– Nu behöver vi en syndabock

Karin Ahlborg undrar var all vår vrede ska ta vägen

Foto: PRIVAT
blev inte sedd Bobbys liv var ett helvete. Men utifrån var det ingen som såg det.
NYHETER

Hur kunde ingen se vad som pågick hemma hos Bobby?

Hur kan det få vara så i Sveriges land år 2006, att en tioårig pojke torteras till döds i ett rött hus med vita knutar, utan att någon fattar att avgrunden har öppnat sig där inne?

Bobbys död är så vedervärdig att jag kämpar för att inte låta detaljerna komma åt mig, likt ett barn som är rädd att somna för att mardrömmarna ska komma. Nu har jag värjt mig i fem timmar. Jag har skjutit mål på sjuåringen. Stekt blodpudding. Tjatat på 13-åringen om läxor. Pratat med de andra tonåringarna i telefon. Vikt tvätt. Så där som man gör i "normala" hem.

Men hela tiden maler det undermedvetna: Hur kunde ingen se vad som pågick? Jag tittar på bilderna i förundersökningen. Inte de vidriga bilder som rekonstruerar ondskan som tog Bobbys liv. Jag tittar på bilderna av Bobbys hem, de bilder en socialarbetare kunde ha sett om den besökt Bobbys familj före katastrofen. Visst måste det finnas ledtrådar?

Utifrån ser skräckhuset ut som vilken gammal kåk som helst.

Gardiner med omtag i fönstren och blommor på fönsterbrädorna. Finns det något i bilden som borde få mig att misstänka att det här bor en man med sexualsadistisk läggning som torterar ett barn till döds?

Nä, det tror jag aldrig att jag skulle ha anat. En av mina medelklasskollegor med bostadsrätt i Stockholms innerstad pekar på köksbilderna från Bobbys hem i förundersökningen: Så där ser det ju ändå inte ut i ett normalt hem.

Inte?

Stökiga köksbord, konstiga tapeter, en köksutrustning som ska bytas "så fort vi får råd eller har hunnit med badrummet" har jag sett i tjogtals hem på landsbygden.

Skulle det vara ledtråden till Bobbys fasansfulla öde - ett stökigt kök, som någon borde ha klivit in i och

insett att här fanns ett barn som måste räddas?

I mitt kök står just nu åtta pappkassar med petflaskor, tidningar och tomburkar som ska till återvinning.

Matbordet är överfullt av mer tvätt som ska vikas, en hög papper som ingen kan bestämma om de ska sparas eller åka ner i en nionde papperskasse, en grisig tallrik och en förpackning O'boy.

Och en gång - när jag tröttnade på ungarnas "bläää" varje middag - lagade jag bara makaroner en hel vecka. Borde ingen ha reagerat när en tårögd femåring bad att få slippa makaronerna åtminstone på sin födelsedag?

Ingen från soc har någonsin klivit över min tröskel trots att det har hänt att något barn har dykt upp på dagis i både för små och för tunna kläder.

Utan galonbyxor.

Ingen från soc klev över tröskeln till Bobbys hem. Men hans död är så jävla upprörande att vi bara måste ha en syndabock. Någon annan än de monster som misstänks ha dödat honom borde väl ha sett något som gjort att de förstått?

Från utsidan syntes inte de upptejpade bilderna av skrevande kvinnor över sängen i Bobbys pojkrum.

Genom kläderna syntes inga skador på hans kropp.

Vart ska vi ta vägen med all vår vrede över Bobbys död om vi inte hittar någon att ösa den över?

En soctant, kanske?

Eller en lärare?

Nej, det verkar inte finnas någon sådan. Det svarta hål som var Bobbys hem syntes dessvärre inte utåt.

Läs mer

Karin Ahlborg