Reinfelds vän vill också bli mjukis

Cameron besökte svensk förskola

Foto: erika stenlund
skolös Toryledaren fick snällt ta av sig skorna och gå i strumplästen när han träffade förskolebarnen. Här pratar han med svenska pappan Stefan Creutz med Edvin 13 månader.
NYHETER

David Cameron tog av sig skorna och visade att höger och vänster är borta ur politiken.

Kvar finns ett par ganska tjocka, ljusblå strumpor – nej förresten, säg vilken färg ni vill ha så får ni det.

Man kan invända att ledaren för Storbritanniens konservativa par­ti inte hade något val. Den som stiger in på en svensk förskola tar av sig på fötterna, annars får barnen krypa i smuts.

Bakom Cameron trippade Ulf Kristersson, även han i strumplästen. Kristersson är moderat socialborgarråd i Stockholm, tidigare fanatisk nyliberal, numera, precis som sin partiledare Reinfeldt, pragmatisk och med en politisk färg som är mer kameleontisk än blå.

Ulf Kristerssons strumpor var inte särskilt intressanta, men Camerons hade världshistorisk betydelse. Den skolöse mannen har nyss blivit ordförande i samma parti som Margaret Thatcher ledde, kvinnan som blev ökänd som ”Thatcher milk snatcher” när hon drog in mjölken för skolbarnen.

Han hade själv bett att få besöka en svensk förskola och träffa föräldralediga pappor, vilket i Storbritannien är mer exotiskt än renskiljningen i Jokkmokk.

Det var inte bara ett studiebesök. Bakom Cameron trängdes inbjudna brittiska och svenska journalister. En partiledare tillsammans med små oskyldiga barn – framtiden! – är alltid bra reklam.

Cameron är själv stolt far till två gossar och en flicka, vilket han använt så ofta i sina tal att en brittisk kommentator bett honom att hålla sig till politiken och lämna privatlivet utanför.

– Jag var hemma någon vecka när barnen föddes, sa toryledaren när han stod i förskolans entré, på en matta sur av blöt snö.

– Sedan stannade jag hemma

ytterligare någon vecka när de var tre månader gamla. Det är mycket osvenskt, jag vet. Ni har en helt annan kultur.

Den öppna förskolan tillhörde Sofia församling och låg på Söder i Stockholm, så Cameron mötte ett urval typiska innerstadsbor: en civilingenjör, en journalist, en journalist till och en åklagare, samtliga med små underbara barn i famnen.

Mikael Zackrisson stod med dottern Sonja, 13 månader, när Cameron kom fram åtföljd av medhjälp­are, socialborgarrådet Kristersson, ett gäng moderata aparatjiks, kyrkoherden Hans Ulfvebrand, dagispersonal, teve- och tidningsfotografer samt en bunt skrivande journalister.

– Din fru har ledigt ett år och du nästa? Är det typiskt för svenska familjer? frågade Cameron.

– Nej, de flesta fäder är bara hemma fyra månader, sa Zackrisson.

– Ser du fram mot ett helt år?

– Ja.

– Vad säger din arbetsgivare?

Då hördes en stämma i hopen av åhörare:

– De har inget val! Ha-ha-ha-ha!

Det var socialborgarrådet Kristersson, och det gälla skrattet var en signal för den nya tiden: Vi är medkännande konservativa, vi bryr oss om små mjuka frågor som ligger nära människorna.

Det fanns dock gränser för mjukheten. Cameron aktade sig för att ta i något barn (tänk om det hade börjat skrika, gråta och fäkta med armarna). Han försökte ge en pojke en plastbil men pojken vände honom ryggen.

– Är det gratis att gå hit? Mycket imponerande. Detta är något för oss konservativa att studera närmare.

Med de orden tackade David Cameron för sig. Han satte på sig skorna och gick. Avtrycket han lämnade var tydligt i sin konturlöshet:

– Min vän Fredrik Reinfeldt tog socialdemokraternas frågor och vann valet. Tony Blair vann när han tog högerns idéer. Jag ska ta Tony Blairs. Höger och vänster finns inte mer.

Peter Kadhammar