Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

På flykt från mobbarna

Här gömmer sig Daniel, 15, för att slippa bli misshandlad

byter gömställe Daniel är noga med att flytta runt, han vågar inte stanna för länge på samma ställe. Han vågar fortfarande inte åke hem till pojkrummet hos mamma. byter gömställe Daniel är noga med att flytta runt, han vågar inte stanna för länge på samma ställe. Han vågar fortfarande inte åke hem till pojkrummet hos mamma. Foto: Casper Hedberg

I morse tvingades 100 000 svenska barn gå till skolan – för att ännu en dag hånas och kränkas.

I dag berättar vi om 15-årige Daniel från Stockholm.

Morgonen den 16 september fick han nog. Han packade sin väska och försvann iväg på mopeden.

Sedan dess har Daniel varit på flykt.

Kvällen före hade mobbarna från skolan väntat utanför hans dörr.

Det var inte första gången som Daniel misshandlades.

I tre år har han ständigt varit rädd för våld och hån. Men skolan Vasa Real i Stockholm kallar det inte mobbning.

Vi har följt Daniel på hans flykt undan mobbarna.

Slaget träffade strax över höger kind.

Inte nu igen, tänkte Daniel när han föll ned på det kalla stengolvet.

Några minuter tidigare hade en klasskamrat ringt. Han ville snacka. De bestämde att de skulle ses hemma hos Daniel.

När Daniel kom hem väntade en lynchmobb utanför porten. Han beskriver att de var överallt. Han försökte uppskatta hur många de var. Trettio, kanske fyrtio, ungdomar. Flera från hans egen klass.

– De skulle märka mig.

Inne i lägenheten hade mamma Emma precis lagt sig ovanpå det hemvirkade överkastet i sovrummet.

Utanför hörde hon oväsen. Men brydde sig inte om att titta ut. Det var ju fredag. Högljudda ungdomar är man van vid om man bor mitt i en storstad.

Emma slog upp sidan 90 i boken "Leva, älska, lära" samtidigt som Daniel slöt ögonen och förberedde sig på nästa slag.

Dra inte ut mina piercingar, tänkte Daniel. Snälla, dra inte ut mina piercingar.

Han blundade fortfarande. Slaget uteblev. Han hörde ljudet av fötter som sprang därifrån. Plötsligt skingrades mobben.

Polisen var på väg. Ännu en polisutredning väntade.

 

     

 

Morgonen efter rymde Daniel hemifrån.

Han stängde av mobilen. Inte ens mamma fick veta vart han skulle.

Hemma i lägenheten ringde Emma till skolan och berättade vad som hade hänt. Under de senaste tre åren hade Emma ringt många samtal till skolan.

Nu var hon förtvivlad.

– Det måste få ett slut.

Redan i början av sexan upptäckte Emma att hennes son hade märkliga blåmärken på överarmarna och smalbenen. När skolan senare förbjöd skor med stålhättor försvann märkena från benen.

Men blåmärken på armarna hade han fortfarande.

Daniels klasskompisar brukade reta honom för hans Levis-jeans. Att han inte hade några lyxiga märkeskläder från Lacoste eller Prada.

– De brukade säga att mina kläder kom från UFF och Myrorna.

I sjuan blev det värre.

En kväll i Vasaparken riktade en klasskamrat (som enligt Daniel är en av mobbarna) en luftpistol med lätta plastkulor mot Daniel och tryckte av. Plastkulan avlossades från en meters håll och träffade i ansiktet.

Daniels mamma polisanmälde händelsen – som senare ledde till en fällande dom.

Tre veckor senare blev Daniel slagen i magen. Han tappade luften, men lyckades springa därifrån. Killen som slog sa att det var för att Daniel hade polisanmält pistolskottet.

– Det var en hämnd.

 

     

 

När vi träffas i Sollentuna centrum har det gått två veckor sedan lynchmobben väntade utanför Daniels port. Sverige har fått en ny borgerlig regering som vill ha hårdare tag i skolorna.

Mobbarna ska stängas av, har den nye skolministern Jan Björklund (fp) sagt.

Denna fredag sitter Daniels klasskamrater i Vasa Reals matsal och äter ärtsoppa och pannkakor med jordgubbssylt.

Samtidigt som Daniel är på flykt.

Han sladdar över den torra asfalten med sin blåa Yamaha Eros. I förvaringsboxen under sadeln finns några paket nudlar med biffsmak. Om han skulle bli hungrig.

Runt oss sitter män med snickarbyxor på solblekta träbänkar och äter ur medhavda lunchlådor. Pendeltågen dånar förbi.

Daniel har inte varit i skolan sedan misshandeln.

Han vågar inte ens åka hem.

– Jag är svinrädd. Nästa gång bryter de ett ben på mig. Minst.

I natt ska Daniel sova hemma hos systern Natalie. Hon bor i Sollentuna. Daniel trivs i förorten.

– Jag är trygg här.

Dagarna ser ungefär likadana ut. Daniel sover till elva. Sedan går han ut med Natalies hund Bullen, en vit bulldog. När alla andra är i skolan brukar Daniel köra runt med mopeden i Stockholms norra förorter.

Om nätterna sover han på soffan hemma hos någon av sina två systrar. Eller på golvet hemma hos en kompis.

Daniel är noga med att flytta runt, vågar inte stanna för länge på samma ställe.

– Jag vill inte att de ska hitta mig.

 

     

 

Vasa Reals rektor heter Gunnar Wohlin. Han tar emot oss en onsdag i oktober. På vänster kavajslag bär han en pin som visar att han är medlem i Rotary.

Gunnar Wohlin är personligen ansvarig för att Daniel ska känna sig trygg i skolan.

Nu är han anmäld till Skolverket. Om han har gjort tillräckligt eller inte för Daniel kommer att avgöras av barn- och elevombudsmannen.

Själv hävdar Gunnar Wohlin:

 Vid varje enskilt tillfälle har skolan utrett situationen och löst den.

 I åttan och början av nian fick man inga signaler från vare sig Daniel eller hans mamma om att Daniel inte trivdes i skolan.

 När Daniel har känt sig hotad har skolan satt in extra personal som följt honom. Han behöver därmed inte vara rädd i skolan.

– Jag skyr inga medel. Jag anställer en extra person på studs. Det är ingen diskussion. Ingen ska vara rädd i vår skola.

Gunnar Wohlin säger också att det inte är samma personer som har utfört de olika våldshandlingarna. Och gällande misshandeln utanför Daniels port har Wohlin fått information om att ingen elev från skolan utdelade slagen.

Sedan berättar han om en elevvårdskonferens som han anordnade på sitt rum så sent som tisdagen före misshandeln.

Efter mötet talade de om Daniel. Mötesdeltagarna sa till varandra:

– Vad skönt att det har löst sig för honom!

Tre dagar senare väntade en lynchmobb utanför Daniels hem.

– Det kom som en blixt från klar himmel, säger Gunnar Wohlin.

 

     

 

För Daniel kom inte lynchmobben som en blixt från klar himmel.

 Han har dagligen hånats - kallats bög och fattiglapp - i snart tre år.

 Han har fått sitt huvud dunkat i ett skåp, skjutits i ansiktet med luftpistol, blivit slagen i magen, jagats på moped och till slut misshandlats av en lynchmobb.

 Han har under två längre perioder vägrat gå till skolan - av rädsla för sitt eget liv.

Daniel berättar att han varje dag har lämnat skolan genom en bakdörr, för att sedan hoppa på 4:ans buss. Trots att han bor bara några hundra meter från skolan.

– Jag vågar inte gå hela vägen hem.

Men Gunnar Wohlin hävdar, liksom skolledare och antimobbningsteamet på Vasa Real, att det handlar om separata händelser.

Det finns ingen röd tråd mellan incidenterna.

Skolans slutsats:

Daniel är inte mobbad.

 

     

 

Helena de Ruvo är kurator på Vasa Real. Hon vill först inte berätta vad hon heter i efternamn.

Helena de Ruvo är verksam i skolans antimobbningsteam – och säger samma fras som återkommer i alla antimobbningsmanualer:

– Vi kan inte ta ifrån Daniel hans upplevelse. Jag kan inte säga att han har fel.

Men sedan säger hon:

– Tidigare har vi under samtalen med Daniel inte talat om händelserna som mobbning. Det är svårt att göra något när det inte är så det framställs av eleven själv. Men det är en helt annan sak att i efterhand se tillbaka på en situation och säga: det där var nog mobbning.

Varför har du inte bedömt Daniel som ett mobbningsfall?

– Upplevelsen av att känna sig utanför och illagjord har funnits. Men det har inte definierats som mobbning.

Vad definieras som mobbning?

– Det står här, klart och tydligt.

Skolkuratorn skjuter fram ett knippe hophäftade papper.

Det är skolans handlingsplan mot mobbning.

På första raden står:

"Ingen elev ska behöva känna sig rädd på sin väg till eller från skolan, i skolan eller på skolgården".

 

     

 

Daniel fingrar på ett hål stort som en femkrona i sina Levis-jeans medan han berättar om sina självmordstankar.

– Jag har tänkt på hur det skulle vara att hoppa från en bro. Det är en jävligt stark känsla.

Sedan säger Daniel att han verkligen vill leva. Det är bara när han blir arg, när allt känns så jävla hopplöst, som han börjar tänka på hur det vore att försvinna.

– Men det ska inte vara så, säger han. Jag ska inte behöva dö när jag är femton.

När känslorna är som svårast brukar Daniel skriva låttexter. En av dem handlade om att han inte ville leva längre.

– Det var den som gjorde morsan så ledsen.

Mobbningen har slitit hårt på Daniels mamma. Ögonen är röda av sömnbrist och maktlöshet.

– Det känns som att ingen vill lyssna på mig.

– Mobbarna går kvar i skolan, som om inget hänt. Men det är ju min son som har råkat illa ut. Varför ska han tvingas fly? Ska det få vara så här?

När mobbningen har fortsatt har Daniel vänt sig mot henne.

– Han känner att jag har svikit honom.

 

     

 

En regnig torsdag i oktober träffar vi Daniel hemma hos storasyster Natalie.

Några dagar tidigare ringde mamma Emma. Hon sa att hon hade gett upp. Det var klart att Daniel ska byta skola. Han skulle få börja redan om två dagar.

Nu sitter vi i vardagsrummet. Teven står på utan ljud. Ett stilla sorl från akvariet. Annars är det tyst.

Bullen har avlivats. Han var sjuk.

Daniel säger att han trivs i sin nya skola.

– Där känns det som att lärarna lyssnar på eleverna.

Men han är fortfarande rädd. Och arg. Daniel har hört att en lärare i Vasa Real har berättat för klassen om vilken skola han har flyttat till.

– Nu vet de ju var jag finns.

Och framtiden?

– Jag vill bli artist, säger Daniel.

Han ser det framför sig: han som står på Globens scen.

Mobbarna som står nere i publiken och tänker: titta, han där mobbade jag, kolla på honom nu.

Daniel ler ner i marken.

Han säger att han inte behöver bli lika stor som Eminem. Det skulle räcka om han får uppträda på Skansen.

Eller så ska han bli bilmekaniker.

– Men först ska jag gå ut nian.

Ronnie Sandahl, Maria Trägårdh
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet