”Jag misshandlades i mitt fosterhem”

NYHETER

Det finns massor av historier från misshandlade barn.

Jag vill dela med mig av min.

Jag kom till ett fosterhem när jag var tre år. Jag vet inte den direkta orsaken till det, tycker i mitt fall inte att den är det viktiga.

Fosterhem

Familjen jag kom till bodde i södra Sverige. Jag vill beskriva mina år där som i ett fängelse med tortyr. Att dagligen förnedras, torteras och psykiskt brytas ner till det att man inte längre orkade göra motstånd var vardagsmat. Det är svårt att beskriva årtal av förnedring och trakasserier.

Så här var det. Inga besök hos klasskamrater. Inga födelsekalas. Inga kompisar hemma alls. Inga skolresor. Aldrig umgås med kompisar efter skolans slut. Arbete först, sedan mat.

Ingen läxläsning. Misshandel om man kom hem med dåliga resultat på proven.

Fick inte spela fotboll

Även i skolan blev jag mobbad och trakasserad. En gång spelade vi fotboll på skolrasten. Jag visste att detta var förbjudet för mig. Jag tog av mig mina skor så de inte skulle bli smutsiga, men när jag kom hem och det upptäcktes att jag hade gröna sockor fick jag stryk.

Trots detta skämdes jag över min situation, det var ju mitt fel. Mina fosterföräldrars psykiska nedbrytning av mig fick mig att tro det.

När jag skriver det här, förstår jag själv varför jag har förträngt så mycket från min barndom.

I fängelset förnedrades fångarna med fotografier.

I fosterfamiljen tog de hem en klasskamrat till mig och berättade för honom att jag var sängvätare som straff för något jag gjort.

Arbete istället för läxor

I fängelset blev fångarna brända med cigaretter.

I fosterfamiljen blev jag huggen med mejsel i ryggen och slagen med mattpiska och elsladdar tills jag var alldeles blodig.

– Bara för att jag blev påkommen med att läsa läxor samtidigt som jag arbetade!

Visst blev jag utnyttjad som barnarbetare. Jag kommer ihåg kvällen före ett prov i mellanstadiet. Min far drev ett litet företag och en stor leverans skulle ske samma dag som provet skulle ske.

Jag arbetade till klockan sex på morgonen, sedan fick jag sova lite innan det var dags att gå till skolan. Efter provet blev jag hemskickad av skolan jag kommer inte ihåg varför, men troligtvis kunde jag inte hålla mig vaken.

Psykisk misshandel värst

Det går inte berätta allt som jag fick genomlida. Det värsta har jag förträngt, men det sipprar upp då och då som en liten påminnelse.

Den fysiska misshandeln var smärta som man sig att härda ut. Värre var den psykiska misshandeln. Idag skulle man kalla det hjärntvätt.

Att dagligen få veta att man inte är värt någonting, man är där bara för ingen annan vill ha en. Att man inte duger någonting till. Det blir svårt att som vuxen få ett självförtroende när man fått sånt inmatat varje dag som liten.

Jag var livrädd för att jag skulle bli avslöjad med vad som hände därhemma. Jag ljög om blåmärken och ärr "glömde" gymnastik kläder och så vidare.

Knytnäve rakt i ansiktet

Att inte få uppmärksamhet var en tortyr i sig. Till slut så gjorde jag förbjudna saker bara för att få lite uppmärksamhet även om det resulterade i att som straff få sova utan mat eller en omgång med mattpiskan.

Flykten därifrån började med att jag var försenad hem en gång, allt var låst och jag fick banka på dörren för att bli insläppt.

När dörren öppnades fick jag en knytnäve rakt i ansiktet, blodet bara sprutade jag hade en t-tröja som gick att vrida blod ur. Och för första gången såg jag i min fostermors blick att hon var orolig. Jag tror näsan knäcktes där.

Dagen efter fick jag ligga till sängs hela dagen vilket inte hänt tidigare, inte ens när jag var riktigt sjuk. Jag orkade helt enkelt inte resa på mig. Men jag fick veta att nästa helg skulle det bli mycket värre.

Slog tillbaka

Helgen kom och min fosterfar skulle prygla mig med en eldgaffel som man rör runt i öppna spisen med, den var smidd i järn eller gjutjärn. Det slutade med att jag för första gången slog tillbaka. Jag kastade in honom i en tegelvägg och sedan vände jag på klacken och gick.

Hade jag inte gått därifrån utan slagit till en gång till så hade jag aldrig slutat slå. Jag hade gett tillbaka för fjorton års trakasserier. Jag glad över att jag hade styrkan att vända på klacken och gå.

Inget stöd

Den hjälp jag fick från de sociala myndigheterna var att jag fick ett löfte, om att aldrig behöva komma tillbaka dit. Dom uppmanade mig till att inte göra en polisanmälan, jag fick alltså inte mina skador dokumenterade. Jag fick aldrig hjälp med någon form av rehabilitering eller någon att prata med. Inga råd hur jag skulle börja mitt liv från början.

Jag blev lämnad att klara mig själv, jag som aldrig hade fått handla ett klädesplagg själv i hela mitt liv. Det tog mig många år att bara lära mig hur samhället fungerade utanför fosterhemmet.

Idag har jag svårt att vara social med folk. Jag fick inte lära mig i unga år hur man umgås med folk. Jag har svårt för folk som ställer hårda, kanske orättvisa krav. Jag tror att de men jag bär med mig från barndomen bidrog till min skilsmässa.

Dålig kontroll

Misshandel och tortyr av barn har pågått i många år. I flera fall var det de sociala myndigheternas uppgift att kontrollera att barnen inte for illa. Detta gjordes inte alls eller gjordes väldigt slarvigt.

Hade man fått upp ögonen för vad som hände då, kanske man hade kunnat rädda flera barn undan misshandel och tortyr.

Så här kan du också blogga

Skaffa en egen blogg – gratis, på aftonbladet.se

"Kalle"