Skräcködlan anföll Helena

Svenska dykaren drev nio timmar i havet – hamnade på öde ö med livsfarliga varaner

Foto: AP
Dykarna efter räddningen. Helena är inringad. Foto: AP
NYHETER

Den saknade svenska dykarens sambo slets mellan hopp och förtvivlan i två dygn.

Samtidigt fruktade hans flickvän Helena Nevalainen och de andra i den försvunna dykgruppen för sina liv - strandsatta på en öde ö.

- Vi tänkte att vi klarar inte en natt till utan vatten. Det var så otroligt varmt fast man satt i skuggan, säger hon till TT.

Återföreningen i hamnen på ön Flores i Indonesien blev tårfylld och känslosam.

- Vi bara grät och kramades och sade att vi aldrig mer ska lämna varandra, säger den återfunna svenskans sambo Mats Köhler till TT över en knastrig telefonlinje.

Mindre än ett dygn har gått sedan han återförenats med sin livskamrat Helena Nevalainen i hamnen i Labuanbajo på ön Flores.

Fruktade livet

Svenskan drogs i torsdags med av kraftiga undervattensströmmar och försvann i två dygn efter en dykning i området. Fyra andra europeer ingick i dykgruppen. Alla hittades vid liv på lördagen sedan de kämpat i vattnet i flera timmar och till slut strandat på en öde ö.

Helena Nevalainen är lycklig över att ha räddats.

- Det var en väldigt stark ström, en väldig kraft. Vi kunde inte göra något, bara följa med, säger hon till TT strax efter en intervju med indonesisk teve.

TT: Hur överlevde ni?

- Människor klarar nog mycket mer än de tror. Vi hade i princip inget att äta och verkligen inget att dricka. Vi försökte sitta i skuggan.

- Vi satt och pratade, i bland satt vi för oss själva. Man kände sig ganska ensam, vi var ju borta i 44 timmar.

Svenskan är fåordig, märkbart trött och medtagen när hon pratar.

TT: Hur upplevde ni räddningen?

- Ja, vad tror du? Man var helt överväldigad. Lycklig så man bara grät. Alla bara grät. Man har inte haft någon lyckligare stund i livet.

"Hjälplös"

Gruppen upptäcktes när de vinkade från stranden från den lilla ön Rinca. En snabb motordriven farkost med räddningspersonal kom till undsättning.

I Labuanbajos hamn blev mötet mellan Helena och hennes pojkvän Mats känslosamt.

- Jag trodde inte att vi skulle se varandra igen. Jag är bara så lycklig över att vara tillsammans med den jag älskar och få sova i en säng.

Mats Köhler beskriver väntan på livstecken som svår.

- Det har varit fruktansvärt. Man har känt sig hjälplös i ett land där få saker går att få gjorda. Men hjälpen från dykcentret har varit otroligt bra, och hela byn har hjälpt till. Det är det finaste jag sett i hela mitt liv.

31-årige fransmannen Laurent Pinel, en av de överlevande, berättade för AFP att gruppen tillbringade två nätter på ön. Där skrapade de loss musslor från stenar och åt.

Pinel säger att de kämpade länge i vattnet och band ihop sig med hjälp av dykvästarna för att spara energi. För att undvika att driva i väg ut på öppet hav tog de sig i land på en ö sent på kvällen.

- En stor komodovaran kom emot oss på stranden, säger Pinel och berättar hur de var tvungna att kasta stenar för att skrämma bort den farliga reptilen.

Esbjörn Sandin/TT

ARTIKELN HANDLAR OM