Varför hade du sex på Slottet, Caroline?

af Ugglas om självmordstankar, schlager-SM och att bli stämplad som galen

NYHETER

En gång var Caroline af Ugglas plan att inte bli en dag äldre än 28 år.

Planen sprack.

Foto: Mats STRAND
Caroline af Ugglas.

Nu tänker hon dö vid åttio i stället.

– Då ska jag ta livet av mig, säger Caroline af Ugglas. Det verkar inte skönt att bli så där gammal. Torkad i stjärten och duschad. Nej, fy fan.

Varför ville du dö vid just tjugoåtta?

– Då förväntas man ha skaffat familj och barn. Och det trodde jag aldrig att jag skulle vilja ha. Men så träffade jag Heinz och vi fick barn. Det var väl då jag flyttade fram gränsen till åttio.

Caroline af Ugglas, 34, återkommer ofta till dem.

Heinz och barnen.

– Den stabila punkten i mitt liv.

Rebellen från de fina salongerna som rapade och bråkade har blivit småbarnsmamma med plats i en av tågvagnarna i folkkära ”På spåret”.

Caroline af Ugglas säger att hon har förändrats.

Även om hon fortfarande är den enda småbarnsmamma jag har sett klafsa runt i leran på gårdsplanen i rosa pälsjacka och silverfärgade platådojor.

Vi träffas hos henne. Långt utanför stan, vid vägs ände. Gården har funnits länge i familjens ägo.

– Jag är rätt käck, säger hon om den nyvunna folkligheten. Inte jättekäck, men lite rar kan jag nog ändå vara.

Men varför ska du vara med i Melodifestivalen?

– Jag gillar kontrapunkt. Saker ingen förväntar sig. Melodifestivalen blir nog min största revolt. Men det läskiga är ju att jag är så jävla mycket på smällen.

Hur är det att vara gravid?

– Inte min grej. Jag vill kunna bära fyrtio kilo, springa snabbt, välta saker. Dessutom är jag hypokondriker. I förrgår hade jag värkar och trodde jag skulle föda. Och jag är bara i artonde veckan.

Har ni ett arbetsnamn på bebisen?

– Otis. Utan h. Efter hissmärket.

Hur ska dina barn revoltera mot dig?

–Genom att bli plugghästar och tråkmånsar.

Hur var du själv som barn?

– Hemsk. Jättebråkig. Helt utan rädslor. Jag startade bilar och körde. Stod längst ute på den tunna isen och hoppade så mycket jag kunde. Gick upp på nätterna och badade i andras pooler, trots att jag var sex år och knappt kunde simma. Jag kände bara: Dör jag så känner jag ändå ingenting. Man kan säga att jag var dum i huvudet.

När var dina föräldrar som mest oroliga?

– Jag får ont i magen när jag tänker på en resa vi gjorde till Nordkap. Vi var inne i en glaciär och jag gick så jävla långt in. Min mamma stod bakom mig och grät och lockade med godis. Jag var elva år, men de borde haft mig i koppel.

Hur har du präglats av att din familj är adlig?

– Ingenting. Mitt mål med livet är inte att kunna gå på kalas och presentera mig som adlig. Det har mest legat mig i fatet. Folk har skrivit att jag föddes med guldsked i mun. Jävla bullshit! Jag har tjänat varenda liten slant själv.

Din pappa jagade med kungen. Vilken är din främsta rojalistiska merit?

– Jag har varit på såna där kalas med kungafamiljen. De verkar jättesnälla. Men jag står inte ut med minsta antydan om att slicka uppåt. Jag umgås hellre med djur och dem som mår dåligt än med kungen.

Varför hade du sex på Kungliga Slottet?

– Jag var arton år och jobbade med att restaurera gamla kristallkronor på Slottet. Där finns ju en massa fina rum med vackra sängar och badrum i marmor. Så jag och min pojkvän smög in där. Det var väldigt romantiskt.

Hur var dina ungdomsår?

– Jag ifrågasatte livet en hel del mellan nitton och tjugoett. Jag var riktigt deprimerad i två år. Ville dö och så där.

Självmordstankar?

– Ja, det hade jag ända tills jag var tjugoåtta. Sen fick jag barn. Då försvann tankarna. Mest för att man inte får tänka så då. Man får inte vara så jävla dum att man tar livet av sig när man har skaffat barn.

Försvann de så enkelt?

– Jag kan sakna självmordstankarna. Den där utvägen, att kunna ta livet av sig, är en underbar liten fallmatta att bädda in sig i. Men nu, shit. Jag har liksom fyrtiosex år kvar till åttio. Och någon pension lär man väl inte heller få, haha. Det är en läskig tanke.

Hade du då tänkt ut hur du skulle ta ditt liv?

– Garaget, lite kolmonoxid. Men jag var för feg. Sen får man ju bara inte göra så mot sina föräldrar. Först nu förstår jag hur stark kärlek en förälder har till sitt barn. Har du barn?

Nej, inga barn.

– Då fattar du ingenting, haha.

När sökte du hjälp?

– Efter två år var jag nästan på väg att bli en lunatic (galning). Jag bodde i en lägenhet på nedre botten och ville inte att folk skulle titta in på mig så jag kröp omkring på golvet. På dagarna kunde jag sitta på golvet i flera timmar och bara gråta.

Hur blev du frisk?

– Jag fick Prozac. Men jag hade en dålig psykiatriker som sa: Öka, öka, öka. Jag hade rave ett helt år. Var påtänd jämt. Det dröjde tills jag var 28 innan jag hade slutat helt med pillren.

Drack du samtidigt som du åt Prozac?

– Ja, det har inte hänt mer än tio gånger. Men varje gång har det gått åt helvete.

Vad gjorde du då?

– Hängde i kristallkronor. Sparkade på saker. Och sen fick jag betala en massa pengar dagen efter. Jag har varit på många bilar. Tvåtusen spänn i självrisk. Och jag minns ingenting.

Blackouter?

– Jag kunde vakna med lack på skorna utan att minnas att jag hade sparkat på bilar. Det var riktigt otrevligt. Jag gick på den niten tio gånger. Sedan dess har jag inte varit full. Det är åtta år sedan jag var packad. Jag vågar inte.

Hur klarar du dig utan Prozac?

– Jag är lägre än hög. Men det går bra. Jag känner mig nöjd med livet.

Hur ser du tillbaka på den tiden?

– Många låtsas som att de aldrig har känt så. Det är därför jag vill prata om det. Det är okej att må dåligt. Man blir mera människa av att ha varit det. Det finns förstås såna som aldrig blir deprimerade. Låt dem slippa. Sen är de kanske jävligt ytliga och tråkiga i stället.

Måste konstnärer lida?

– Konstnärer är som små barn. Vi fortsätter att måla teckningar och sjunga sånger när alla andra har lagt det åt sidan. När man är liten klappar alla vuxna i händerna. Men så kommer en dag då det inte är gulligt längre. Då kommer lidandet.

Tror du på Gud?

– Jag tror på guden inom oss. Det är viktigt att vi ber till det goda. Om jag säger till mig själv varje kväll att jag ska vara ödmjuk så är det fan så mycket större chans att jag också är det. Men jag är ingen Dalai lama.

Vad handlar dina böner om?

– Oftast en släng om den där jävla miljön och en släng om familjen. Jag ber aftonbön varje kväll. Fem minuter.

Hur nära har du varit att dö?

– Jag åkte från Sälen till Stockholm på två timmar och fyrtioåtta minuter. Helt idiotiskt. Jävlar i helvete vad jag körde. Jag höll på att dö fem gånger under den resan. Omkörningar i uppförsbackar, hela tiden. Men jag gillade det. Nu är det inte kul längre. Usch, jag kan få sådan ångest över det.

Om man talar med folk som inte känner dig så återkommer ständigt en fras.

– Vilken?

”Jaså, hon den där konstiga.”

– Jag har nog alltid varit ”Caroline af Ugglas, galningen”. Det har jag levt med sedan dagis. Och får man alltid höra att man är galen så blir man ju galen till slut. Men nu känner jag mig inte särskilt galen längre.

Du har alltid provocerat. När hamnar du i slagsmål?

– Jag hatar att slåss. Mest för att jag inte gillar kroppskontakt. Jag har inte haft ett enda one night stand heller. Det är ju skitsnuskigt! Jag kramar dem som jag älskar. Då snackar vi man och barn. Sen kladdar jag inte på folk.

Var kommer den oviljan ifrån?

– Jag har skitbra luktsinne. Om jag kommer hyfsat nära så känner jag hela personens lukt. Och det vill jag inte känna.

Vi dricker ur vårt te. Sedan klafsar vi vidare genom leran.

Caroline känner med handen över en stor ek. För många år sedan ristade hon in sitt namn där. Nu syns inget. Barken har växt igen.

Mot slutet av barndomens somrar, när familjen åkte tillbaka till stan, grät alltid Caroline.

– Jag brukade säga: Den dagen jag har blivit vuxen ska jag stanna kvar här.

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM