"Wells sa att Tito var en sexmissbrukare"

Monica Dahlström–Lannes i förhör i hovrätten – aftonbladet.se:s Robert Triches rapporterade direkt – minut för minut

NYHETER
Foto: ROGER LUNDSTEN
Monica Dahlström-Lannes.

Monica Dahlström-Lannes i förhör i hovrätten:

Åklagare Anna Håkansson börjar med att be Monica Dahlström-Lannes berätta om sin bakgrund.

– Jag har jobbat som polis med vålds- och sexualbrott i 28 år. Jag är föreläsare och författare. Jag har tagit initiativ till Eskilstundamodellen, ett sätt att samarbeta mellan myndigheter när det gäller sexualbrott mot barn. Jag har också varit tjänstledig för att jobba med barnsexhandel i Thailand. Jag vet också vem som ska göra vad när och hur (i en polisundersökning).

Det var du som gjorde anmälan. Vad hände före?

– Först vill jag säga att för mig är det självklart att när man får misstankar om brott så ska den vara välgrundad och polisen ska undersöka. Bakgrunden är att en pappa (från Varbergsmålet) kontaktar mig och säger att han har blivit uppringd av en författare som tipsar om mig. Han frågar om jag kan läsa en tingsrättsdom och ha synpunkter på den. Och det gör jag också och ger mina synpunkter ur ett barnperspektiv. Något annat vet jag inte. Jag vet inte mer om pappan mer än en röst, en lugn och saklig och sorgsen röst som velat värna sitt barn.

Sedan gjorde du ytterligare efterforskningar?

– Jag hör mycket och någonstans i bakhuvudet hade jag att Tito skulle varit misstänkt för något annat och att det hade med Rhapsody in Rock och en barnflicka att göra. jag ringde upp Lill Lindfors och frågade om hon kände till det här. Lindfors berättade att det gällde Maria Lundqvists barnflicka.

Monica Dahlström-Lannes berättar om sitt samtal med Robert Wells.

– Han säger Hej Monica, jag tänkte precis ringa dig. Han är självgående, jag ställer inga frågor och presenterar mig absolut inte som polis eller åklagare. Han berättade spontant, väldigt mycket, att han hade en konflikt med Tito och inte ville veta av honom något mer, att Tito var sexmissbrukare och att han inte fick några nya uppdrag av Robert Wells. När Robert hade berättat om gränslösheten hos Tito på olika sätt så sade jag att det lät som om Tito skulle behöva hjälp.

Vilka ytterligare kontakter hade du?

– Robert visste ju egentligen ingenting och det överförde jag till polisen så att de skulle ta reda på vad som hade hänt. Men jag frågade också Anders Berglund som berättar om sexmissbruket och att Tito gärna visade upp sina kvinnor och otroheter och så vidare. Anders hade också hört att det hade hänt någonting på den här turnén.

Hur presenterar du dig?

– Då säger jag att jag är före detta polis och att jag har hört att det hänt något på ett hotell någonstans.

Är det så du säger?

– Jag minns inte exakt. Men jag frågar om han har hört något och jag antar att jag sa att det handlade om Maria Lundqvists barnflicka.

Har du haft kontakt med någon mer?

– Ja, Carola. Men hon är i USA och jag ringer mitt i natten. Då frågar jag också om hon kan minnas den här händelsen i Svaneholm, men hon är så... dels är det en okänd människa som ringer mitt i natten, och hon är väldigt skeptisk men säger ändå att hon minns något men måste få fundera. Sedan pratar vi aldrig något mera. Sedan har vi haft ett litet samtal för i Ystad ringer hennes manager upp och frågar efter ett telefonnummer till Maria Lundqvist. Då sa hon att hon var orolig för att det inte fanns några vittnesrum. Sedan ringde jag upp och sa att det fanns vittnesrum, men det samtalet varade bara i cirka tio sekunder.

– Och sedan har vi då Maria Lundqvist.

”Hon blir alldeles paralyserad”

Av en slump träffar Monica Dahlström-Lannes på Maria Lundqvist.

– Jag talar med henne och berättar att jag hört att hennes barnflicka blivit utsatt för ett övergrepp. Hon hade plågats mycket, mycket av det och berättade lättad om alltihop. Hon sa att barnflickan inte velat göra anmälan för sina föräldrars skull, turnéns skull och alla massmedia. Hon sa också att hon hade sparat ett par trosor under en längre tid.

Vad hade hänt, sa hon?

– Hon sa nog övergrepp eller våldtäkt.

Berättade hon faktiskt vad som hade hänt?

– Nej, inte i detalj. Hon sa att hon skulle kontakta barnflickan och försöka få henne att ändra uppfattning.

Men vad berättade Maria om själva händelsen?

– Att barnflickan kommit in till henne förtvivlad och gråtande och att det var väldigt dramatiskt. Och att barnflickan hade blivit våldtagen av Tito. Men inte exakt hur det hade gått till, nej.

Sedan pratar Monica Dahlström-Lannes med barnflickan själv.

– Det är ett kort samtal som mest handlar om praktiska detaljer. Men jag vill också veta vad som hände för att veta hur jag skulle rubricera brottet.

Kan du återge det samtalet?

– Det är att hon ska få massage. Hon är trött och har ont och Tito erbjuder ofta massage så det var inget konstigt med det. Hon gick in till honom efter föreställningen, det är sent, och hur hon lägger sig på sängen och hur hon känner att han ligger bakom och trycker in sin snopp i henne, då. Och hur hon vänder sig om och ser att ha har tagit av sig kläderna och hur hon blir alldeles paralyserad. Och att han får utlösning och hon blir alldeles kladdig.

Ställer du några frågor om detta?

– Nej, jag tror inte jag gör det. Jag kan inte minnas att jag gör det.

Har du haft kontakt med henne efter detta?

– Jag var hennes stödperson och vi pratade om praktiska detaljer. Det var frågor hon hade hur lång tid en polisutredning skulle ta. Det var ett samtal någon gång då och då, men ingenting om innehållet, och det är viktigt att säga.

Du var med när hon blev förhörd?

– Ja, och när polisen säger att han avslutat förhöret så ber jag att få ställa ett par frågor och det gör jag. Sedan fortsätter polisen förhöret som han har avslutat.

Vilken kontakt har du haft med Maria Lundqvist efter du träffade på henne?

– Det var också mycket praktiska detaljer, jag var någon slags rådgivare, alltså det är inte lätt för människor utanför polis och åklagarväsendet att veta vad som var av vikt och så. Jag sa till henne att berätta det hon visste. Jag förklarade också för henne vad en våldtäkt är, nämligen att könsdelar möts.

Har du haft kontakt med fler?

– Jag har pratat med Bert Karlsson.

Ingen mer?

– Nej.

Ingela Svensson?

– Jag minns inte.

Hur väl känner du Lill Lindfors?

– Vi umgås.

Kan du förklara hur du gör kopplingen till det här från Varbergsdomen?

– Man vet att det finns ett upprepningsmönster så det var så jag tänkte att det kanske inte var första gången.

Vad tänkte du då?

– Jag tycker det är viktigt att man anmäler om det har förekommit brott och reder ut det.

Barnflickan ska ha sagt att det kunde hjälp Varbergsmålet om hon trädde fram?

– Nej, men att man får stopp på övergrepp.

Thomas Bodström fortsätter att fråga:

Var det din uppfattning att Tito gett sig på barnflickan med tvång?

– Absolut.

Tomas Nilsson:

Det skulle aldrig falla dig in att ställa ledande frågor, säger du? Men det gjorde du ju i förhöret med barnflickan?

– Ja, jag kanske var lite ringrostig.

Du känner till att vi är kritiska mot din inblandning i det här fallet?

– Mm.

Har det riktats någon kritik mot dig tidigare?

– Nej, faktiskt aldrig. Jag har fått väldigt goda omdömen. Och i Eskilstuna hade jag 70 procent fällande domar. Vi respekterar misstänkta. Däremot har jag av en enskild grupp blivit kritiserad som sagt att jag inte borde få vara inom polisen och så vidare.

Det är din metod och inte din person som kritiserats?

– Min metod? Vad är det? Det här sättet att arbeta?

Har du haft något uppdrag av Socialstyrelsen?

– Ja, jag har något svagt minne av det.

Vad var det?

– Jag kommer faktiskt inte ihåg vad det var. Jag vet att det kom kritik.

Av vem och varför?

– Det var samma gäng som jag nämnde nu.

När du lämnade polishögskolan, framfördes det då kritik mot ditt sätt att undervisa eller arbeta?

– Jag fick bra betyg, men det kom brev dit också och jag hittade ett brev från rektorn som tog mig i försvar.

Exempelvis Leif GW Persson ska ha kritiserat dig..?

– Och det har du kollat med honom? Det är han som backat upp mig och gav mig mitt förordnande.

Nilsson fortsätter med frågorna:

Du har haft rätt många olika roller, va? Du har varit efterforskare och talat med vittnen. Du har varit anmälare och stödperson till målsäganden och ställt frågor i samband med förhöret? Du har varit med vid förhöret av huvudvittnet?

– Ja, det låter förfärligt när du säger det, men så blev det ju. Stöd är inte påverkan. Och påverkat har jag inte gjort.

Var det ingen som reagerade på att du som stödperson satt med vid förhöret av huvudvittnet? Och inte ens du själv?

– Nej, jag tänkte bara på att stödja Maria.

Och att ställa frågor? Som polis vet du väl vem som får ställa frågor?

– Jag bad ju om lov. Det får man väl göra om man får tillstånd.

Du drog nytta av att förhörsledaren sade ok?

– Han hade avslutat förhöret.

Var det en ledande fråga?

– Ja, om du sagt det så. Men det handlade ju inte om själva övergreppet.

Min oro ligger i att du möjligen kan ha ställt ledande frågor i någon av alla dina andra kontakter med vittnen och inblandade.

– Nej, jag har inte förhört någon och känner ingen av de inblandade sedan tidigare.

Har du sagt till Robert Wells att du skulle sätta dit Tito?

– Nej.

Du hörde hans upprördhet över hur du uttryckt sig.

– Jag sa, det låter som Tito behöver hjälp.

Så då far han med osanning då?

– Jag har inte sagt att han var sjuk och skulle sätta dit honom. Jag gjorde anteckningar under samtalet.

Gjorde du? Har du kvar dem?

– Nej.

Säkert?

– Ja, inte stolparna. Men jag har renskrivit.

Och det har du kvar?

– Ja.

Och om du hade uttryckt dig så så skulle du ha skrivit ner det?

– Nej, allt skriver man ju inte ner. men jag har stor respekt för misstänkta och använder aldrig den tonen.

Hur presenterade du dig för Robert Wells?

– Jag sa mitt namn och han sa hej Monica.

Han säger att du presenterade dig som åklagare?

– Nej, varför skulle jag göra det?

Kan du ha sagt att du biträdde åklagaren?

– Neeej. Jag blir upprörd över att du påstår såna saker.

Vad hade du för uppdrag från pappan?

– Jag hade inget uppdrag. Jag skulle bara ge mina åsikter.

Skrev du något?

– Ja. Jag skickade det till honom, ja.

Hur presenterade du dig för Anders Berglund?

– Då sa jag att jag var före detta polis.

Hur länge sedan slutade du på polisen?

– 1995, för femton år sedan.

När det gäller kontakten med Carola var det bara ett kort samtal, sa du. Men i Ystad ringde Carolas manager sa du och ville ha ett telefonnummer. Fick han det?

– Ja.

Talade du någonsin direkt med Carola?

– Ja, men det var bara i tio sekunder.

När det gäller Maria... hade du mycket eller lite kontakt med henne?

– Då och då.

Det säger inte så mycket.

– Jag har inget precist svar heller.

Försök erinra dig hur mycket kontakt ni har haft.

– Alltså det är helt omöjligt att säga.

Något sätt att beskriva det finns det väl?

– Kanske någon gång i månaden, kanske någon gång i veckan, ibland flera gånger i veckan.

Det är en ganska omfattande kontakt?

– Ja, särskilt när pressen började ringa. Men jag håller inte med om omfattande kontakt.

Och du försökte beskriva vad en våldtäkt var?

– De flesta vet ju inte vad en våldtäkt är. När Maria hade beskrivit vad barnflickan sa så sa jag att ”detta är en våldtäkt”. När hon beskrev det så sa jag ”detta är en våldtäkt”.

Du säger ofta att du tror. Innebär det ett visst mått av osäkerhet?

– När jag säger att jag är säker så är jag säker.

När det gäller kontakten med barnflickan så fick du beskrivet att han ligger bakom och trycker in sin snopp. Sa hon så?

– Ja, ungefär så.

Kan du återge det bättre?

– Hon sa att han låg över henne, men exakt hur hon sa kan jag inte säga. Men hon vänder sig om och Tito är naken. Han kör in snoppen mellan benen på henne och får utlösning.

Låg han eller stod han upp?

– Det är två olika saker.

Så allt det där har hon sagt?

– Ja. Och det var väldigt traumatiskt för henne.

Det var inte det jag frågade, säger Nilsson.

Du sa att Maria hade sparat trosorna en längre tid? fortsätter Nilsson.

– Ja.

Vad sa hon om det i den saken?

– Att hon sparade dem och inte slängde dem på en gång.

Jag undrar över ”längre tid” som du sa förut?

– Jag ställde inga frågor om det.

Men det är så hon har uttryckt sig?

– Ja, det är så jag uppfattar det.

Nilsson frågar om Monica Dahlström-Lannes sagt något om att en fällande dom i Ystadsmålet skulle kunna hjälpa till i Varbergsmålet.

Barnflickan har sagt att du sagt att det skulle kunna hjälpa den lilla flickan i Varbergsmålet?

– Det är möjligt att jag kan ha sagt så, men det hjälper andra barn.

Har du sagt så?

– Jag kan ha sagt så.

Varför sa du inte det med en gång? undrar Nilsson, men frågan förblir obesvarad.

Han undrar: Har du haft någon kontakt med åklagare Ingela Svenson?

– Jag minns inte...

I slasken finns du omnämnd, påminner Nilsson. Du ska för åklagaren ha nämnt personer som kunde yttra sig om Beltráns sexuella karaktär?

– Ja, det är möjligt, ja. Det är nog så, ja.

I tingsrätten säger du att du inte fört noteringar med kontakterna med de olika personerna, Berglund, Wells etc?

– Nä, alltså, jag skrev ner stolpar. Och för mitt eget minne skrev jag sedan själv. För att komma ihåg mycket bättre. Jag skrev bara ner några enstaka stolpar. Tyvärr, då.

Därmed är förhöret med Monica Dahlström-Lannes slut.

Under hela förhöret har Tito stirrat stint med rynkad panna mot den före detta polisen. Han följer henne med en lång blick när hon lämnar salen.