Måndag: Fick en sten i huvudet

Här är Emmas dagbok från sitt helvete i skolan

NYHETER
Emma, 15, berättar själv om mobbningen.

Måndag 28 augusti

I dag är en stor dag för Emma.

Träden uppe på berget bär färger av höst. Man kan se dem från skolgården, som ligger så vackert i sluttningen. Åt andra hållet, om man tittar ned mot den spegelblanka sjön, ser man hotellet där skidturisterna brukar bo. Här är så vackert att somliga kallar det paradiset.

När Emma går till skolan denna första dag i nian vet hon inte att hennes mamma två dagar tidigare hittade ett handskrivet brev i postlådan:

"Kommer du tillbaka till skolan igen ska du få ett helvete."

Nej, om det vet Emma ingenting när hon kommer ut från uppropet. Klockan är 09.25 i paradiset, Emma går ut på skolgården.

Fick en sten i huvudet. Såg inte vem som kastade. Det gjorde jävligt ont.

Vad trodde jag egentligen? Att de skulle sluta?

Knappast.

Tisdag 29 augusti

Ont i magen. Drömde att jag satt fast i väggen med tunga kedjor av järn. Försökte ta mig loss. Det gick inte. Har tänkt på drömmen hela dagen.

Lärarna säger att jag ska koncentrera mig på skolarbetet. Borde skärpa mig.

Men på lektionerna tänker jag bara på nästa rast. Hur jag ska bli osynlig. Det är svårare än man kan tro.

Väntar tills alla har gått ut från lektionssalen. Sen låser jag in mig på toaletten.

Gömde mig i korridoren utanför musiksalen. Klarade mig hela rasten. Ritade. Försökte måla drömmen. Flickan i kedjor. Mamma tyckte att den var fin.

En tjej i åttan har pratat med mig i biblioteket några gånger.

Kanske vill hon bli min vän. Hoppas.

Onsdag 30 augusti

I dag åkte klassen på skolresa till Norge. Jag följde inte med. Ingen ville dela tält med mig. Jag skulle få sova med lärarna. Efter lunchen stängde en kille i åttan ute mig. Slog på branddörren och bad honom att skärpa sig. Till slut öppnade han. Sen sa han att jag var ett jävla äckel.

Torsdag 31 augusti

Klassen är på skolresa. Jag och min assistent är ensamma i klassrummet.

Skönt. Slipper vara rädd.

Fredag 1 september

.

Mattelektion med assistenten.

Ensamma i klassrummet.

Jag behöver komma i kapp.

Det är lättare nu när klassen är borta.

Andra skolveckan

Måndag 4 september

En kille i min klass försökte klämma min hand i dörren till biblioteket.

Jag hann dra undan handen precis innan dörren slog igen. Mamma vill att jag ska berätta sånt för rektorn.

Men det är ingen idé.

Det fanns en tid då Emma berättade allt. Hon berättade om när hon knuffades i korridoren och tvingades gå på kryckor i två veckor. Hon berättade om när hon fick sitt skåp insparkat. Hon berättade om de handskrivna hoten som klistrades upp på skåpet. Hon berättade om hur någon bröt sig in i hennes skåp.

Hon berättade om hur hon senare hittade sin dagbok, med sidorna utrivna, i en papperskorg. Hon berättade för lärarna om vad som sades bakom hennes rygg. Men lärarna sa alltid: Du kanske hörde fel, du kanske missuppfattade.

Sedan berättade inte Emma mer.

Tisdag 5 september

Stannar hemma. Jag har en konstig hosta. Det känns som att jag inte kan andas.

Onsdag 6 september

Mamma ringer skolan och säger att jag är sjuk. Blir inte av med hostan.

Torsdag 7 september

Engelskalektion i paradiset. Emma kommer in genom dörren. Hon är sen. Raskt går hon mot ett ensamt hörn av salen. Emma sitter alltid ensam i klassrummet. Om hon sätter sig vid ett bord reser sig bara de andra.

Det hände i dag igen.

Engelskaläraren pekade på ett bord och bad mig sitta där.

Vid bordet satt redan sex andra. När jag satte mig flyttade en tjej sin stol ifrån mig. Och en pojke flyttade till andra sidan bordet. Blundade för att inte börja gråta. Ser de att jag gråter blir det värre. Så var det i åttan.

Jag grät inte förrän jag kom ut i korridoren. Jag trodde inte att någon såg mig. Då kom rektorn förbi. Hon frågade varför jag grät. Jag berättade.

Hon kollade med läraren. Sen sa hon att pojken inte alls hade bytt bord för att slippa sitta vid mig. Han hade rest sig för att se tavlan bättre.

Fredag 8 september

Den nya tjejen i åttan undviker mig.

Jag har märkt det i några dagar.

I dag stod jag i biblioteket innan NO-lektionen. Gömde mig bakom hyllan med böcker om geografi och konst. Då fick jag veta varför. En kille i min klass har sagt till henne att hon får välja. Är hon med mig så kommer de att vara likadana mot henne.

Tredje skolveckan

Måndag 11 september

På SO-lektionen delades vi in i grupper. Min grupp skulle ta reda på fakta om kristdemokraterna.

Jag hatar grupparbeten. Oftast försvinner de som jag ska jobba med. Så att jag inte ska hitta dem.

Måste bli bättre på att samarbeta.

Det står i pappren från utvecklingssamtalet, de som mamma sparat i pärmen med röda kanter:

Emma måste lära sig att samarbeta.

Emma måste vara mer aktiv i grupparbeten.

Emma måste ta mer initiativ.

I dag frågade jag en av tjejerna i gruppen vad jag skulle göra. Hon sa att jag skulle sticka. Jag var ändå bara i vägen.

Det är svårt att samarbeta med såna som hatar mig.

Tisdag 12 september

Bakade pizza på hemkunskapen. Så fort jag var i närheten flyttade sig alla andra.

Vet inte varför de hatar mig.

Onsdag 13 september

Skoldag som vanligt.

Denna morgon hittar Emmas mamma Monika ytterligare ett hotbrev i postlådan. Orden är skrivna med spretig handstil:

Tror du att du är säker nu när du har (assistentens namn)? Men det är du INTE. Detta är bara början. Vänta och se.

Hon springer tillbaka in i den röda villan och ringer till sin sambo Kjell-Åke.

- Nu polisanmäler vi, säger han.

Men de bestämmer sig för att inte berätta något för Emma.

Torsdag 14 september

Hemma från skolan.

Ont i magen. Gråter.

Fredag 15 september

Gick till skolan. Ont i magen.

Sjukanmälde mig och gick hem.

Mamma ringde rektorn. Mamma sa att jag har ont i magen för att jag är rädd i skolan. Rektorn sa att det går magsjuka på skolan.

Fjärde skolveckan

Måndag 18 september

Orkar inte mer.

Gympa. Klassen hade friidrott utomhus. Jag spelade boll med assistenten i gympasalen.

Mådde illa. Yr i skallen. Ont i magen.

Sen föll jag bara ihop. Vet inte varför. Kunde inte stå upp. Assistenten frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag inte vill leva längre.

Tisdag 19 september

Grät tills jag somnade.

Vill inte att mamma ska höra. Hon är redan så orolig. Hon blev så ledsen när hon i våras hittade mitt avskedsbrev under teckningarna på skrivbordet.

Onsdag 20 september

Stannar hemma från skolan.

Torsdag 22 september

Mår dåligt. Stannar hemma.

Gråter.

Fredag 22 september

Stannar hemma. Ledsen.

Femte skolveckan

Måndag 25 september

Ännu en måndag i paradiset, men i dag vill Emma dö.

Framme vid tavlan står läraren och talar om första världskriget. Emma lyssnar inte så noga. Hon sitter längst fram i klassrummet och skriver sitt avskedsbrev.

Orkar inte mer. Så känns det.

Om livet ska vara så här så vill jag inte leva. Tänkte lämna brevet i skåpet så de hittar det efteråt.

Hemsk dag i skolan. När jag gick i korridoren innan första lektionen skrek killarna i klassen att jag var ett jävla cp-barn.

På gympan spelade de handboll. Jag satt bredvid. Några killar låtsades att de kastade snett så att bollarna träffade mig.

Efter skolan tänkte jag gå till sjön och dränka mig.

Sms:ade mamma att jag inte orkar kämpa längre, att de ska släppa taget. Jag ber om förlåtelse. Hon kom till skolan och hämtade mig.

Tisdag 26 september

Var hos doktorn.

Han säger att hostan är panikhosta. Att jag hostar så mycket för att jag är mobbad.

Onsdag 27 september

Var hos doktorn.

Mamma berättade om hotbreven. Det är så hemskt. Men jag är glad att hon inte har berättat tidigare. Då hade de sett mig ledsen i skolan.

Gråter.

Torsdag 28 september

Mamma har pratat med några experter. De bestämde att jag inte ska gå tillbaka till skolan. Jag vill ju helst komma in på estetiska linjen i Sundsvall. Men nu kommer nog inte betygen att räcka.

Mamma säger att vi inte ska tänka på det nu.

Det viktigaste är att jag överlever.

Fredag 29 september

Det var disko på ungdomsgården. Sofia övertalade mig att följa med.

Personalen på ungdomsgården sa att jag var stark som kom.

Kände mig lite bättre.

Sofia och jag dansade. Alla andra gick därifrån. Alla tittade på oss. De ropade att jag inte kunde dansa.

Kände mig illamående. Blev vit i ansiktet. Sofia blev rädd. Sprang ut och kräktes. Några killar från klassen härmade mig och skrattade. Gömde mig på fritidsledarnas kontor. Ringde mamma som hämtade mig med bilen.

Jag grät hela vägen hem.

Historien slutar inte här, lyckligt, i en bil som lämnar helvetet.

Emma lider fortfarande. Hon har inte varit i skolan sedan den 25 september. Nu väntar familjen på barn- och elevombudets dom. Under tiden har hon några timmars undervisning per vecka.

Skidturisterna har börjat komma till paradiset, men Emma vågar inte gå utanför dörren.

-Hon mår sämre än någonsin tidigare, säger mamman Monika.

Alldeles nyligen hittade Emma ännu ett hotbrev i familjens brevlåda.

Det tredje i ordningen.

Läs mer

Emma, 15, går i nian på ­Funäsdalens centralskola. I fyra år har hon misshandlats, hotats och hånats. Det har gått så långt att Emma inte längre vågar gå ut. Men skolan tycker inte att Emma är mobbad. Vi bestämde oss för att följa ­hennes fem första veckor i nian. Berättelsen börjar på skolgården på Funäsdalens centralskola 28 augusti, det är den allra första ­dagen efter sommarlovet. Emma får en sten i bakhuvudet. Välkommen till skolan.

Maria Trägårdh, Ronnie Sandahl