”Jämlikhet för mig handlar om att se individen”

Foto: <rod>LÄSARBILD</rod>/ERIK ENHAG
Heléne Jonsson: ”Placera inte in någon i ett fack och tillskriv den egenskaper.”
NYHETER

För att verkligen gå till botten med jämställdhetsproblemet måste vi börja om från början, redan då när mamma berättar för pappa att hon ska ha barn. Hur ska vi annars kunna ändra den tusenåriga traditionen av diskriminering som finns? Det är föräldrarnas ansvar är att sluta se genus och istället se personen. Och innan denna person visar sitt rätta jag ska den få alla möjligheter att utvecklas till vem som helst.

Vi föds med en stämpel i pannan: pojke eller flicka. Det första som konstateras när vi kommer ut ur mammas mage är om vi är av det manliga eller av det kvinnliga könet och många klär direkt pojkarna i blåa kläder och flickorna i rosa kläder. Denna utveckling fortsätter med att pojkarnas rum blir inredda i ”pojkfärger” som blått, grönt och svart och leksakerna består av bilar och tuffa låtsasvapen. Medan flickornas rum blir inredda i ”flickfärger” som rosa, rött och lila och leksakerna består av ponnyhästar och barbiedockor.

Många föräldrar vill gärna så tidigt som möjligt få reda på vilket kön deras barn kommer att ha så att de slipper inreda barnrummet i neutrala färger. Om barnet sedan ska döpas får pojkarna en blå rosett och flickorna en rosa. Detta är det grundläggande facket vi placeras in i, innan vi ens kan krypa. Detta gör vi eftersom vi människor vill hitta mönster i allt. Vi orkar inte skapa oss en ny uppfattning om alla nya personer eftersom det blir för mycket arbete. Det blir då enklare att placera in olika människor i fack och vid ett senare tillfälle byta fack om det blir aktuellt. Hur vi kommunicerar med pojkar respektive flickor skiljer sig också avsevärt innan barnen ens kan prata. Om pojkarna säger vi saker som:

– Se vilken tuffing.

Och om flickorna:

– Se en sån söt liten en.

Om en pojke vill leka med en docka ses det som något konstigt och föräldrarna blir oroliga för att han kanske är homosexuell. Så de tar snabbt bort dockorna och lägger istället dit bilarna. Och självklart vill pojkarna bli en brandman när han blir stor och flickorna vill bli sjuksköterska eller varför inte Miss Universum? Många menar ju dock att vi alla är tomma blad när vi föds och att de förväntningar vi får på oss formar vår personlighet. Vi blir den vi förväntas vara. Vi formas till det genus vi förväntas uppfylla.

När barnen börjar skolan får pojkarna mer uppmärksamhet än flickorna av lärarna, denna uppmärksamhet är ofta omedveten men finns likväl där. Klassen delas ofta in i pojkar och flickor när vi ska ha gymnastik för att flickorna uppfattas som svagare än pojkarna och skam den som ser den andras mer intimare delar! Flickornas uppfattning om sig själva som växte fram i ung ålder finns kvar och fastställs ännu mer när de blir äldre:

– Jag är inte ok, du är ok.

Vid ett misslyckande i skolan tenderar pojkarna att skylla på yttre omständigheter såsom:

– Läraren har gjort ett för svårt prov, vi hade för lite tid på oss att lära in allt.

Medan flickorna skyller på inre omständigheter som att de hade pluggat för lite eller inte var smart nog. När det sedan är dags att välja vad vi vill bli när vi blir stora tenderar pojkarna att strävar efter de högsta positionerna inom organisationerna och de är inte heller rädda för att berätta det. Detta på grund av den uppmuntran och uppmärksamhet som de erhåller genom hela livet. Flickor tenderar istället att välja program eller kurser som leder till låg- eller mellanpositioner på företag. Flickorna väljer också ofta omvårdnadsyrken.

Skolans ansvar är att behandla alla lika och inte ge vissa mer uppmärksamhet än andra. Alla måste få samma möjligheter till den kunskapen de eftersträvar annars har skolan misslyckats med sitt mål, att vara en demokratisk arena. Organisationens ansvar är att se individen bakom fasaden, vare sig det gäller kvinnor eller män, invandrare eller svenskar, funktionshindrade eller friska, homosexuella eller heterosexuella, gamla eller unga. De behöver jobba med mångfald för att komma åt könsdiskrimineringen.

När vi sedan befinner oss i yrkeslivet är det männen som har de högsta positionerna inom organisationerna och eftersom alla strävar efter homogenitet samt konformitet tenderar de att välja att arbeta med sådana som liknar dem själva, eftersom människor som liknar en själv är människor man kan lita på. En vanligt förekommande stereotyp bild av kvinnorna är:

– Kvinnor vet man inte vart man har för de kommunicerar på ett helt annat sätt och de är inte tillförlitliga eftersom de oftast vill vara mammalediga en period.

Kvinnorna i sin tur har kvar sin dåliga självbild och vågar inte eller har inget behov av att klättra uppåt i organisationen.

De som ändå bryter igenom ”glastaket” blir ofta inte värderade lika högt som män. De får inte lika lön och de får inte samma utrymme vid möten och sammankomster som män. Många män gaddar ihop sig och använder sig av härskartekniken för att förminska kvinnornas vilja att säga sitt. I vissa fall förekommer också sexuella trakasserier eller ren mobbning. Löneskillnader kan bero på många olika saker och i många fall är det, enligt mig, helt i sin ordning att inte kvinnor får lika hög lön som män, detta om de till exempel har kortare arbetslivserfarenhet på grund av mammaledighet, men det finns en stor del av löneskillnaderna i Sverige som inte går att förklara med hjälp av liknande faktorer. Dessa löneskillnader är helt och hållet diskriminering och olagligt enligt svensk lag.

Om vi fortsätter att ge olika människor olika fördelar kommer vi aldrig att komma åt problemet med jämställdhet. Mannens ansvar är att se kvinnan som den hon är: en jämlike, en värdig motståndare och en egen individ eftersom vi alla är olika. Kvinnans ansvar är att våga byta sig igenom glastaket och våga leva ut sina drömmar. Kvinnan måste våga ta för sig och göra det hon vill. Inte för att hon ska bli som en man, utan för att hon ska bli en egen individ.

För trots att jag har skrivit detta i generella termer så handlar jämlikhet för mig om att se individen för den denne är. Att inte placera in någon i ett fack och därigenom tillskriva denna person vissa egenskaper. Vi måste alla bli delaktiga i detta arbete eftersom det, i motsats till vad många tror, berör alla. Vi måste hjälpas åt med att tvätta bort stämpeln!

Läsarartikel

Foto: <rod>LÄSARBILD</rod>/ <br />ERIK ENHAG
Heléne Jonsson

Heléne Jonsson