Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Pølse, gemyt - och terrorism

Wolfgang Hansson i förorten där danska muslimer misstänks ha planerat bombattentat

Paraboler Parabolantennerna är fler än träden i Odenseförorten Vallsmose. I många hem följs den arabiska nyhetskanalen al-Jazira. Paraboler Parabolantennerna är fler än träden i Odenseförorten Vallsmose. I många hem följs den arabiska nyhetskanalen al-Jazira. Foto: Martin von Krogh
ODENSE

Klockan två på natten.

Alla ligger och sover när polisen slår in dörrarna till sju olika lägenheter och stormar in med dragna vapen.

Männen förses med huvor. Kvinnorna med handfängsel.

Irak eller Afghanistan? Nej, Danmark 2006.

De gripna är chockade. Danmark är chockat över att terrorismen verkar finnas mitt i bland dem.

Odense är en pepparkaksstad. De låga, gulliga husen. Kullerstensgatorna. Danskt gemyt. Vid det pittoreska Sortebrodretorget sitter HC Andersen staty på en bänk med plats över för den som vill höra sagor. En miljö så långt från terror det bara går att föreställa sig.

Bara några kilometer bort letar Avni Hassan i sina fotoalbum efter ett kort av sin 26-årige bror. Han hittar inget.

Ända sedan natten till 5 september är brodern närmast utraderad ur hans liv. Isolerad på ett högsäkerhetsfängelse i Köpenhamn.

Obegripligt i Avni Hassans ögon.

Han beskriver sin bror som en hängiven familjefar.

Han lever för hustrun och de tre barnen. Han hann inte glädja sig över minstingen som föddes först några dagar efter gripandet. Brodern är inte politiskt aktiv. Inte överdrivet religiös.

-Han går inte i moskén mer än 2-3 gånger i veckan, säger Avni.

 

Hårdhänt polis

Ändå hävdar polisen att 26-åringen tillsammans med sex andra unga män planerade ett terrordåd som skulle paralysera Danmark.

Avni skakar av upprördhet när han berättar om polisens hårdhänta metoder. Hur hela familjerna greps och kördes till polishäktet.

-Danskarna uppträder mot oss precis som israelerna gjorde i Libanon. De vill inte ha oss här. Jag kan inte förstå varför.

Vi sitter i hans lägenhet i bostadsområdet Vallsmose. Brodern bor i vanliga fall i porten intill. Familjen kom från Libanon för många år sedan. Palestinska flyktingar från ett blodigt inbördeskrig.

Brodern var 11 år. Började i dansk skola. Fick danska lekkamrater. Tittade på dansk tv.

Föräldrarna drömde om att en gång kunna återvända. De såg till att de nio syskonen fortsatte av be och observera islam.

Vallsmose underlättade. Andra palestinier hamnade i samma bostadsområde. I dag bor här över 10000 människor. 70 procent av dem är invandrare. Totalt samsas 82 nationaliteter bland höghusen som är på väg att fräschas upp. "Vallsmose i förvandling" står det på stora banderoller på några av husen.

Skogen av parabolantenner utanpå fasaderna ser ut som en designgimmick, alla skålar riktade åt samma håll.

 

Tittar på arabisk tv

Avni Hassan berättar stolt att han har 3000 kanaler att välja bland. Kanallistan kommer upp på tv:n. Nummer ett på fjärrkontrollen är den arabiska nyhetskanalen al-Jazira. På tvåan ligger al-Manar, Hizbollas egen tv-station med säte i Libanon. Sedan följer ytterligare några arabiska kanaler.

När jag frågar Avni efter hans favoritkanal ställer han in danska TV2 där underhållningsprogrammen avlöser varandra.

Brodern lider av njursvikt och är förtidspensionerad. Avnis svåger finns också bland de gripna. Även han är förtidspensionerad. Påkörd av en bil för fem år sedan.

-Han kan gå men det är knappt, säger Avni på grötig men felfri danska.

Även de fem övriga gripna är danska medborgare. Några av dem går på utbildningar. Andra har fasta jobb. På ytan är de alla integrerade i det danska samhället.

Och ändå inte.

Hur ska man annars förklara att polisen i en kolonistuga som tillhör en av de gripna hittade konstgödningsmedel och andra kemikalier som om de blandas förvandlas till ett högexplosivt sprängmedel liknande det som användes vid bombningarna i Londons tunnelbana förra året.

Avni blir upprörd när jag ställer frågan. Han reser sig från den pösiga, mörkbruna soffgruppen och halvspringer in i köket. Ur ett skåp under diskbänken drar han fram den ena flaskan efter den andra. Klorin, diskmedel, rengöringsvätska.

-Jag har också en massa kemikalier hemma, nästan spottar han fram. Är det olagligt kanske? Är jag också terrorist?

Den retoriska frågan blir hängande i luften medan han något lugnare ställer tillbaka flaskorna.

Lägenheten är märkligt kal och opersonlig. De obäddade sängarna vittnar om en stor familj. Ändå känns det inte riktigt så.

I vardagsrummet inte en tavla. Enda väggprydnaden ser jag i hallen. En tavla föreställande en uppslagen koran med arabiska bokstäver. I övrigt nästan inga personliga ägodelar framme.

Avnis mobiltelefon ringer. Han ska hämta barnen på fritids.

 

     

 

Det lokala köpcentret några kvarter bort andas underklass. Här sitter Abdel och försöker få med invandrarungdomar i föreningslivet. Fotboll är populärast. Idrott och andra aktiviteter ger danska kompisar, ett bättre språk och bättre integration i samhället.

-Muslimska ungdomar som hamnar i problem har sällan några fritidsintressen, säger han. De hänger runt på stan där de vägras inträde till nattklubbar och diskon. Ofta är det samma ungdomar som nekas plats på utbildningar. De stängs ute från alla platser där ungdomar samlas och känner sig utstötta och värdelösa.

Abdel ser hur de lever med en fot i den danska verkligheten och med en i föräldrarnas värld. Många saknar såväl identitet som status.

 

     

 

Fågelvägen några hundra meter bakom köpcentret ligger gymnasieskolan Mulernes. En etnisk cocktail av elever som är lika mycket danskar som muslimer, buddhister eller hinduer.

Vid ett bord i den luftiga aulan sitter fyra grabbar med biologiböckerna uppslagna. Flera av dem känner eller känner till de gripna. Åsikterna om deras skuld går brett isär.

-Jag blev inte förvånad, säger Hosan Sahin, 16 år. Jag vet att en av dem var i kontakt med al-Qaida på internet. Men föräldrarna har svårt att hålla koll.

Kompisen bredvid, somaliskättade Awil Ahmed, håller inte med.

-Det var unga killar som jag och mina kompisar. De går på partyn och dricker. Inte särskilt religiösa. En av de släppta sa till mig att de laddat ner videor från al-Qaida av nyfikenhet. Inte för att de tänkte göra något.

 

     

 

Alla de gripna bad i imamen Abu Hassans moské på Östergade 53. Polisen ringde och väckte honom klockan fyra på morgonen 5 september.

Från utsidan påminner moskén mer om ett industriområde. Inne i det fyrkantiga rummet är golvet täckt av tjocka blå mattor med röda mönster.

Abu Hassan samarbetar sedan flera år med polisen och danska Säpo. Han har inget rykte om sig att vara radikal. Han säger sig vara lika oförstående inför gripandet som alla andra.

-Men hur ska vi kunna fördöma de gripna när polisen inte ens presenterat några bevis?

Gesten med de uppdragna axlarna säger så mycket mer än frågetecknet.

Abu Hassan känner sig misshandlad av media. Vi är de första journalister han gått med på att träffa på flera veckor.

-Vi muslimer är alla emot terrorism, säger han. Vi känner oss som danskar. För oss är Danmark vårt hemland. Vi gör allt för att hjälpa till.

Ändå har polisen gjort husrannsakan på Abu Hassans kontor och moské två gånger sedan de misstänkta greps. 30 poliser vände upp och ner på vartenda dammkorn utan att hitta vad de sökte.

-Jag känner mig misstänkliggjord, säger Abu Hassan och pekar på lokaltidningens förstasida där razzian dominerar.

-Vad ska alla som känner mig tro. Polisen ville inte säga varför de var här.

Hassan jämför med USA.

-Jag hörde på al-Jazira i dag att man efter 11 september gripit 2000 muslimer i USA och hållit dem under mycket lång tid men till slut tvingats släppa dem därför att det inte fanns några bevis.

Hassan som bott i Danmark i 25 år ser en fara i att polisen skuggar och avlyssnar ungdomar bara för att de är muslimer. Att pressen i sig kan leda till att ungdomarna vänder samhället ryggen.

-Jag vill inte att Danmark ska bli en polisstat.

 

     

 

I ett advokatkontor med målningar på väggarna bara ett stenkast från Rådhuset i Köpenhamn sitter Björn Elmquist och fruktar samma sak. Danmarks svar på Leif Silbersky försvarar en av de gripna. Två gånger har han besökt honom i isoleringscellen.

-Han rastas utomhus en halvtimme per dag, säger Elmquist.

Mycket mer får han inte säga. Sekretessen runt terroraffären är extrem.

-Jag får inte ens prata med min klient om förklaringarna han gett polisen. Fullkomligt absurt. Ren Kafka. Samtidigt har polisen och tunga politiker gått ut i en stenhård mediakampanj och sagt att de gripna är skyldiga.

Danmarks medverkan i Irakkriget och konflikten om Muhammedbilderna har satt landet på terroristernas världskarta.

I den upphetsade stämningen är det lätt att alla muslimer utmålas som presumtiva terrorister.

 

     

 

Mehdi Mozaffari, professor vid Århus universitet, betonar det självklara som inte längre är självklart.

Att de gripna ännu bara är misstänkta. Att polisens bevis ännu är okända.

Ändå är det svårt att blunda för den nya bilden av terrorn som växer fram över hela Europa. Hotet kommer inte längre främst utifrån, från träningsläger för terrorister i fjärran länder.

Unga, ofta välutbildade och på ytan välintegrerade muslimer är beredda att spränga sig själva och andra i luften. Vi såg det i Londons tunnelbana förra sommaren. I Madrid 2004.

I Tyskland, Danmark och Norge tror sig polisen ha stoppat planerade dåd. Är det hjärnspöken hos nervösa poliser eller ett nytt hot?

Vad rör sig i dessa mäns huvuden?

- Det börjar med kompisskap, analyserar Mehdi Mozaffari. En liten, sammansvetsad grupp. De upptäcker att de har en gemensam värdegrund. De äter ihop. De ber ihop. De läser samma artiklar. De träffas och tittar på al-Qaida-videor. De får värme och stöd från gruppen. En social trygghet de inte får från samhället.

Hatet mot väst förstärks mer och mer. Väst som de upplever bär huvudansvaret för deras misär och undertryckta situation.

Långsamt växer behovet av att göra något.

Akademiska böcker fyller Mozaffaris tjänsterum från golv till tak. På en av hyllorna sitter en handskriven lapp, "Terrorism". Han lutar sig fram och tar en klunk svart kaffe.

-Terrorattentat ger de unga en spännande uppgift. Något att ägna sig åt. På arabiska tv-kanaler påminns de ständigt om hur illa muslimer behandlas över hela världen och vill hämnas.

Sexuell frustration kan spela in. När unga muslimer portas från nattklubbar utestängs de också från möjligheten att träffa tillgängliga flickor samtidigt som de överallt är omgivna av sexuella budskap.

Här finns också konkurrens. Vem kan döda flest. Vem ställer till med det mest spektakulära terrordådet?

-Ett slags OS i terror.

 

     

 

Det handlar inte om några sovande celler som aktiverats av al-Qaida, menar Hans-Jörgen Bonnichsen, nyligen avgången Säpochef som blivit expertkommentator i dansk tv och radio.

- De aktiverar sig själva, säger han. Ingen utifrån ger order. På internet hittar de all praktisk information om bombtillverkning och annat de behöver.

I botten ligger en känsla av vi och dom. En känsla som hjälper grupperna att hjärntvätta sig själva.

-Mekanismerna har stora likheter med religiösa sekter som japanska Auro Shinrikyo som 1995 släppte ut gift i Tokyos tunnelbana.

 

     

 

Förutom ett och annat tillfälligt påhugg är Avni Hassan arbetslös.

-Jag har tröttnat på arbetsförmedlingens kurser. De leder ändå inte till några jobb.

Rösten andas ett stänk av bitterhet.

Trots allt vackert tal om integration är det fortfarande svårt för invandrare att få annat än dåligt betalda jobb. Invandrarna är fattigare än danskarna. Arbetslösheten nästan dubbelt så hög.

Nästan alla parkeringsplatser framför höghusen i Vallsmose är upptagna. Men av enkla "svennebilar". Inga flashiga lyxåk. All fattigdom är relativ.

Märkte Avni Hassan någon förändring i broderns beteende den sista tiden?

Han tänker inte ens efter innan han svarar.

-Nej, han var precis som vanligt. Jag känner alla de gripna. Jag kan inte tro att någon av dem är terrorist.

Bröderna träffades varje dag men pratade sällan politik. I så fall mest om situationen i deras gamla hemland Libanon. Brodern berättade ibland om sina tre pilgrimsresor till Mecka.

Jag frågar Avni om broderns fritidsintressen.

-Han har inga. Barnen och familjen är det enda som gäller.

Men vad gör en förtidspensionär hela dagarna?

-Jag vet inte. Ibland hjälpte han till i en farbrors butik. På kvällarna brukade han sitta och prata med mamma.

Wolfgang Hansson
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet