Följ rättegången här

Aftonbladet.se:s Robert Triches rapporterade – minut för minut

Den arrangerade bilden visades för rätten på fredagen. Enligt försvaret var det här synen som mötte familjen utanför huset.
NYHETER

Den 50-årige mannen fick panik när tonårsgänget plötsligt stod vid hans ytterdörr. Han trodde att hans barn var hotade till livet och sköt ihjäl 15-årige Simon. En 17-åring skadades svårt.

Fredagens rättegång inleddes med att 50-åringens försvarare, Vidar Wahlestedt, visade upp bilder som sonens kompis hade ”regisserat” efter sina minnesbilder.

Bilderna var tagna i mörker med ytterbelysningen som i stort sett den enda ljuskällan, och speglar vad kompisen såg den kvällen.

På bildserien syntes två anonyma personer, vars längd överensstämmer väl med den skottskadade 17-åringen och ihjälskjutne 15-årige Simon Söderberg. De står utanför farstun beväpnade med en lång plastpinne och ett vedträ.

Bilderna ifrågasattes omedelbart av en av advokaterna.

– Det går inte att veta att det såg ut så, att han höll snöpinnen så där, sa advokaten som representerar Simon Söderbergs dödsbo.

– Nej, det stämmer. Detta är en minnesbild av sonens kompis, medger Wahlestedt.

Under bildvisningen kommenterade också 50-åringen bilderna.

– De är mörkare än vad jag minns det, säger han.

Stämmer placeringen av personerna? undrar Wahlestedt.

– Ja, det stämmer ungefär som jag minns det.

I bakgrunden står ytterligare två personer. Wahlestedt frågade också om dem.

– Ja, deras placering stämmer också, säger 50-åringen.

Minns du hur de var klädda eller vad de höll i händerna? frågar advokaten.

– Nej, nej, jag fick ju panik i samma ögonblick, sa 50-åringen.

Vidar Wahlestedt visade också upp bilder på familjens vandaliserade bil. På bilden syntes sonens och pappans förnamn sprejade i vit text i stora bokstäver tillsammans med orden ”damp” och ”haha”.

17-åringens advokat var den som högst protesterade mot att bilderna skulle visas.

– Försvaret har haft tre månader på sig att ta fram de här bilderna. Varför kommer de som en överraskning nu? undrade han och tillade:

– Vi har ju vitsordat att det förekommit vissa trakasserier.

Svaret var att Vidar Wahlestedt inte själv hade vetat om bilderna förrän häromdagen, men att familjen var angelägen om att det skulle visas.

Vidar Wahlestedt sa:

– Det är helt riktigt att åklagarsidan har vitsordat att det förekommit trakasserier, men vi menar att det egentligen handlar om kriminella handlingar. Ordet trakasserier tycker vi är lite milt i sammanhanget.

Till slut godkände rätten att bilderna visades.

Efter en kort paus strax före 11 återupptogs rättegången.

11:10 Planerna kastas om och rätten börjar diskutera skadeståndsanspråken istället för förhöret med 50-åringens fru.

11.09 Vidar Wahlestedt tar ställning till skadeståndsanspråken.

– Vi tycker i första hand inte att det rör sig om en brottslig gärning. I andra hand ansöker vi att beloppet ska jämkas med hänsyn till 50-åringens psykiska hälsa. När det gäller 17-åringens anspråk så anser vi att han är medvållande.

17-åringens advokat:

– Vi anser att det inte föreligger skäl att jämka. Våldet som utövats står inte i proportion till det som min klient gjort sig skyldig till, säger advokaten.

11.13 Wahlestedt:

– När det gäller skadeståndet för sveda och värk kan inget vitsordas. Resekostnader kan vi dock vitsorda. När det gäller skadestånd för lyte och men så är det vedertaget att man brukar vänta ett år innan man behandlar skadestånd av det slaget. Jag är inte beredd att vitsorda det på något sätt i nuläget, säger Wahlestedt.

11.16 Även föräldrarna har skadeståndsanspråk på 50-åringen.

– Men 17-åringens medvållande spiller även över på dem, säger Wahlstedt. Därför vitsordar vi inte anspråket.

11.20 Simon Söderbergs föräldrar har också skadeståndsanspråk. Försvarets inställning till dem är desamma som när det gäller 17-åringen. Det vill säga 15-åringen är medvållande och kan inte vitsordas. Alternativt ska de jämkas med anledning av 50-åringens psykiska hälsa.

11.27 På grund av genomgången av skadeståndsanspråken så är förhören med hustrun och sonen framflyttade till efter lunch.

11.29 Rättegången fortsätter 13.30.

13.38 Förhöret inleds med 50-åringens fru.

13.40 Ordföranden upplyser hustrun att hon inte är skyldig att vittna eftersom hon är släkt med 50-åringen. Kvinnan säger att hon förstått. Därefter presenterar sig rätten.

Hustrun ser rödgråten ut.

13.42 – Vi har haft en väldigt jobbig sommar och höst, mycket beroende på trakasserier. Det började med att de försökte stjäla pojkens moped, säger hustrun. Det har varit väldigt mycket telefon- och internetterror. De har påstått att jag inte tyckte om min man och... ja, inga trevliga saker i alla fall. De uppmanade på internet att ringa hem till oss sent på nätterna. Och det gjorde de, säger hon.

– Sedan följde de efter min son och hans kompis när de var ute och körde moped.

13.46 Vid ett tillfälle var det nära att sonen körde omkull.

– Då sade vi helt enkelt att han inte fick köra moped. Men hans enda frihet har varit just den här mopeden. Han blev så förtvivlad att han inte fick köra mopeden, så då sa jag att jag skulle köra bakom honom.

Hon berättar om en gång i Rödeby, när de skulle köra hem på kvällen.

– Då kommer 17-åringen och någon annan som jag inte vet och kör förbi först. Sedan kom de i rasande hastighet och slängde en soptunna framför bilen där jag skulle köra ut. Jag körde åt sidan och körde vidare, men på hemvägen kommer 17-åringen samt en annan som jag inte känner igen och sliter upp bakdörren på förarsidan. Min son har fruktansvärt lätt för att bli orolig och nervös. Då är det ingen normal oro, utan det är riktigt, jobbigt. Så vi stannade ett antal gånger på hemvägen och då stannade 17-åringen och hans kompis en bit ifrån. Och min pojk kom fram och sa att han var kissnödig. Men jag sa att han var tvungen att hålla igen.

Hemresan som vanligtvis tog tio minuter tog en halvtimme, berättar hustrun.

13.51 Advokat Wahlestedt: När skedde detta?

– Det var någon gång i augusti eller september.

Om vi backar tillbaka lite grann, så började du med att nämna att bilen blivit sprejad? frågar advokaten.

– Första gången vi tog kontakt med polisen var i samband med att bilen blev förstörd. Men jag berättade också om telefonterrorn, att de klippt sönder vårt stängsel. Jag nämnde tre namn för polisen då, varav 17-åringen var ett, säger hustrun.

13.58 Hon berättar om ett tillfälle när sonen och sonens kompis hade varit och hälsat på en kompis. I Rödeby centrum kommer 17-åringen på sin moped.

– De kommer och prejar honom i farten.

Du minns det här bra? slår advokaten fast.

– Ja, minnena har funnits länge. Det har varit mycket känslor, säger mamman med darr i rösten.

14.00 Ytterligare en annan gång är sonen och kompisen på pizzerian i Rödeby. Gänget dyker upp och det slutar med att mamman får komma dit och hämta hem sonen. Han vågar själv inte lämna pizzerian.

14.03 Vad har det lett till för polisanmälningar? undrar advokaten.

– Förutom när bilen blev förstörd så har hans pappa gjort en anmälan efter en av mopedincidenterna och då var polisen uppe hos oss.

17-åringen hade ingen hjälm på sig och därför kände hustrun igen honom.

Även händelsen när de slet upp bildörren blev polisanmäld.

14.06 Vad innebar detta för er som familj?undrar Wahlestedt.

– Sonen blev isolerad hemma. Han vågade inte gå till skolan och vågade inte gå ut.

Är du säker på att 17-åringen var inblandad?

– Det var det enda vi visste. De andra hade hjälmar på sig när de var på oss.

Du sa: När ens barn inte mår bra så gör man det inte själv heller?

– Man mår fruktansvärt dåligt psykiskt. Det går liksom inte att beskriva om man inte varit med om det. Man vågade inte släppa ut honom, det kändes som om man höll honom fängslad. Det är fortfarande hemskt.

Hur tog din man det här?

– Han tog det inte bra. Vi försökte att inte prata så mycket om det hemma, för han blir så väldigt lätt oroad. Han säger inget men det syns på honom. Har man levt ihop länge så märker man sådant på kroppsspråket.

– Han har alltid varit väldigt orolig för olika saker. Han vill ogärna in i konflikter. Han vänder hellre och säger... ja det var som när det busringdes så sade han ”svara inte”.

– Många gånger lade vi av luren för att slippa höra. Periodvis var det väldigt ofta som de ringde. De kunde hålla på konstant i flera timmar.

14.08 Hur länge pågick detta? undrar Wahlestedt.

– 2005, 2006 och 2007.

Vad sa de då?

– En gång ringde de och bad att få prata med min man. Han fick luren och då låter det som någon är full i andra änden och beter sig väldigt otrevligt.

Var det medvetet som ni inte berättade allt för din make?

– På det stora hela har vi nog sagt allt, men kanske inte hur många gånger det har ringt.

14.13 Vad hände på fredagen (innan händelsen).

– Det började med att maken kom hem efter att ha handlat med barnen. Han kommer in till mig och är alldeles darrig. Jag undrar vad som har hänt och han berättar att det kommit en moped med tre ungdomar på och som har slitit upp förardörren. Han mådde dåligt innan och nu mådde han ännu värre.

Sa han vilka ungdomar det var?

– Han hade ingen aning om vilka de var. Men mina pojkar visste.

Var 17-åringen ett namn som ni nämnde hemma?

– Ja, det var det. När någonting hände så pratade vi om honom för han var inblandad.

Vad visste ni om honom? undrar advokaten.

– Ingenting. Förutom att han hade en moped.

14.20 Paret rökte tillsammans och 50-åringen lugnade sig lite. Hustrun lagade mat. Hon körde till Rödeby klockan åtta på kvällen för att hämta några saker.

– Eftersom det hänt vissa saker så satt jag ogärna själv i bilen när jag körde till Rödeby. Jag tyckte det var obehagligt. Så pojkarna följde med.

Vad hände sedan?

– Sedan åkte jag till Ica, men det var stängt. Men däremot stod 17-åringens moped utanför.

– Vi körde förbi skolan. Då startade det upp två mopeder som följer efter bilen. Och eftersom min man var så tagen så ville jag inte hem utan körde ett annat håll och de följer efter. 17-åringen kör förbi och då funderar jag på vad jag ska göra. 17-åringen står mitt i vägen med armarna utsträckta och hans moped står parkerad. Jag ser att det finns plats att köra förbi hans moped och det gör jag och då blev han fruktansvärt arg. Jag hörde hur han skrek rakt ut.

14.26 Wahlestedt: Sedan åkte ni hem, säger du?

– Ja, och jag berättar för min man vad som hade hänt. Och då sade han: ”det var inte bra. Kör in bilen i skjulet där det finns larm”.

Sade han till dig att du hade retat upp dem?

– Ja, han blir så orolig.

Men hur skulle du ha gjort det?

– Njae... genom att jag befinner mig i byn.

Skulle det vara tillräckligt?

– Ja.

Sedan ringer dottern för att bli hämtad tillsammans med pojkvännen.

– Hon frågar om ja kan hämta henne och det gör jag. när vi kör förbi Rödeby är det fullt med folk utanför skolan. Pojkvännen skriker ”stanna”! Så det gör jag.

Dotterns pojkvän hoppar ut och försvinner bakom skolan.

– Sedan kommer han med långa steg och sätter sig i bilen och säger ”kör”.

Efter honom ser hustrun massor med människor komma närmare.

– Först kör vi hem pojkvännen. Då ringer sonen till mig och säger att det ringt hem och att folk var på väg till gården.

14.28 Mamman säger till sonen att ringa 112 om det kommer folk.

– Han frågar om han ska väcka pappa, och då säger jag, nej gör inte det. Sedan sa jag så här att jag hinner nog hem.

Hur uppfattade du sonen när han ringde till dig?

– Han var skräckslagen.

Hur kände du själv?

– Jag trodde inte något skulle hända, så att... nej, jag kan inte komma ihåg känslorna jag hade.

14.34 När hon kommer hem ser hon någon inne på trädgården.

– Så jag kör in bilen för att lysa upp och se vem det var som stod där. Det var 17-åringen som stod med ett vedträ höjt över axlarna, som om han var på väg att slå. Jag ser också en skugga lite till höger om honom. Jag tittade på hans ögon när han gick mot mig. och jag ska tala om för dig att hade han fått tag på mig då, då hade jag varit död.

I skräck lade kvinnan i backen och körde därifrån, samtidigt som vi ringer till 112.

Så småningom kommer svaret. Hon blir kopplad till polisen. För mig kändes det som det tog hur lång tid som helst innan de svarade.

– När jag väl får svar så säger jag att det var minst två personer i min trädgård och att jag hade minst två pojkar hemma.

Polisen svarar att han ska skicka folk men att jag ska hålla mig undan.

En liten stund senare ringer sonen och säger, mamma kom hem.

– Han säger också att pappa har skjutit.

14.35 När hon kommer hem är hela gården full med poliser.

– Jag har aldrig sett så mycket poliser. Men de kom för sent. Tyvärr.

14.36 50-åringens hustru, som hittills berättat samlat och sansat, grips av känslor och tystnar, viker ner huvudet. Ordföranden ger henne några sekunders paus och frågar om hon orkar fortsätta.

– Ja, nickar kvinnan.

14.42 Hur nära kör du med bilen? undrar advokat Wahlestedt.

– Det kan ha varit 5-6 meter. Kanske lite närmare.

Hur uppfattar du 17-åringen?

– Han kommer med sin brädlapp och går med långa steg mot bilen. Jag blir rädd.

Hur nära kom han?

– Han stod rätt nära bilen. Hade han slagit med sin brädlapp så kan jag nog tänka mig att han träffat motorhuven, men det är svårt att säga. Jag vågade inte chansa på att stanna så jag backade.

Hur uppfattade du situationen?

– Jag blev skräckslagen. Inne i huset fanns mina pojkar och jag vågade inte gå in. Jag förstod att det var allvar, och att de verkligen hade kommit upp.

14.44 Är det något annat som du tror är viktigt att berätta? undrar Wahlestedt.

Kvinnan tystnar och tittar ner och tänker efter.

– Nej, jag tror inte det.

Har du hittat några reflexpinnar efter polisens undersökning?

– Ja, två stycken. En inne på tomten och en strax utanför vår gårdsplan.

Kan polisen ha använt dem till att sätta upp avspärrningsband? undrar advokaten.

– Ja, det sitter en pinne i mitten som jag kan tänka mig har använts till det.

14.50 Hade du hört något ryktesvägen om 17-åringen?

– Det var inte en person som jag skulle velat att min son blev kompis med. Ryktesvägen hörde jag att han hade blivit polisanmäld för misshandel av sin far. Och att han var en stökig kille. Med tanke på att han gick med kniv så var det någon som man undvek.

– Jag tror att alla i familjen kände att han kunde vara farlig.

Tror du att din man tänkte på samma sätt?

– Ja, det tror jag.

14.54 Åklagaren tar över frågandet:

Hur lång tid tog det innan polisen svarade?

– Det vet jag inte.

Åt ni tillsammans den här kvällen?

– Nej, inte alla samtidigt.

Hur var din mans förhållande till spriten?

– Jag vet inte för när han druckit om han druckit så är det när han tittade på tv:n. Och då var jag ute med mina djur. Jag har ingen aning.

Men du sade att ni hade varit tillsammans i 34 år?

– Ja, men det har jag ingen aning om. Han har dock aldrig varit påverkad.

Vad visste du om hans hembränningsapparat?

– Ingenting. Jag sa till polisen som hämtade den att han nog visste mer om dess placering än vad jag gjorde.

Vad vet du om mäsken?

– Ingenting.

Vet du om din man brukar förvara whisky i frysen?

– Ja, det kan stämma.

14.59 17-åringens advokat frågar om skriverierna på internet.

– Det kändes otroligt upprörande att se ens namn och uppmaningar om att folk skulle ringa. Gärna så sent som möjligt.

Ni har aldrig funderat på att ta kontakt med någon annan än polisen?

– Nej, det kändes väl som det bästa.

Du visste inget om 17-åringens föräldrar?

– Nej, inte till att börja med. Sedan fick jag veta var de bodde.

Du har upplevt honom som farlig?

– Ja.

Inte som osäker?

– Nej. I så fall är han väldigt bra på att dölja det.

Du nämnde innan att du hade hört rykten om honom och att han var en stökig kille? När var det?

– Det har varierat i många omgångar. Jag vet inte.

15.04 Hur mådde din make på fredagen? undrar 17-åringens advokat.

– Han var fruktansvärt upprörd och skakade i hela kroppen.

Upplevde du att han var arg?

– Nej.

Eller upprörd?

– Kanske mer upprörd, men definitivt inte arg. Jag tror att han kände hjälplöshet. Han berättade för mig vad som hade hänt.

15.10 Varför försökte du inte stoppa din dotters pojkvän där vid skolan? undrar advokaten.

– Har du någon gång försökt att stoppa en ångvält? Det gick inte, säger hustrun.

Vet du vad han hade gjort?

– Han sa att han hade slagit någon i nacken med en ölburk.

Vad tyckte du om det?

– På sätt och vis var jag glad att någon hade sagt ifrån.

Kände du att den händelsen kunde göra saken än värre.

– Vi pratade i bilen att antingen så får han en tankeställare, eller så blir det någon form av hämnd.

Vad skulle hämnden bestå i?

– Det vet jag inte.

15.17 Advokaten för Simon Söderbergs dödsbo frågar: Ni pratade inom familjen om ”dem” eller ”mopedgänget”. Vad sade ni då?

– Ja... vi var rädda för dem. Vi pratade om att skydda oss. Att köra efter sonen med bilen så att han åtminstone skulle få köra moped. Sådana saker.

Du sa att sonen sa till dig i telefon att ”de skulle komma upp till gården”. Vad tänkte du då?

– Jag trodde inte att de skulle våga. Men för att vara på den säkra sidan sa jag till honom att låsa dörren och ringa 112 om något hände.

Varför skulle han inte väcka pappa? Vad skulle hända då?

– Då skulle jag få en karl som var ett vrak. Han mådde inte bra innan. Han mådde så dåligt.

Med den frågan var förhöret med hustrun slut. Härnäst ska sonen höras.

16.00 Förhör med den misstänkte 50-åringens son börjar. Ordföranden hälsar på sonen. Du har din mamma bredvid dig och din pappa där. Dina syskon sitter där, säger ordföranden och pekar bakom honom.

Vill du vittna? undrar Pia Johansson.

– Ja, det är lika bra att få det överstökat, säger sonen.

16.03 Du ska få berätta lite om din familj och hur du mår, säger ordföranden. Vem bor i din familj?

– Mamma, pappa och mina systrar.

Har du några kompisar?

– Ja.

Vad heter de?

– Sonen berättar vad de heter.

Vad har ni för djur på er gård? undrar ordföranden.

– Hästar, kor och kaniner. Jag är inte så intresserad.

Du och din kompis gillar att köra moped?

– Ja.

Hur har det gått?

– Inte så värst bra. Jag har blivit prejad och förföljd. Jag är väldigt rädd och skakig, säger sonen.

16.09 Kan du säga något om de gånger som du träffat på gänget?

– Det har varit allt ifrån att de stängt av min moped i farten till att de kittlat mig. Jag har inte världens bästa motorik, säger sonen.

16.12 Vad händer när du blir förföljd? undrar advokaten.

– De kör efter oss. De kör om och väntar på att jag ska köra igen.

Vad händer då?

– De fortsätter att förfölja mig.

Hur fort kör du då?

– Den går inte mer än 50. Eller 55.

Har du fifflat med den? undrar advokat Wahlestedt.

– Nej, nej, det är en EU-moped.

Men de andra kommer ikapp dig?

– De kommer ikapp mig väldigt lätt. De har stängt av mopeden i farten och försökt slita ut nyckeln. De har också kört på mig bakifrån med mopeden.

Har du kört 50-55 kilometer i timmen när detta har hänt?

– Ja, för det mesta kör jag så.

Hur känns det när sådana saker inträffar.

– Jag är väldigt rädd och det känns som man bara vill... jag är väldigt rädd.

16.16 Har din mamma och pappa varit oroliga när du är ute och kör moped?

– Ja, de är jätteoroliga. Det känns tråkigt. Jag saknar att köra.

Har sådant här hänt din vän också?

– Inte med sin moped, vad jag vet, utan det har varit när han har åkt med mig.

Vad har han sagt om det här då?

– Ja... det... kommer jag inte riktigt ihåg.

Tycker han det är roligt?

– Nej.

Tycker han det är dåligt?

– Ja, han tycker inte det är precis så värst roligt.

Vilka är ”de”.

– Det är 17-åringen och några till som jag inte vet vilka det är.

Är 17-åringen alltid med?

– Ja.

Du känner inte igen de andra?

– Nej.

Vad säger de?

– Det vet jag inte. Jag koncentrerar mig mest på att försöka köra.

har du sagt ifrån någon gång?

– Jag tror att jag har gjort det någon gång.

Hjälper det? undrar Wahlestedt.

– Nej.

16.20 Wahlestedt fortsätter.

Har det hänt andra tråkigheter med det här gänget?

– En gång fick mamma hämta mig på pizzerian i Rödeby.

Har det hänt något mer?

– Jag vet inte vad jag ska börja med... Det är när de slitit upp bildörren i farten, bland annat när mamma har kört. Det var inte så värst kul. Vi har fått köra igenom Rödeby med låsta dörrar. För att 17-åringen är den enda som brukar köra ikapp och slita upp...

Vad sa mamma och du om det?

– Vi blev väl rätt så chockade.

Är det några andra tråkigheter som har hänt? Har ni fått några telefonsamtal hem?

– Ja. Hotsamtal. Det var många olika samtal då vi kallades för det ena och andra.

Vad tycker du om det?

– Neej... Jag mår inte så bra av det, så att... jag har inte vågat gå i skolan nu det senaste tiden.

Vad beror det på?

– Det är detta som har hänt med trakasserierna, så jag har fått sådan ångest så jag har inte vågat komma iväg till skolan.

16.24 Har det hänt i skolan också att du har haft tråkigheter?

– Ja, att man får blickar efter sig.

Du känner av det?

– Ja.

Hur då?

– Jag mår väldigt dåligt så att man känner det som att... man bryter ihop.

Vet du vem det är som har ringt samtalen hem till er?

– Nej... jag tror det är olika varje gång. Men vi kom fram till att min kusin började... och sedan har detta gått vidare till att 17-åringen tog över det.

Har det hänt någon med er bil?

– Ja, de hade sprejat ner den och kallat oss för saker. Elaka saker.

Vad tyckte du om det?

– Nej... jag tyckte inte alls om det. Man ville bara bli av med det.

16.27 Hur har det påverkat? undrar Wahlestedt.

– Alla har ju varit jätteoroliga. Man är ju påverkad av händelserna.

Är det något som man tänker varje dag?

– Ja, det har ju blivit så att man... det går inte att släppa det. Det är en ständig rädsla. Att inte våga köra moped. Att inte våga till skolan. Att knappt våga ut överhuvudtaget och att vara instängd.

Har det varit mer eller mindre eller på samma nivå?

– Jag förstår inte...

Hur har det gått. Var det mer i början?

– Det känns som att det var mer på slutet.

Har ni pratat om att prata med polisen?

– Polisen har man ju försökt anmäla det som hänt men man har fått veta efter ett tag att det blivit nedlagt. Det har inte känts som man blivit tagen på allvar.

16.27 Hur har det påverkat? undrar Wahlestedt.

– Alla har ju varit jätteoroliga. Man är ju påverkad av händelserna.

Är det något som man tänker varje dag?

– Ja, det har ju blivit så att man... det går inte att släppa det. Det är en ständig rädsla. Att inte våga köra moped. Att inte våga till skolan. Att knappt våga ut överhuvudtaget och att vara instängd.

Har det varit mer eller mindre eller på samma nivå?

– Jag förstår inte...

Hur har det gått. Var det mer i början?

– Det känns som att det var mer på slutet.

Har ni pratat om att prata med polisen?

– Polisen har man ju försökt anmäla det som hänt men man har fått veta efter ett tag att det blivit nedlagt. Det har inte känts som man blivit tagen på allvar.

16.42 Hur mycket var klockan då när samtalen kom? undrar Wahlestedt.

– Jag tror att det var fem- tio i ett. Jag kollade på numret och kollade på klockan.

Har ni nummerpresentatör?

– Ja.

Där står alla de här sakerna då?

– Ja.

När det andra samtalet kom lät det som att det var hemska saker som sades?

– Ja.

Sa du något till din vän om detta?

– Han satt brevid och hörde vad jag sa.

Förstod han vad det handlade om?

– Ja, jag har ett svagt minne av att jag berättade för honom.

hur tänkte du vad du skulle göra?

– Nej, jag ringde ju till mamma direkt efter. Hon trodde inte heller att de skulle komma, men hon sa att jag skulle låsa dörren och vänta in att hon skulle komma hem.

Tänkte du på att väcka din syster eller pappa?

– Nej, jag var så pressade själv, och pappa ville jag inte väcka. För han hade sådan ångest efter vad som hade hänt så det vill jag inte.

Brukar ni tänka på det? Att inte väcka pappa?

– Ja, när det händer sådant. Man kan inte göra så mycket mer när han säger att det ska nog ordna sig.

Det var två samtal, va?

– Det tredje kom när de stod utanför.

Vad sa de då?

– ”Nu står vi här utanför, ska ni komma ut eller?”

Vem ringde då?

– Jag misstänker att det var 17-åringen.

Vad händer då.

– Jag får en ångestattack så att jag faller ner på golvet och klarar inte att stå upp.

Varför det?

– Jag mådde så dåligt att jag inte kunde stå på benen. Så min kompis fick hjälpa mig upp.

16.45 Oj då, säger Wahlestedt. Vad tänkte du då?

– Jag var helt livrädd. Jag trodde de skulle döda mig.

Kollade ni ut.

– NN (vännen) kollade ut och såg flera killar som kom mot huset.

Tittade du med?

– Nej, jag mådde så dåligt så jag orkade inte. Han berättade att han såg flera stycken som var beväpnade med påkar och snöpinnar...

Sa han det till dig?

– Ja.

Vad gjorde du då?

– Jag försökte lugna ner mig. Det snurrade i huvudet. Jag ringde till polisen.

Varför då?

– Jag var övertygad om att de skulle döda mig. Mamma hade sagt att jag skulle göra det om hon inte hunnit hem.

Vad hände då?

– Jag blev sittande som i en telefonkö.

Tänkte du att det tog lång tid?

– Jag vet inte vad jag tänkte, men... på ett sätt tänkte jag att det här tog en väldig tid.

16.51 Väntade du länge? undrar Wahlestedt.

– Ja, jag väntade på att det skulle komma upp en polisbil. Jag märkte att pappa hade varit upp på toaletten. Jag hörde att någon stängde dörren. Han är den ende som brukar gå på toa nere.

Då förstod du att det var pappa?

– Ja, eftersom min syster låg och sov.

Ser du toan?

– Ja.

Såg du pappa?

– Nej. Han var inne på toa.

När du väl fick tag i polisen... fick du tag på dem?

– De kunde inte koppla mig direkt, jag var ju kvar på larmcentralen.

Berättade du varför du ringde?

– Ja, att jag hade blivit hotad och att jag ville ha upp en polis så snabbt som möjligt och att de stod här uppe. Jag har för mig att jag sa att jag hade blivit dödshotad.

Kan pappa ha hört dig prata?

– Antingen hörde han mig eller NN som ropade till att det var folk på gården.

Vad hände sedan då?

– Jag vet inte... pappa var på toaletten... sedan hörde jag skott och trodde att det var dem som sköt.

Varifrån kom skotten?

– Utifrån.

Från vilken sida av huset?

– Det hörde jag inte riktigt.

16.55 Du satt alltså i köket i telefon och såg inte ut i hallen?

– Nej.

Och du hörde ingen gå ut, eller så?

– Nej.

Har ni något larm hemma på gården?

– Ja, inomhus.

Hade ni det innan den här händelsen?

– Ja, jag tror att det var en liten tid innan...

Varför det?

– Jo, för de var uppe och slet upp stalldörren en natt och vi var rädda att de skulle ta sig in i huset.

Du säger ”de”?

– Ja, jag vet inte vem det var.

Men det fanns personer som hade varit där uppe och ställt till saker på gården?

– Ja.

Det var inget larm som gick den här kvällen?

– Nej.

16.59 Advokat Wahlestedts förhör är slut. Nu tar åklagaren vid.

– Kvällen är långt liden. Kan du säga hur länge pappa var ute på gården eller gårdsplanen?

– Nej.

Varför inte det?

– Därför att jag hade inte en aning om att han hade gått ut.

Du säger att du hör skotten utanför och sedan kommer pappa och tar över luren. Vet du ungefär hur lång tid det tar?

– Nej.

Kände pappa till samtliga tråkigheter som du berättat om?

– Inte allt, tror jag.

Varför hade ni inte berättat det?

– Därför att jag vet hur han reagerar med sin ångest och... hur dåligt han mår och... jag tycker inte det är någon bra anledning att ge honom ytterligare problem på sig, för han mår väldigt dåligt innan.

Vet han om mopedincidenterna?

– Ja, han kom till platsen där.

Var han orolig för dig efter det?

– Ja.

Har han sagt att han skulle hämnas?

– Det kommer jag inte ihåg.

Kommer du ihåg polisförhöret som hölls med dig på natten där?

– Inte mycket, nej.

Kommer du ihåg något?

– Nej.

17.06 Åklagaren läser högt ur förhöret med sonen att sonen sagt att pappan skulle hämnas, men att sonen inte vet hur.

Kommer du ihåg att du sagt så här? undrar rättens ordförande.

– Nej, jag hade inte ätit eller sovit. Jag minns inte detta.

17-åringens advokat fortsätter:

Du sa innan att du misstänkte att det var 17-åringen, stämmer det?

– Ja, jag hade mina misstankar eftersom det hänt saker innan.

Hur länge har du känt 17-åringen?

– Vi har gått på samma skola.

Tror du han känner dig och din familj?

– Jag tror det, men jag kan inte svara på om han gör det eller inte.

Tror du han vet att du inte har någon bror.

– Ja, framför allt nu vet han det.

Den personen som ringde ville ju ha namnet på din bror. Han som ringde visste ju tydligen inte om att du inte har någon bror?

– ...

Du, kommer du ihåg vad som sades i det första samtalet...

Ordföranden bryter in:

– Jag får påminna advokaten om att inte ställa fråga på fråga, för då blir det svårt att förstå.

Advokaten: OK, jag tar om. Minns du vad som sades i det första samtalet?

– Att det skulle sätta en yxa i vår dörr. Och att han ville ha namnet.

17.13 Kommer du ihåg att polisen förhörde dig en dryg vecka efter händelsen?

– Det är knappt jag minns det...

Advokaten: Eftersom du knappast minns så vill jag åberopa det förhöret säger advokaten och läser vad sonen sagt: ”Jag menar det eftersom han vill skydda familjen...även om det skulle slutat med att någon hade dött”. Kommer du ihåg att du sagt det?

– Nej, jag var i chocktillstånd. Nu vet jag att det inte stämmer... för nu har jag kopplat allt.

Simon Söderberg dödsbos advokat frågar:

Du sa när du pratade med larmcentralen: ”Pappa sköt dem”. Hur visste du det.

– Det var NN (kompisen) som sade det.

Vidar Wahlestedt har fler frågor:

Kommer du ihåg var du var första gången polisen talade med dig? undrar han.

– Vilken av gångerna?

– Den första, till exempel.

– Jag var mittemot sjukhuset, tror jag. En cafeteria eller så som låg mitt emot. Kommer du ihåg varför du var där? Var det för att du inte mådde bra?

– Nej... jag kommer inte ihåg riktigt.

Det är svårt att komma ihåg?

– Ja, det är mycket som jag har svårt att komma ihåg.

17.18 Har pappa Aspergers?

– Nej, det var tydligen fel enligt uppgifterna från Göteborg.

Där ser man. Nu frågar jag inte mer saker.

Ordföranden:

Nu ska bara advokaterna gå ut och fråga sina klienter och 17- åringen om sonen har anledning att känna sig rädd längre...

Absolut inte, säger hans advokat spontant.

Ja, fråga 17-åringen först du, säger ordföranden.

Det finns inga ytterligare frågor, säger 17-åringens advokat när han kommer in efter en stund. Och jag har frågat honom om det i framtiden finns någon anledning att någon gång vara rädd för 17- åringen. Och det säger han att det absolut inte finns.

Det var väl skönt, säger ordföranden. Han sa det faktiskt själv när han förhördes också.

– Ja, det var skönt, säger sonen med ett litet skratt.

Därmed är förhöret och rättegångsdagen slut.

Rättegångens slut försenas

Rätten fattade i dag beslut att inhämta ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd angående den rättspsykiatriska utredningen på 50-åringen.

Man beslutade samtidigt att pläderingarna inte ska hållas innan yttrandet kommit, vilket innebär att hela rättegången försenas. I bästa fall kan yttrandet vara lämnat till rätten runt den 22 februari.