Fångade – i Fort Europa

De flyr från fattigdom - men blir inlåsta i svenska turistparadiset

1 av 10 | Foto: casper hedberg
nio dygn på havet 78 afrikanska män trängs på fiskebåten som anländer till Teneriffa. De kallar den för Titanic.
NYHETER

Det är tidig morgon och solstolarna på stranden i Los Cristianos ska snart fyllas av turister.

Plötslig dånar himlen av smattret från en polishelikopter.

Då ser vi den: en smal, ynklig fiskebåt, överlastad av unga afrikanska män, de flesta utan flytväst och alla utan dokument.

Efter nio livsfarliga dygn på

havet omhändertas ytterligare 78 illegala invandrare av polisen i svenskarnas turistparadis Kanarieöarna.

Vacklande steg

Europa tar emot med gummihandskar, munskydd och poliser.

Starka armar hjälper den sista biten upp på kajen. Stegen är tunga, vacklande och ofta barfota.

Röda korsets hjälpare är snabbt framme och stöttar männens stela, frusna kroppar på vägen mot tre hastigt resta tält på kajen, ett för de allra svagaste, utrustat med bårar och läkare.

Förvånansvärt få förs dit, på sin höjd fem.

Torra kläder och några kex

Männen har haft stor tur. Om det de säger stämmer, har de rest i nio dygn i stark motvind på hög sjö från Senegal via Kap Verde - en resa på närmare 1900 kilometer.

Bara den senaste veckan kom över tusen papperslösa immigranter hit till Los Cristianos.

Röda korsets samordnare Austin Taylor tog emot varje båt tillsammans med 60 frivilliga på Teneriffa.

I hamnen kan han bara ge männen torra kläder, ett par skor, ett ombyte, vatten, några kex, plåster på hud som bränts av havssalt eller skavts av trängseln ombord och skicka dem som behöver med ambulansen.

Resten lämnas direkt över till polisen.

Han är trött. Arbetet att möta immigranterna i båtarna tär.

- Det är svårt att se deras lidande. Deras ansikten fastnar. Så tacksamma för ett kex, lite vatten.

Vi tittar på båten som tagit de 78 männen hit med hjälp av två utombordsmotorer på 40 hästkrafter vardera. Den är lappad med träbitar, delvis täckt med presenningar. I aktern står en vedeldad gryta på ben.

Hundra män på en båt

Båten heter Titanic.

Vi får inte lov att fråga de utmattade männen i tälten om de skojar med oss, eller ens hur de mår. Enligt spansk lag är det förbjudet att tala med frihetsberövade.

En polis stegar båten och kommer fram till ungefär 23 meter lång och högst två och en halv meter på det bredaste stället. Den enda sittplats som finns är båtens durk.

Ibland har dessa båtar, cayucos, rymt hundra fullvuxna män. Men oftast runt 80.

Några har gjort mer riskfyllda resor i små, öppna pateras, knappt tio meter långa och drivna av bara en utombordsmotor.

Ibland har 20 människor klivit

i land från dessa ynkliga båtar

som nu beslagtagits av poli-

sen och förtöjts på rad tillsammans med 20 cayucos framför turisterna på stranden i Los Cristianos.

Männen säger ingenting

När vi släpps fram till plasttälten sitter männen tysta på marken i långärmade luvtröjor. Vi får inget fråga. Männen säger inget.

Vi kan gissa.

Hur rädda var de?

Vad pratade de om på havet när himlen var svart och vågorna höga?

Vad tänker de nu?

Sedan kör polisbussar fram och männen förs ombord under märklig, behärskad tystnad.

Nästa dag kommer ännu en överlastad cayuco under blå himmel och stark sol till hamnen i orten där vardagen mest handlar om turisternas bestyr att borda turbåtar, passa utflyktsbussar och tinga solstolar med badlakan.

Denna gång har de 74 unga männen haft en gudabenådad tur - båten har tagit in mycket vatten och de måste räddas ombord på sjöräddningens brandgula båt innan de förs till kaj. När båten tömts på passagerare skiljer bara några få decimeter relingen från vattenytan.

Männens gång mot Röda korsets tält är tyngre och vingligare än i går. Fler förs till medicintältet.

Turisterna fotograferar

Kanske finns också minderåriga ombord, tror Röda korsets personal.

På färjeterminalens tak-kafé får klungor av turister syn på dramatiken. Kameror och kikare höjs.

En bit bort, på den svenska rehabiliteringskliniken Vintersol, hör Johanna Berglind från Karlstad ljudet från polishelikoptern.

Hon har varit här i en vecka. Personalen har kort berättat om båt-immigranter och ljudet som kan störa.

-Jag tycker synd om dem. Men jag vet inte vad som hänt eller varför de kommer.

Liknande scener som utspelar sig i Los Cristianos hamn denna tisdag syns varje vecka i andra hamnar i de västliga turistorterna på Kanarieöarna - på Gran Canaria, La Palma, La Gomera och el Hierro.

”En humanitär tragedi”

Flykten från fattigdomen från staterna längs Afrikas västkust har pågått i många år - men sedan nyåret går den att likna vid en invasion.

- Eller en humanitär tragedi, säger Austin Taylor på Röda korset.

Europa har rest murar av satelliter, patrullbåtar, radaranläggningar och gränspoliser runt fastländerna i söder och den marockanska kusten, samtidigt som få beviljas visum på laglig väg. I takt med detta har människosmugglare öppnat dessa lönsamma, livsfarliga rutter mot Kanarieöarnas västliga öar dit gränsbevakningen ännu har maskor.

