Ett opiumfält slås ned

De flesta odlingar lämnas i fred – eftersom ”alla” är inblandade i hanteringen

Foto: Peter Kjellerås
Bönderna slår ned opiumplantorna. Allt övervakas av poliser med automatkarbiner och en tv-kamera.
NYHETER

BALKH

400 meter från vägen där svenska soldater passerar varje dag breder opiumfälten ut sig.

Där skördar fattiga afghanska bönder narkotikan som sköljer över Sverige och Västeuropa.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Peter Kjellerås berättar i sin tredje rapport om att afghanska myndigheter faktiskt förstör en del opium.

Men det visar sig mest vara för syns skull...

Den tekniske direktören hos guvernör Atta ska visa hur myndigheterna anstränger sig för att förstöra opiumodlingar. Han tar oss till Balkh och vi kör genom den gamla stadsmuren, det enda som återstår av staden som förstördes av Djingis Khan på 1200-talet.

På andra sidan muren blommar vallmon, men inte länge till, för en grupp på 20 bönder går i solgasset och slår ner plantorna med käppar.

Svooosch! Svoooosch! Opiumplantornas långa stänglar bryts lätt av, plantorna faller i dussin åt gången och svetten dryper om bönderna.

Direktör Zabibullah ställer sig vid sidan av fältet och ser på. Några poliser med automatkarbiner vaktar bönderna. En tv-fotograf finns också på plats. Zabibullah säger åt honom att filma så att han syns i förgrunden och bönderna i bakgrunden.

Svooosch! Bönderna fäller vallmon på två fält. Jag frågar en av dem, Abdul Rauf, 45, hur mycket opiumet skulle ha varit värt. Han kastar en blick på fältet och säger:

- 500 dollar.

Ingen av bönderna verkar uppbragt över att de förstör en årsinkomst. Vid det andra fältet, som är större, deltar en av männen som har odlat opiumet.

Han heter Sher Mohammad, är 40 år, har åtta barn, och säger att han räknade med att tjäna 2 000 dollar. Men det skulle inte ha blivit en ren vinst, för han lånade 400 dollar för att köpa konstgödsel och få hjälp att plantera grödan.

- Jag har skulder. Hur ska jag kunna betala dem nu?

Svooosch!

Ändå vilar en förunderlig lätthet över denna dramatiska aktion mot narkotikan. Jag frågar Sher Mohammad om han inte är orolig för att hamna i fängelse och då brister han ut i ett hjärtligt skratt, och männen runt honom instämmer.

- Alla är inblandade! Alla! Om jag ska i fängelse ska guvernören, polisen och alla andra hamna i fängelse också!

Direktör Zabibullah, Balkhs borgmästare Ulam Rabani och diverse potentater från staden och distriktet sitter i skuggan under ett stort chenarträd och tittar på bönderna. Zabibullah har tagit av sig sin grå kavaj och hängt den på en kvist.

Sher Mohammad säger:

- De har sagt att jag ska få betalt för den förstörda skörden.

Att odla opium är ett hårt jobb, säger borgmästaren i skuggan av trädet.

Direktör Zabibullah tar upp en rund kapsel och drar en skåra i skalet. Han klämmer på kapseln. En svart sav, opium, tränger ut.

- Bonden skär sex parallella skåror. Opiumet tränger ut under natten. Han skrapar av den på morgonen. Man kan göra om det fem, sex gånger. Ett hårt jobb. Fyra kapslar ger bara ett gram opium.

Svooosch!

Fältet är förstört. Bönderna går hem. En av dem säger:

- Vi ska få tre dollar per man för att vi förstörde fältet.

Borgmästaren bjuder in gästerna till lunch. Vi kan gå till borgmästarens trädgård. Den ligger bara ett par hundra meter från opiumodlingen.

- När jag fick kännedom om fältet informerade jag omedelbart myndigheterna, säger han.

- De blir allt färre. Det är svårt att hitta opiumodlingar, säger direktör Zabibullah.

Lunchen, som vi äter i skuggan av träd vid en liten damm, är mycket god.

Direktör Zabibullah sitter i skräddarställning på en matta. Han säger:

- Förr hade bönderna inte ett öre. Nu har många bil tack vare opiumet. Andra har byggt till sina hus eller köpt fina mattor.

- Majoriteten av bönderna odlar, säger borgmästaren.

- 60 procent av Afghanistans intäkter kommer från opium. Européerna och amerikanerna klagar. Men om ni inte köpte skulle bönderna heller inte odla, säger Zabibullah. Vi skickar opium till er. Ni skickar alkohol till oss.

Vilket är värst?

Efter lunchen åker vi in till Balkh. Vi stannar vid några butiker och frågar var det finns opiumfält i närheten. Männen diskuterar och säger att det som är lättast att hitta ligger 15 minuter bort.

- Kör bara ut på huvudvägen och sväng till höger efter några kilometer. Där finns hur mycket som helst.

Vi kör ut på Route 5 mellan Mazar i Sharif och Shebarghan, svänger in på en grusväg, passerar vetefält och sedan, efter kanske 400 meter, tar opiumfälten vid.

På ett av dem står Haji Khair Muhamad, 62, och skär skåror i kapslarna.

Jag tittar bort mot huvudvägen. Där passerar dagligen militärbilar från den svenska missionen som ska bidra till säkerhet och stabilitet i Afghanistan.

Här, på fältet, står en bonde med de grödor som alla säger hotar säkerheten och stabiliteten. Han öppnar munnen och pekar in i gapet.

- Mat, säger han.

Jag tänker på en heroinist som jag träffade på avgiftningskliniken på Malmö akademiska sjukhus i vintras.

- För tio år sen kunde jag köpa heroin från två, tre personer, sa heroinisten. I dag har jag tio, femton som jag kan handla av. Det har blivit så lätt att få tag i.

Han satt på en stol och svettades.

- Suget... det går inte att beskriva. Du måste ha en fix till vilket pris som helst. Ångesten...

Haji Khair Mohamad pekar på sin mun.

- Mat, säger han. Jag måste ha mat.

Tidigare artiklar

Peter Kadhammar