Bojkottens offer

Bristen på läkemedel, mat och pengar går ut över vanliga palestinier

1 av 2
Samir Abu Qaraiya måste få cellgifter mot cancern i lymfkörtlarna, men under bojkotten är han dödsdömd.
NYHETER

GAZA

Läkaren ser bekymrad ut. Säger att det tar några veckor, högst en månad.

Längre har fembarnspappan Samir Abu Qaraiya inte kvar att leva.

Ska Samir behöva dö för att västvärlden inte gillar Hamas terroriststämplade regering?

Samir ligger på sidan i sin säng på Al-Shifasjukhuset i Gaza stad. Luften i dödens väntrum är kvalmig. Samirs ögonlock hotar hela tiden att falla igen. Hans röst är så svag att man måste luta sig fram för att höra vad han säger.

Bredvid sängen står hustrun Suad. Hon har nära till tårarna och har sjal runt håret. Samir, 45, är familjeförsörjaren. Snarare var.

- Nu har vi ingen inkomst, säger Suad.

- Jag kan inte köpa tillräckligt med mat.

Men värst av allt är makens sjukdom.

Kan inte köpa cellgifter

Från högra armen löper en slang till en plastpåse på en metallställning bredvid sängen. Vätskan som droppe för droppe förs in i Samirs kropp borde vara cellgift mot hans cancer i lymfkörtlarna. Istället är det smärtstillande och annat som dämpar symptomen.

Cellgiftet Samir behöver går inte längre att uppbringa i Gaza. På grund av västvärldens och Israels bojkott av palestinska myndigheten finns inga pengar att köpa mediciner för, särskilt inte dyra cellgifter.

EU, Israel och USA har lovat att hjälpa palestinierna så länge pengarna inte går via Hamas regering. Men inget händer trots att det snart gått tre veckor sedan löftet utfärdades.

Under tiden är Samir dödsdömd.

Världen vill tvinga Hamas regering att erkänna Israel och ta avstånd från terror.

Död utan stöd

Hittills har Hamas vägrat vika sig. Offren är vanliga, fattiga palestinier.

- Europa blandar ihop humanitär hjälp med politik, klagar Ahmed Shabat.

Han är kopplad till en dialysmaskin. Armen är svullen.

- Får dialys bara två gånger i veckan istället för tre. Kommer ingen hjälp blir vi dialyspatienter de första som dör, säger han.

Lika bekymrad som för sin hälsa är Ahmed över att universitetet hotar sparka ut hans två söner. Han kan inte längre betala för deras utbildning.

Trafikbruset letar sig in genom det öppna fönstret. En pojke går runt och försöker förgäves sälja tuggummi.

Patient efter patient vi pratar med klagar på försämrad behandling och hälsotillstånd.

8-åriga Radahs medicin kan ta slut vilken dag som helst. Då finns bara två alternativ. Åka till Egypten eller dö.

Hon tittar apatiskt in i väggen. Noterar oss knappt. Sedan en månad får Radah cellgifter mot leukemi på El Nassersjukhuset. Har behandlingen väl påbörjats måste patienten genomgå hela kuren.

- Annars riskerar hon att cancern kommer tillbaka ännu värre, säger cancerläkaren Yusuf Abu Bakr medan han tittar till nivån på Radahs flaska med näringslösning.

Inte råd med mat

40 procent av sjukvårdspersonalen på Shifasjukhuset kommer inte längre till jobbet. Utan lön har många som bor utanför Gaza stad inte längre råd att betala för taxi eller köpa bensin till bilen.

Familjen Jouda har inte ens råd att äta.

Vi letar oss fram i de trånga gränderna i Beach Camps så kallade flyktingläger. Ibland så smala att bara en person kan passera åt gången. Pustar av ruttnande avfall och urin slår emot oss.

Familjen Jouda bor i ett hus med två stora rum men nästan inga prylar. Muhammed Jouda gör en gest åt oss att sitta på madrasserna på golvet. Några av de sex barnen springer uppspelta runt våra ben.

Äter en gång om dagen

Muhammed jobbar som assistent på en polisstation. Han går till jobbet varje dag trots att han inte fått någon lön på snart fyra månader.

Familjen överlever på ett löjligt litet penningbidrag och matranson för två av hustruns tidigare barn. 75 kronor var tredje månad och några kilo ris, socker och olja.

- En gång om dagen kan vi äta. Lunch, inte mer.

Muhammed slår ner blicken och tänder en cigarett. Långsamt blåser han ut röken mot taket.

Hustrun Zahia hänger i dörröppningen.

- Vi kan inte ens köpa mjölk till vår baby.

Att hitta ett annat jobb är inte att tänka på. 80 000 är i samma situation. På tre månader har den officiella arbetslösheten i Gaza ökat med sex procent.

- Mitt enda hopp är att lönerna börjar betalas ut igen, säger Muhammed och drar ännu ett bloss.

När vi går slår det mig att vi inte bjudits på te eller kaffe, normalt närmast otänkbart vid hembesök hos palestinier. Joudas har helt enkelt inget att bjuda på.

- Ren svält har vi inte sett ännu, säger Christer Nordahl på FN-organet UNWRA som har hand om flyktingarna i Gaza.

- Men undernäringen ökar. På sikt kan det få mycket allvarliga följder för hälsoläget.

Företagen försvinner

Utan löner försvinner sakta det lilla av småföretagandet som finns i Gaza.

Ashraf Abu-Hani jobbade som sömmerska i en av textilfabrikerna. Nu är han arbetslös. Pappan Said kan inte längre åka till Israel och jobba som byggnadsarbetare.

- Vissa dagar äter vi två gånger, vissa dagar äter vi inte alls. Bara Gud vet hur vi överlever, säger Said.

Dottern har fått ge upp drömmen att läsa engelska. Istället valde hon sharia-lag på universitet. I det ämnet är undervisningen gratis.

Enda prydnaden på de flagnande väggarna i familjens vardagsrum är en klocka som stannat. Precis som allt annat i Gaza är på väg att göra.

Situationen är som ett dominospel. Ramlar en av brickorna följer de andra med i fallet.

På varje statsanställds lön lever i snitt 5,6 personer, enligt UNWRA. I Gaza innebär det att 448000 människor - av en total befolkning på 1,4 miljoner - gått miste om sin försörjning.

Samhället paralyseras

Om det är svårt att begripa känslokall statistik är det bara att åka ner till bröderna Saadis klädbutik på Omar Mukhtar, Gazas shoppinggata. Sharif sitter i kassan och tittar på tv. Walid hänger i dörröppningen. Klockan är sex på kvällen. De har inte sålt ett plagg på hela dagen.

-Vår business har gått ned med 80 procent. Folk kommer inte ens hit för att titta längre, säger Walid.

Ett helt samhälle är på väg att strypas. Paralyseras. Att Israel stänger sina gränser för palestinska arbetare och stoppar exporten av palestinska produkter, det kan befolkningen acceptera. Israel är fienden.

Måste de dö?

Europa har palestinierna sett som en vän.

- Vi straffas för att vi använt våra demokratiska rättigheter, för att vi valt fel i västvärldens ögon, säger de.

Frågan förtjänar att ställas en gång till:

Måste människor dö, gå hungriga, förlora jobb, utbildning och försörjning för att västvärlden inte gillar palestiniernas terrorstämplade regering?

De sjuka är på väg att dö av brist på mediciner. Barnen går hungriga. Västvärlden lovade att bojkotten av terroriststämplade Hamas inte skulle drabba vanliga palestinier.Tre veckor senare har absolut ingenting hänt.

Wolfgang Hansson