, belöning!

Ordet belöning behöver inte ha en positiv innebörd bara för att det låter så. På en nivå vet vi att vi är ensamma och att gemenskap ger en psykologisk belöning. Men sedan finns det en motstridig sida där människan är så rädd för att bli avvisad, att belöningen det innebär att slippa den rädslan, kan vara starkare än viljan att skapa kontakter. Vi har blivit känslomässigt och socialt handikappade och handlingsförlamade! Och jag undrar vilka är det som tjänar på den stora omvandlingen i samhället egentligen? Vilka är det som får ta del av de stora belöningarna och har råd med konsekvenserna?

Vi har sålt våra själar, vår tro, vår karaktär och vår moral. Vi har fastnat i spindelnätet för en avancerad civilisation på bekostnad av våra känslor och det värsta av allt, att det inte går omprogrammera oss! Vi är lämnade åt våra impulser och lider av en moralisk defekt! Hur mår våra datoriserade barn och ungdomar känslomässigt i ett individualistiskt samhälle? I de individualistiska länderna pratar man mer och mer om att kontrollera sina känslor, hålla de i schack, som man säger. Men att ha kontroll över sina känslor, innebär det också att kunna hantera dem?

Barnen i de nordiska länderna programmeras tidigt för att passa in i det moderna samhället. Och kraven som ställs på dem för att de ska funka enligt modern metod, i samhället är höga. Men hur anpassade är de att leva i relationer och intima och sociala sammanhang? Är de känslomässigt mogna att bemöta de intima kraven som sätts på deras känslomässiga liv?!

Jag kommer själv från en kollektivistisk kultur. Jag är född i Bosnien och uppvuxen i Mellanöstern och jag har ärligt talat inte gått på något dagis, som ska lära mig färdigheterna i att bemöta kraven i det civiliserade samhället. Och jag har klarat mig hyfsat i livet, i båda kulturerna som en civilisationsmänniska. Men vad ser jag i detta samhälle om jag ska jämföra mig och ungdomar från mina länder med svenska ungdomar? Jag ser deprimerade elvaåringar, trots att de har tusenkronors-kläder, alla tänkbara möjliga spel och sina dyra datorer. Jag ser stor saknad av gemenskap och ett stort behov av att ge utlopp för sina känslor.

Jag ser mer depressioner, ångest, osäkerhet, identitetsförvirring och ett stort tomrum som hela tiden ska fyllas med olika sexuella partner och sexuella orienteringar. Kan det vara så att ”Svensson” lär sig kontrollera sina känslor men inte hantera dem? Och det vore väl inte så konstigt i en sådan datoriserad värld! Jag upplevs som en varm, social, utåtriktad, stark och ärlig människa, men sist jag skrek för att någonting gjorde så ont, upplevdes jag som ”onormal”!

Inte ska de få köra över mig och jag ska stå där och tycka det är väl OK, för att det är fult visa sina känslor. Då är jag hellre ”onormal” än patologisk! Sist jag öppnade mig själv, ifrågasatte saker och ting och räckte min hand för att hjälpa upplevdes jag som idiot, och då är jag hellre idiot än destruktiv! Jag vore väl en större idiot om jag hade låtit mig själv leva i ovetskap och förnekelse! Människor från de kollektivistiska länderna kanske inte tillhör spindelnät-civilisationen på avancerad nivå, men där mår folk bättre! Jag skriver å mina medmänniskors vägnar som mår otroligt dåligt med sina känslomässiga handikapp i detta moderna samhället!

Hur är det möjligt att uppnå självinsikt, självkontroll och empati, när man är uppslukad av lustans känslor och upptagen av sina impulser? Åt skogen med civilisationen. Vi vill leva, inte överleva! Och leva är knappast det vi gör idag!

Läsarartikel

Foto: <rod>LÄSARBILD</rod>
Rima Al Shannag

Rima Al Shannag (Sergeant i den svenska utlandsstyrkan)