Med livet som insats

Tiotusentals unga, starka män och få kvinnor, ofta välutbildade, väntar just nu i hamnarna i Mauretanien och Senegal för att göra resan mot Europa med sina liv som insats.

De flesta båtar som når Teneriffa kommer just nu från Senegal via Kap Verde och mer sällan från Mauretanien där myndigheterna pressats att ingripa i hamnarna.

Vi läser i lokaltidningen att det spanska sändebudet Bernardino León just nått Senegal i samma ärende. Myndigheterna lovar att ingripa. Dagen innan har de beslagtagit cayucos, bensindunkar, flytvästar och motorer. 207 män med sikte på Kanarieöarna har anhållits.

Dyrt betala smugglarna

Men få här tycks tro att färre båtar är att vänta.

Smugglarna tar bra betalt - ryktet säger att en plats ombord kostar 850 euro (över 8000 kronor). Pengar som tar lång tid, mycket arbete och många släktingars besparingar att få ihop.

Drivna av vad?

-Fattigdom. Hopp. Att finna ett arbete och försörjning åt sina familjer. Det är allt de vill, säger Austin Taylor.

Efter siestan träffar vi polischefen Luis Carrión i grannorten Playa de las Americas.

Han är en kort och vänlig man som ber att få byta civil skjorta mot uniform för fotografering.

I polishuset där vi sitter förvaras just nu de 74 män som kom vid lunchtid. Polischefen har talat med några.

-De har varit mycket rädda på havet. Vattnet tog slut och de har tvingats dricka salt havsvatten.

”De lurar sig själva”

Varför kommer de?

-För att arbeta. Men de är lurade. Och de lurar sig själva. De vet sanningen, att de inte får stanna.

Vi har hört att bara en av tre båtar når fram, att 1800 människor har drunknat sedan årsskiftet.

Polischefen nickar.

-Det kan vara så. Kanske fler, ingen vet.

Hur länge kommer båtarna att fortsätta att komma?

-Jag har inget svar. Jag är inte politiker, bara polischef.

Som sådan har han 72 timmar på sig att utreda vilka länder männen kommer från.

-De flesta skickas hem inom några dagar.

På ön Fuerteventura, en dagstur med båt från Teneriffa, bor fotografen Juan Medina. Han har följt immigranterna sedan 1999, från byarna till Afrikas hamnar, vidare till Kanarieöarna och hem igen. Han har sett cayoucos förlisa och unga människor drunkna.

- De avvisas, men inte alltid till rätt land. Jag vet att en handikappad pojke från Elfenbenskusten dumpades på gränsen mellan Mauretanien och Senegal utan pengar.

-Så behandlar vi inte ens djur.

Till interneringsländer

Inom tre dygn ställs immigranterna inför den lokala domaren som avgör deras öde. I väntan på utvisning eller vidare utredning om hemland förs de till interneringsläger på ön.

I Hoja Fría, åtta mil från Los Cristianos, vakar den 30-gradiga eftermiddagssolen över brunt gräs och dumpade bilvrak.

I en sluttning mot havet hittar vi interneringslägret som mest liknar ett fängelse.

Åtta män på nio kvadrat

Vi hinner långt innanför de öppna järngrindarna innan förvånade vakter upptäcker oss på tv-skärmar och gallergrinden smäller igen bakom oss. Inte heller här får vi tala med immigranterna.

Vi får många uppgifter om livet här - en säger att det just nu finns 330 immigranter. Åtta personer samsas i rum om nio kvadratmeter. Fem kvinnor och en transvestit delar ett eget rum.

Fyra badrum delas av alla.

Från höjden ovanför byggnaden ser vi rastgårdarna. Strax efter klockan fem flyger en boll genom en öppen dörr och gårdarna fylls av män. En kvinna syns till. En liten, smal pojke ser ut att vara högst 15 år.

Flygs vidare

I högst 40 dagar får de hållas inlåsta. Om spanska myndigheter misslyckas att identifiera hemlandet, flygs de till Madrid och Barcelona.

Polischefen Luis Carrión säger att de tas om hand av hjälporganisationer där.

Andra hävdar att immigranterna släpps på gatan för ett liv utanför samhället, hänvisade till jobb med usla eller svarta löner.

Kanske blir några gatuförsäljare som Paco som vi möter bland borden på restaurangen Nauta i Los Cristianos.

Varje kväll vandrar han turiststråken med en näve piratkopierade klockor. Jobbet försörjer nio familjemedlemmar i byn Serekounda i Gambia.

”Det finns inga jobb”

-Jag skickar 500 euro i månaden om det går bra. Min familj har två får.

Paco är 40 år och har bott här i sju år. Han delar en tvåa med fyra andra försäljare.

-Ibland reser jag hem och stannar i två månader.

Han har sett båtarna komma till hamnen fulla med afrikanska män.

-Hemskt och mycket farligt. Men det finns inga jobb för dem här.

Från strandpromenaden ser vi att Röda korset tagit ner tälten i hamnen. I raden av beslagtagna båtar ligger den cayuco som bara några timmar tidigare kom till hamnen med 74 män ombord, nu nästan helt slukad av havet.

Allt fler immigranter tar sikte på Kanarieöarna

Därför riskerar de sina liv på båtarna

Flykten från Afrikas fattigdom slutar i svenskarnas turistparadis. Sedan nyår har människosmugglingen till Kanarieöarna utvecklats till en invasion. I livsfarliga båtar flyr desperata unga män till det nya landet - bara för att hamna i interneringsläger eller kastas ut på gatan. Aftonbladets Maria Trägårdh och Casper Hedberg (foto) rapporterar från en kaj på Teneriffa där Europa tar emot med munskydd.

Maria Trägårdh