Dagens namn: Uno
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Skadade FÖR LIVET

Offren om det oprovocerade våldet

Ett knytnävsslag mot huvudet fällde Calle.

Mosade hans hjärna och förändrade hans liv för alltid.

Aftonbladet har mött fyra unga killar som fallit offer för oprovocerat våld.

De har sparkats på när de legat ner och har fortfarande ärren kvar.

Ljudet är det som Fredrik minns starkast. Sparken mot hans huvud lät som när en flaska krossas.

– Jag kunde inte skrika, ingenting. Det var som att alla sinnen kollapsade, säger han.

Dagen efter vaknade han upp i en sjuksäng i Jönköping.

Utan att kunna röra benen.

– Det kändes som att mitt liv var över. Det gjorde faktiskt det.

     

Snart två år har gått sedan Calle misshandlades.

För några dagar sedan fick han ett brev från Försäkringskassan.

Han ska vara sjukskriven till år 2010.

”Brukade vara glad”

Hans planer att ta körkort, göra utlandstjänst som militär och att spela fotboll – allt förändrades av ett slag.

Ett slag som skadade hans hjärna.

Calle pillar på en brödsmula på det dignande brödfatet på vardagsrumsbordet.

Han tittar upp, rättar till sin mössa.

– Ibland känner jag mig som 40. Jag brukade vara glad, säger han.

Calle och en vän hade varit i Globen en januarikväll 2006. De hade biljetter till Oasis, Calles favoritband.

På Kickis bar i Stockholm drack de öl.

Vid stängningsdags i garderobs-

kön får Calle en knuff.

– Jag är inte den som brukar bråka. Jag har svårt att tro att jag gjorde något för att provocera.

Bara ett slag

Utanför krogen väntar 19-åringen på Calle. Ingen vet riktigt hur många slag som träffar Calle. Själv säger 19-åringen att han bara slog ett knytnävesslag.

Det tar så illa ett slag nu kan göra.

Calle ramlar handlöst ner på trottoaren.

     

Snön faller över Landskrona. Sportlovet har precis börjat och Jon, då 19 år, kliver av 3:ans buss.

– Ni går på vår gata.

Tre killar stannar Jon och hans vän. Utan förvarning kastar de sig över dem. Jons vän trycks upp mot en husvägg. Över Jon matas sparkar och slag. Han ligger ner, försöker skydda sig med händerna.

– Jag kände de första slagen. Sen stängde hjärnan av. Smärtan kom tillbaka först på sjukhuset.

     

I tre veckor svävar Calle mellan liv och död. Han ligger i koma, hjärnan är svullen och läkarna kan inte säga om han kommer att överleva.

– Jag vågade knappt gå ut och röka, jag visste ju inte om Calle skulle leva när jag kom tillbaka, säger mamma Berit.

Hon ser ut att rysa vid blotta minnet.

– Han såg ut som Frankensteins monster.

När Calle vaknar vet han inte var han är. Vad som har hänt. Lukterna är obekanta. Ljuden likaså.

Och när han försöker fråga var han är kommer bara luft. Hans tal är helt borta.

– Det var den värsta stunden i mitt liv.

     

Det var kallt ute den där onsdagskvällen i februari i år. Fredrik hade vinterjackan på sig.

– Vi tog några öl.

Hoppar och sparkar

Utanför krogen Centrum ryker han ihop med en jämnårig kille. De är båda fulla.

Han får en käftsmäll. Fredrik slår tillbaka men faller till marken.

Han ser fyra killar rusa mot honom och sträcker ut handen.

– Hjälp mig att resa mig, vädjar han.

I stället ger sig killarna in i misshandeln.

Hoppar på Fredrik. Sparkar honom i huvudet.

Varför har han aldrig fått svar på.

     

Hunden Theo trycker nosen mot altandörrens glas och gnyr efter husse.

Familjen Olsson köpte Theo till Calle för att han skulle börja ge sig ut på promenader. Sysselsätta sig. Hålla i gång.

För Calle möter inte längre folks blick på samma sätt.

Något i honom har slocknat efter misshandeln, tycker hans bror.

Calle ser ut som vilken ung kille som helst. Bara lite försiktigare, som att han väger varje ord noga.

I själva verket handlar det inte så mycket om eftertanke som att alla ord helt enkelt inte finns där.

– Närtidsminnet är kasst. Jag minns inte vad ni heter fast ni presenterade er precis.

Calles bror Jonas berättar att Calle var en social, sportig kille med mycket vänner förut.

– Nu är hans självkänsla förstörd. Det tycker jag är det värsta med alltihop.

     

15 mot 1.

Ett adrenalinstint ungdomsgäng mot en ensam 18-åring.

Det var oddsen för John Bergstedt en majnatt 2005.

Några dagar senare skulle han ta studenten.

– Jag hade varit på en fest på kvällen och druckit rätt mycket.

John är full.

Han möter ett gäng med yngre killar. Varför de börjar tjafsa vet han inte, det går så snabbt.

Någon slår John till marken med ett batongslag i bakhuvudet. Ansiktet skrapar utmed asfalten.

På sjukhuset får en sjuksköterska skrubba bort gruskornen med en tandborste. Hans skjorta är täckt av blod.

John minns inte mycket från misshandeln. Han tuppade av efter ett tag.

”Det kom tårar”

– Men något jag aldrig glömmer är när en fot kommer mot mitt ansikte och stampar mot min näsa.

Hans mamma Elisabeth minns kvällen desto tydligare.

Hur en polisman varnar henne att synen av hennes son är skrämmande. Hur besvikna de alla blir efteråt när ingen grips.

     

Söndag morgon, för en vecka sedan. Fyra killar på fyra olika ställen i Sverige hör samma nyhet. Riccardo i Stockholm har 16 år gammal sparkats ihjäl av ett ungdomsgäng.

– Det kom tårar. Det är svårt att inte tänka att det hade kunnat gå så för mig, säger Jon.

Ingen av dem har glömt. De är försiktigare, går inte gärna själva i mörkret.

Fredrik vågar inte riktigt lita på någon längre.

– Jag tror inte någon som misshandlar fattar vad de kan ställa till med. Hur de kan förstöra någons liv för alltid, säger han.

– Jag känner samtidigt lite skam. Det är som att vi killar ska tåla och att man skäms när man inte gör det, säger han.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet