Saddams hem - ett billigt skjul

Luffaren var Iraks diktator

Foto: CHRIS HONDROS/GETTY IMAGES
HÄR SLUTAR JAKTEN Soldater ur fjärde infanteridivisionen vid den jordhåla där Saddam Hussein hittades. På den här platsen utanför Tikrit skrevs i helgen världshistoria. Här slutade jakten på Iraks förre diktator - efter 250 dagar.
NYHETER

LONDON.

De amerikanska soldaterna var bara sekunder från att kasta ner en handgranat i den trånga, mörka jordhålan.

Men i skenet av sina ficklampor såg de ett par uppsträckta händer.

Den luggslitne, skäggige, illaluktande figuren som klättrade upp ur hålet sa:

– Mitt namn är Saddam Hussein. Jag är Iraks president. Jag vill förhandla.

Saddam strax efter gripandet.

Den lilla gruppen elitsoldater som samlats runt jordhålan tittade först skeptiskt på den till synes förvirrade ”luffaren”.

Sedan sa en av dem:

– Vi har hälsningar från president Bush.

Där, i just det ögonblicket, tog den 250 dagar långa jakten på Saddam Hussein slut.

Där, i just det ögonblicket, skrevs världshistoria.

Av många häpnadsväckande detaljer i samband med infångandet finns det en som kanske blivit en smula förbisedd.

I det enkla skjul som tjänade som Saddams gömställe – när han inte tryckte nere bland råttorna i hålan – fanns en enda tavla på väggen. Eller rättare sagt: det var en billig trycksak, en affisch.

Den föreställde Noaks ark.

Symboliken är svår att förbigå.

Vad hoppades Saddam kunna uppnå med sitt desperata krypande i underjorden, förutom att hålla sig vid liv?

Drömde han om att likt Noak bygga sig en ark och en dag segla i väg längs Tigris, bort från sin egen syndaflod och finna säkerheten på en bergstopp i fjärran?

Som vanligt blev han förrådd.

Härskaren som ibland såg spöken mitt på ljusa dan och som en gång med en lätt höjning av ett finger lät avrätta 25 misstänkta förrädare – utan tillstymmelse till bevis – kunde till slut inte känna sig trygg någonstans.

Inte ens i kretsen av släktingar och gamla medarbetare runt hemstaden

Tikrit.

När Bagdad föll för åtta månader sedan och Saddam försvann blev just Tikrit – där ex-diktatorn fortfarande har många anhängare – ett huvudmål för västkoalitionens spaningar.

Den hemliga amerikanska specialstyrkan Task Force 20, bestående av antiterrorexperter från både marinen och armén, samarbetade intensivt med olika underrättelsetjäns-ter, däribland den iranska.

Men framför allt med kurdisk milis, som byggde upp ett stort kontaktnät bland ”vanligt folk” i Tikrit och som enligt obekräftade uppgifter också ledde in amerikanerna på det slutgiltiga spåret.

De ringade in en familj på ”mellan fem och tio personer” som stod Saddam nära.

En av dessa personer orkade inte bära sin hemlighet.

Klockan 10.50 i lördags förmiddag bröt han ihop.

Han började prata.

Kanske var det kocken och hans bror.

Kocken, som en gång arbetade i ett av Saddams palats, står nu under ständigt beskydd av de amerikanska trupperna. Hans namn nämns inte.

Det är han som äger det fallfärdiga skjulet där Saddam höll sig gömd. Kocken har själv ett större hus alldeles i närheten.

Inte många fler än han och hans bror – och kanske ytterligare någon i familjen – kunde ha vetat att Saddam Hussein skulle befinna sig just på denna bondgård, just denna dag.

– Tro mig, han finns där. Men ni måste leta noga, sa ”förrädaren” till förhörsledarna.

Överste James Hickey ledde operation Röd gryning. Tipset pekade på två olika gårdar – kallade Järven 1 och Järven 2 – i staden Ad Dawr, drygt en mil söder om Tikrit. Det var i ett område som de amerikanska styrkorna genomsökt flera gånger tidigare, utan framgång.

Exakt klockan 18.00 lokal tid, i skydd av kvällsmörkret, började den fjärde infanteridivisionen röra sig mot byggnaderna. De hade order om att fånga eller döda ”en mycket betydande person, kanske nummer ett”.

Klockan 20.00 hade de genomsökt de större husen.

Ingenting av värde.

De spärrade då av hela området och började leta i terrängen.

De hittade ett enkelt plåtskjul och en lerhydda, omgivna av en mur.

Någon bodde uppenbarligen i skjulet, men vem?

De två små rummen var smutsiga och snuskiga. Det låg skitiga kläder överallt. Ett par grå byxor. En handduk. Ett blommigt skynke. Ett par svarta mockasiner och ett par tofflor. Några böcker på golvet.

I ett provisoriskt köksutrymme fanns ett litet kylskåp med några varmkorvar, en burk Seven-up och ett par chokladbitar av märket Bounty.

På diskbänken fanns överblivet ris i en gryta, gammalt bröd, en burk kaffe, en tvålbit, munvatten, en spegel och två Mars-chokladbitar.

I diskhon en hög odiskade tallrikar.

På ett fat låg en övermogen banan och ett äpple.

På den obäddade sängen låg två nya, vita t-shirtar och två par vita boxershorts, fortfarande i sin plastförpackning.

I en låda hittades en svart, arabisk rock.

I en annan hittades 750 000 amerikanska dollar.

Utanför skjulet såg det ut som en soptipp: en trasig stol, gamla plastdunkar, trasiga flaskor, skräp överallt. Ett smalt dike bredvid lerhyddan hade uppenbarligen fungerat som toalett.

Mannen som gömde sig där måste ha varit på flykt länge. Bakom en häck hittades en vattentank, några kastruller, grytor och en generator för att alstra elektricitet.

Det var verkligen miserabla förhållanden. Verkligen miserabla förhållanden för någon som hade 750 000 dollar i en låda.

En aning paradoxalt också att den-som-nu-gömde-sig-där kunde sträcka på huvudet och se andra sidan av floden Tigris, de undersköna, gyllene palats som fanns där, lyxen och rikedomen som en diktator hade skaffat sig på bekostnad av sitt folk.

Medan de amerikanska soldaterna beaktade detta låg Saddam Hussein, 66, och tryckte i sin håla, bara några meter därifrån.

Somliga säger att det var en spricka i jordhögen. Andra påstår att det var en liten, vit remsa tyg som stack fram.

Hur som helst – någon började sparka lite löst i högen av jord och tegelstenar, och där under fanns en matta. Under mattan satt en stor ”plugg” av plast. Den var målad för att se ut som cement.

Strax bredvid stack en ventil upp ur jorden. På den hängde torkad salami och torkade fikon. Som maskering.

När soldaterna lyfte plastpluggen i två handtag av tvinnad ståltråd stirrade de ner i ett mörkt hål, 2,4 meter djupt och 1,8 meter brett nere på botten. De såg någon röra sig där nere och övervägde att kasta ner en handgranat.

Men då syntes två uppräckta händer och två skräckslagna ögon och ur det toviga skägget hördes en röst på engelska:

– I am Saddam Hussein. I am ...

Och på väggen i skjulet hängde en affisch med Noaks ark.

Läs också:

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM