Tragedierna vände upp och ner på mitt liv

Åsa Wallenruds tillvaro blev till kaos när sambon knivskars – då kom nästa omstörtande telefonsamtal

NYHETER

Februari 2003 var en svart månad för mig.

Inom loppet av en vecka hade jag suttit på akuten tre gånger med två olika personer.

Det var mord, mordförsök, plötsligt dödsfall och misshandel.

Jag kommer aldrig mer att bli den jag var innan.

Aftonbladet.se 11 februari 2003.

Jag och min sambo hade precis kommit hem från en semesterresa till Gran Canaria. Vi hade haft en skön vecka med toppenväder då vi tog det lugnt, solade och lekte i vattenlandet.

Dagen efter begav jag mig till jobbet som vanligt. Jag arbetade som konferensvärdinna på ett hotell mitt inne i Stockholm city och min sambo jobbade med säkerheten på ett av de större varuhusen inte långt från mitt hotell.

Tisdagen den 11 februari var vi båda på jobbet, vi jobbade sent, klockan var kanske 20:30 då jag fick ett samtal på min mobil.

Jag var ensam på konferensplanet och skulle städa undan efter en stor konferens. På displayen såg jag att det var min sambo, och svarade glatt.

I luren hörde jag ett skrämmande flåsande, och det tog ett tag innan han fick fram några ord.

”Jag har blivit knivhuggen, sitter i en ambulans, han är död, åk till Karolinska.”

Jag blev livrädd och ringde hem till mamma och pappa. Ingen svarade. Ringde på mobilerna. Ingen svarade. Ringde på företagslinjen. Ingen svarade. Ringde hem igen, panikslagen. Pappa svarade.

Jag SKREK: ”J är knivhuggen, han är på väg till Karolinska, ni måste köra mig, jag är på jobbet”. Pappa sa bara att han kommer och slängde på luren.

Jag har i efterhand fått höra att det var första gången min mamma sett min pappa, som nyligen fyllt 50, springa. De båda hoppade in i bilen och åkte in till stan.

Samtidigt sprang jag omkring med tårarna sprutande och försökte hitta hotellvakten för att på något sätt få fram att jag måste dra och att han måste ta hand om konferensvåningen. Jag fick knappt fram några ord då jag var helt chockskadad.

Jag sprang ner och bytte om och sprang ut på gatan. Jag såg upp på den gata där knivhuggningen ägt rum, såg ambulanser i skytteltrafik och poliser. Det var avspärrat och helt hysteriskt. Jag stod bara och skakade av skräck och rädsla. Då kom mamma och pappa.

J har ringt pappa och berättat att de ska till S:t Görans istället, så vi åkte dit.

Jag borde ju själv insett att om han ringer till mig och min pappa så borde det ju inte vara någon fara. Men jag var för chockad för att tro på det.

Vi anlände till S:t Görans och fick där veta att han precis kommit in. Jag lämnade hans uppgifter i receptionen och sedan fick vi sätta oss i ett rum och vänta.

På vägen in på sjukhuset såg vi en ambulans från samma företag som J jobbar på, så pappa kom med en underbar kommentar; ”han fick ju i alla fall åka firmabil”. Det skrattar vi fortfarande åt.

Efter att ha väntat ett tag, fråga mig inte hur länge, fick vi träffa J innan han skulle upp till intensiven. Jag klev ut i korridoren och möttes av en blodig J som flåsade och såg för jävlig ut.

Jag blev livrädd och grät och han försökte trösta mig och säga att det inte var så farligt. Men inget kunde övertala mig just då.

De körde upp honom till intensiven och vi fick sitta kvar ett tag innan vi slussades upp till ett väntrum där uppe. Jag fick sen komma in till honom och det kändes jättebra. Han berättade att han fått en punkterad lunga och han kommer att få dränage.

Han andades ansträngt och det var ganska jobbigt på intensiven överlag, för det låg många andra där som inte heller mådde så bra.

J fick morfin via dropp, och ibland via spruta, för att klara sig utan att lida. Jag bara satt där och var lycklig för att han överlevde.

Han berättade vad som hade hänt om och om igen. Jag visste att det enda jag kunde göra just då var att lyssna och finnas där.

Lite senare kom hans chefer upp och berättade ett hans kollega hade avlidit. Han dog på plats efter knivhugg i hjärtat, det fanns inget någon hade kunnat göra för att rädda hans liv.

Den tredje vakten fick också knivhugg, men klarade sig förhållandevis bra, med blodförlust.

J skulle tas ner på operation för att få sitt dränage och sen skulle han vara sövd ett tag. Så jag lät mina föräldrar köra hem mig.

Nästa dag åkte jag direkt till sjukhuset och samtidigt ringde jag jobbet och berättade vad som hänt och att jag inte skulle komma till jobbet på ett tag.

Det var väldigt jobbigt att sitta på sjukhuset och se denna man så ynklig. Han hade så ont hel tiden och med ett tjockt rör instucket mellan revbenen är man inte så mallig. Han var trött och sov mycket, men jag kunde inte lämna hans sida.

På lördagen tyckte personalen att det var dags för honom att åka hem. De drog ut dränaget och jag kom och hämtade honom.

Han hävdade dock hela tiden att det inte kändes rätt, han ville inte åka hem. Han mådde inte bra. Men läkarna envisades och tyckte att man läker bättre hemma.

Jag fick köra ner honom i rullstol till bilen då han hade alldeles för ont för att röra sig. Att ta sig in i bilen var en plåga men vi kom hem till slut, uppför trappor och allt.

Han satte sig i soffan och det kom att bli hans plats, han kunde inte ta sig till sängen ens.

Vi hade en lugn kväll och jag gick till sängs ganska tidigt.

På söndagen hade vi en tid på sjukhuset för röntgen så vi fick pallra oss dit. Vi fick beskedet att allt var så bra så. Vi undrade dock hur man kan ha så förbannat ont om allt är så bra. Men vi åkte hem och J satte sig i soffan som vanligt.

Jag lagade lite enkel mat till oss, J kunde inte äta men jag lyckades få i mig lite.

Medan jag åt ringde det på hemtelefonen och jag kände inte igen mobilnumret men svarade.

Jag hörde någon som grät och skrek helt hysteriskt och som försökte få fram att jag måste åka hem för det är ambulans där. Jag måste åka hem.. Det är pappa?

Jag fattade inget och trodde att det var någon som skämtade om det som hände med J, så jag frågade vem det var. Då skrek hon att det var N (min syster) och jag måste komma hem. Det hade hänt nåt med pappa.

Jag slängde på luren och kastade iväg tallriken och sprang ut mitt i vintern med knappt några kläder på mig och lämnade stackars J helt ovetande i soffan.

Jag tog bilen och körde som en galning till Huddinge och utanför huset möttes jag av en ambulans och halva släktens bilar. Jag rusade mot dörren men stoppades av morbror T. Han blockerade dörren så jag inte såg in. Men jag hörde mamma och syster gråta där inne.

Jag frågade med tårarna i ögonen vad som händer men han svarade inte, bara höll mig. Jag frågade om och om igen men jag fick inget svar.

I ögonvrån såg jag hur ambulansmännen kom ut med en bår där min pappa låg med en mask för ansiktet. Jag minns att jag tänkte att om han har en mask på sig så lever han ju i alla fall.

När de försvunnit runt hörnet sa min morbror att det är någonting med hjärtat, men att han inte vet mer. Jag kom då på att jag inte ens vetat vad som hänt, alltså om han hade skadat benet, ätit gift, slagit i huvudet? Jag visste ju inget alls. Men då blev jag rädd.

Vi packade ihop oss alla i bilar och åkte efter till sjukhuset där vi slussades in i ett hemskt rum. Efter ett tag kom det in någon som sa det där man hört på tv men inte trodde man skulle få höra själv. ”Det fanns tyvärr inget vi kunde göra?”

Då bröt jag ihop. Jag grät och grät och ville att allt bara skulle försvinna, att jag skulle vakna upp ur denna mardröm.

Några i släkten började ringa runt till resten av släkten och sakta började rummet fyllas av folk. Jag ringde min sambo och berättade, och han ringde sin chef som körde dit honom. Trots sina enorma smärtor kom han dit.

Efter ett tag kom någon med vit rock in och sa att han låg redo i rummet bredvid oss. Jag fattade ingenting, vadå redo?

Det visade sig att de hade lagt upp honom i ett rum med tända ljus så vi skulle kunna få sen honom. Jag ryggade tillbaka och frågade om de var knäppa? Några gick in, inte jag. De kom ut och några andra gick in, inte jag.

Mamma försökte övertala mig att det var bra att gå in och titta och ta avsked. Efter ett tag samlade jag mod och tittade in men vände i dörren. Det gick inte. Jag mådde så dåligt.

Efter det minns jag inte så mycket. Men jag vet att vi alla åkte hem till mamma och min syster sen. Jag möttes av soffan som puttats undan och allt skräp som låg kvar efter sprutor och annat som de använt sig av vid upplivningsförsöket. Det var en hemsk syn som gav mig en stor klump i halsen. Jag kände att jag inte kunde vara kvar där. Jag ville åka hem.

J:s chef körde hem oss och resten av släkten stannade med mamma och syster.

Jag tog en dusch när jag kom hem och la mig i sängen för att sova. Jag var helt slut.

Ett par timmar senare vaknade jag av att J satt och skrek av smärta i soffan. Jag kastade mig upp för att se hur det var med honom. Då jag såg in i hans ögon fick jag för första gången se en människa ha så ont så det nästan är svart i hans ögon. Han kunde inte röra sig.

Jag frågade vad jag skulle göra, skulle jag ringa ambulans? Han nickade lite och bet ihop tänderna så han blev alldeles vit i ansiktet.

Jag ringde 112 och berättade vem det var som hade ont och hur han mådde. När de insåg vem det var så skickade de genast en akutbil och en ambulans.

I väntan på den klädde jag hastigt på mig och såg till att J hade kläder på sig. Killarna kom och gav det lilla smärtstillande de får, men det hjälpte inte. Så vi åkte in till S:t Görans igen.

J hade fått en infektion i lungan och de ville sätta dränage igen. Men det vägrade J så han fick piller och dropp och blev inlagd igen.

Nu hade jag suttit på akuten tre gånger på en vecka. Jag hade inte ätit eller sovit på länge, jag har inte förstått vad som hänt varken med J eller pappa. Jag var helt borta.

Sedan väntade det som visade sig vara nästan jobbigare: begravningar, rättegångar, sjukskrivningar, tandagnisslan, ekonomiska problem?

Nu tre år senare har jag fortfarande inte insett att min pappa är död. Det går inte att förstå, för jag var inte där när det hände. Det är tungt.

Jag tänker på honom varje dag, och J finns kvar i mitt liv. Dock inte som pojkvän, men som vän.

Några väktare skulle ta fast en snattare som stulit en fläskfilé. Det kostade en av dem livet. En annan fick allvarliga skador.

Händelsen i februari 2003 var en av en mängd rubriker i nyhetsflödet.

Men för Åsa var det annorlunda. Det var hennes sambo som skadades.

Här publicerar vi hennes berättelse, för att ge en bild av det mänskliga lidandet bakom rubrikerna.

För Åsa förvärrades det dessutom av att en annan personlig olycka drabbade henne samma vecka.

Åsa Wallenrud

Läsarartikel

Åsa Wallenrud